Läsarberättelse: Chefen får alla att må dåligt
När vi gjorde en omorganisering på jobbet fick jag och mina kollegor en ny chef. Till en början verkade han trevlig och kompentent, men snart visade han sitt rätta jag.
Efter en större omorganisation på jobbet slogs flera avdelningar samman under en gemensam chef. Min tidigare chef, som var väldigt omtyckt av mig och mina medarbetare, fick ett sådant erbjudande som man inte förväntas säga nej till och lade därmed in om att gå i pension vid tidig ålder. Något jag inte tror att hon egentligen ville göra, men jag antar att hon ändå hade fått gå annars.
Då många var oroliga över att bli uppsagda blev stämningen under en period ansträngd, men när allt hade lagt sig och vi andra fick beskedet att vi fick vara kvar, kändes det som att allt skulle bli bra igen och vi började åter att se positivt på framtiden.
Men ingenting blev som vi hade hoppats, allt blev bara mycket värre. Vår nye chef Adam är en ung och driftig kille som ledningen satt stort hopp till. Han har ett stort ego och lider absolut inte brist på självförtroende, vilket även gör honom till en ganska karismatisk person och det är lätt att man faller för hans insmickrande sätt till en början.
Chefen ändrade rutinerna
Nu skulle rutinerna ändras och avdelningarna jobba tillsammans på ett helt nytt sätt mot tidigare. Öppna kontorslandskap ansågs bättre än enskilda rum och vi uppmanades att mejla varandra istället för att gå runt och prata eller fråga. Nu är det så att det ingår i våra jobb att diskutera olika avtal och rapporter med varandra men det ville han alltså göra ändring på. Allt kunde gå via den interna mejlen tyckte han. Därmed blev det "inget stök i korridorerna", som han uttryckte det.
Mitt första intryck av Adam var positivt då han är en skicklig chef på så vis att han låter dig känna dig viktig. Han frågar hur just du mår och vad du själv känner att du kan bidra med. Han ser ut att lyssna om du kommer med idéer om hur din arbetssituation kan förbättras eller hur du själv skulle vilja utvecklas inom företaget.
Men snart insåg jag att det hela bara var ett spel för gallerierna. Det visade sig att han som arbetsledare aldrig blir nöjd med våra resultat oavsett vad vi presterar. Men värst av allt är att han visar sitt missnöje framför alla och har den dåliga vanan att skälla ut en enskild medarbetare inför hela kontoret. Då kan han bli precis hur elak och obehaglig som helst. Han börjar med ett snett leende som det numera inte går att ta miste på. Sedan förgör han dig tills du står där helt mållös och bara stammar och känner dig fruktansvärt illa till mods.
Vad jag vet har ingen ännu ställt sig upp och försökt försvara sig. Jag är själv inte en av hans hackkycklingar, men det gör inte att jag mår bättre utav det här för det. För mig är det alldeles fruktansvärt att sitta och se hur någon krymper ihop lite i taget framför honom. Och man kan riktigt se hur han njuter av att utöva sin makt, det är som om han växer lite varje gång.
Har hackkycklingar
Vi vet alla att han har valt ut de två äldre kollegorna som hackkycklingar då han verkar tycka att äldre personer är oflexibla och därmed borde bytas ut. Vad han inte ser, eller iallafall verkar ignorera, är att de har otroligt stor kompetens inom sitt område och han hade själv kunnat lära sig någonting av dem om han hade lyssnat.
Marianne är den han varit på mer än någon annan på kontoret och hon är numera långtidssjukskriven för utbrändhet. Adam ersatte henne nästan samma dag han fick in sjukintyget. Det är uppenbart att han inte räknar med att hon ska komma tillbaka, vilket han även lät henne få veta.
Den enda lösningen skulle vara att prata med chefen över honom, vilket i princip är samma sak som att vända sig till ledningen direkt. Och det är ju de som har tillsatt honom för hans enorma kompetens. Att klaga på Adam till dem känns därför som att sätta krokben på sig själv och det är det ingen som vill göra.
Jag lider själv av prestationsångest över att inte göra tillräckligt bra ifrån mig. Där finns alltid en stor oro över att inte räcka till. Jag sover numera dåligt om nätterna, jag kan ligga sömnlös i flera timmar och bekymra mig över jobbet. Ibland mår jag illa när jag äter och har svårt att få ner maten. Hela min mage är som en enda stor nervknut och jag börjar bli rädd att det ska göra mig sjuk på något sätt.
Vill inte vara kvar
Alla mina kollegor mår dåligt av det här, men ingen vågar säga någonting. Det bästa vore om Adam lämnade sin tjänst men det kommer han ju aldrig att göra. Situationen börjar bli helt ohållbar och jag blir alltmer medveten om att jag måste se mig om efter ett annat arbete om jag inte ska gå in i väggen själv. Lite tråkigt med tanke på att jag egentligen älskar mitt jobb.
/Nina