Läsarberättelse: "Jag dejtar flera män samtidigt"
Min syn på kärlek och relationer följer inte samhällets normer. Jag har starka åsikter om förhållanden och tycker att äktenskapet är en överskattad företeelse. För mig är friheten att kunna välja – och variera – en förmån jag inte vill ge upp.
Jag kan inte se mig själv vara uppbunden till bara en person. Jag ser mig själv som singel, trots att det finns många män vid min sida. Varför ska jag behöva sluta dejta en kille bara för att en ny dyker upp? Då dejtar jag med stort nöje båda två.
För mig är kärleken levande, rörlig och föränderlig. Jag är fri att tycka om vem jag vill – och hur många jag vill. Vill jag äta middag med den ene och ha sex med den andre är det helt okej. Det är mitt val. Vissa kanske ser det som att jag då är otrogen mot min första dejt, men det håller jag inte med om. Jag har inte skrivit på något kontrakt om kärlek eller lovat någon evig trohet.
Syftet med att dejta är för mig inte att hitta en partner att inleda ett långvarigt förhållande med. Tvärtom. Så fort relationen börjar bli för seriös drar jag mig ur. Jag vill vara fri. Jag kan och vill tycka om fler än en man samtidigt. Det finns olika sätt att ha relationer på. Även om detta känns naturligt för mig har jag förstått att många irriterar sig på hur jag lever. Det gör mig upprörd. Upprörd över de attityder jag möter och över samhällets förväntningar på människors livsval.
Jag retar mig på att folk inte accepterar min livsstil. Jag vet att jag inte lever enligt en förutbestämd mall, men varför ska samhället döma ut mig på grund av mitt privatliv? Varför måste man vara gift och ha två barn när man är 38 år? Varför ska det bara finnas ett enda sätt att leva på?
Yrkesmässigt är jag karriärskvinna med en befattning som försäljningschef på ett större livsmedelsföretag. Men jag kan ibland uppleva det som om folk i min omgivning tycker att jag är konstig bara för att jag inte har familj eller ett fast förhållande.
Att bryta normer
Själv beundrar jag alla som vågar bryta mot normerna. Vi måste skapa en ökad acceptans för att människor ska få leva som de vill, utan att mötas av motstånd och dömande attityder.
Mitt liv är uppbyggt på tanken att jag lever här och nu. Jag bygger mina bekantskaper på stundens ingivelse, inte på konventioner om hur jag borde göra.
När jag är ute lär jag känna olika sorters män som plockar fram olika sidor hos mig. På så sätt kan man säga att jag lär känna mig själv bättre, och det berikar mitt liv. Olika delar av mig får utrymme i de olika relationerna. Därmed kan också alla delar bli tillfredsställda. Jag vill dock poängtera att allt inte handlar om sex. Och jag förespråkar absolut inte otrohet i en fast relation. Men jag har många manliga bekanta som jag bara är vän med. Genom att inte binda upp mig kan jag älska mer och kompromissa mindre. Jag får det jag vill ha, fast från olika håll.
Visst är det så att jag plockar russinen ur kakan, något som män har gjort i alla tider. Varför ska inte kvinnor få lov att göra det? Jag vill ha min frihet, och jag tror inte att man kan vara allt för en annan person. Varje människa har så många behov och önskemål att det vore en närmast orimlig uppgift.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Vi har blivit skolade att bara vara kära i en person i taget. Men vi får älska flera barn samtidigt. Det bygger på traditioner, inte på logik. För mig är varje relation unik och jag kan inte byta ut någon jag älskar bara för att jag börjar älska någon annan samtidigt.
Jag är medveten om risken att såra någon och det är det sista jag vill. Därför är jag alltid öppen och tydlig med mina intentioner. Märker jag att mötena börjar övergå i allvar, avbryter jag kontakten eller ger mannen en chans att själv dra sig ur. Jag vill inte att någon ska bli förälskad i mig – det är då risken att bli sårad uppstår. Det låter kanske hårt, som om jag är en känslokall person. Det är jag inte. Jag ser mig som ömsint, men jag vill att min kärlek ska räcka till många.
När jag berättar om hur jag ser på kärlek reagerar folk olika. Någon blir besviken för att de söker efter en livspartner, och någon annan blir kanske ledsen för att de fått starka känslor. Men jag låter det sällan gå så långt.
Väldigt många har faktiskt precis samma intentioner som jag. De vill inte heller ha en fast relation. De tycker bara det är skönt att jag vågar säga det så ärligt. De flesta brukar faktiskt acceptera det utan invändningar.
Jag tycker att äktenskap och traditionell tvåsamhet är en överskattad företeelse. För mig kan kärleken inte regleras via lagar. Att skriva på ett avtal om kärlek skulle för mig vara helt otänkbart. Jag blir upprörd över äganderättsanspråket som ett giftermål ställer. Vi människor kan inte äga varandra. Kan vi inte få tycka om varandra utan lagar, hur lång eller kort tid vi vill?
Jag vet inte om det är äkta kärlek som jag känt för männen jag träffat. Riktigt kär har jag bara varit en enda gång i livet, när jag var 26 år. Det förhållandet varade i sju månader. Det är det längsta jag har haft och det var jag som avslutade den. Min pojkvän började få förväntningar på oss, ställde krav och ville att vi skulle flytta ihop. Då blev jag rädd. Rädd för att förlora min frihet. Den förhandlade jag inte bort, då offrade jag hellre förhållandet.
Jag kommer själv från en kärnfamilj, med gifta föräldrar och två syskon. Min storasyster är gift och har två barn, min lillebror bor ensam och gör karriär utomlands. Det är inte min bakgrund som gett upphov till min inställning. Jag har också upplevt hur mina väninnor stadgat sig och skaffat barn. Och de som ännu inte gjort det blir helt tårögda så fort de ser en barnvagn. Jag har inte bestämt mig för om jag ska skaffa barn eller inte, men just nu känner jag ingen längtan, även om jag tycker mycket om barn.
Jag lever dag för dag, stund för stund. Det kommer jag att göra så länge jag trivs med det. Jag vet att jag har en livsstil som inte alla förstår. Det har jag blivit medveten om, inte minst genom de reaktioner jag fått. Vissa i min omgivning kritiserar mig öppet och tycker att jag är egoistisk och hänsynslös när jag inte stannar hos en partner. Tidigare har jag varit väldigt frispråkig kring mitt privatliv i sociala sammanhang. Jag har berättat om mina åsikter utan att skämmas, men folks reaktioner har gjort att jag inte längre orkar försvara mig.
Egentligen tror jag att fler hade velat leva som jag gör, men alla vågar kanske inte. Så länge jag är ärlig mot männen med vad jag vill – och inte vill – tycker jag inte att jag begår några fel. Alla har rätt att välja sin egen livsstil.
/ Caroline