Läsarberättelse: Min pappa misshandlade hela familjen
Min barndom efterlämnade inte många goda minnen. Pappa hade fixa idéer om hur allt skulle vara. Bröt någon mot reglerna bestraffade han oss alla. Långt senare förstod jag tanken bakom det – härska genom att söndra.
När jag var sju år kom han på min då elvaårige storebror med att tjuvröka. Min bror fick inte spela fotboll mer den sommaren, och jag fick inte den hamster som jag blivit lovad i födelsedagspresent.
Se också: Henrietta trodde att pappan skulle döda hennes mamma
Det värsta var inte hur pappa behandlade oss, utan vad han gjorde mot mamma. Hon hade bara varit 18 när de träffades. Hennes tillvaro kom att kretsa helt kring pappas behov.
Fick chansen till utbildning – pappan sa nej
Hon jobbade inom äldreomsorgen och fick där chansen att utbilda sig till undersköterska, men pappa sa nej. Jag antar att han var rädd att hennes värld skulle vidgas och hans grepp om henne därmed skulle minska.
Pappa misshandlade henne inte bara psykiskt utan även fysiskt. Det var inte skador som krävde läkarvård, men hon hade ofta blåmärken.
Efter varje gång brukade han ge sig i väg och när han kom tillbaka var han alltid på gott humör och skojade med oss barn.
Det gjorde det extra svårt för oss. Å ena sidan var misshandeln det värsta i våra liv, å andra var pappas roliga beteende efteråt det bästa. Det var så sällan vi fick några vänliga ord från honom att det var svårt att inte bli glad när han var på det humöret.
Under uppväxten brukade jag se mamma som svag, eftersom hon inte stod upp mot pappa. Att växa upp i det hushållet fick mig att undermedvetet tro att det var normalt att kvinnor behandlades illa.
Kvävande ägarbegär
När jag var 25 år träffade jag Roy. Jag misstog attraktionen för kärlek och vi flyttade ihop. Jag trodde att hans kontrollerande sätt var beskyddande. Det tog tid innan jag insåg att hans ägandebegär höll på att kväva mig. Då var vi redan gifta.
Roy hade krav på hur jag skulle bete mig. Han berättade historier om vilka underbara fruar hans vänner hade. De visste minsann hur man skulle behandla en man.
Det är lätt att i efterhand se hur jag fokuserade på hans behov på bekostnad av mina egna. Jag halkade in i ett mönster som verkade bekant, och trodde därför att det var rätt. Det var min egen uppväxt som ställde till det för mig. Jag visste ju inget annat. Kanske var det så det började även för min mamma.
Roy och jag fick två barn tillsammans, Maja och Linus. Roy behandlade dem olika och gav alltid Linus rätt när barnen bråkade.
Jag var 36 år när jag blev gravid igen. Jag var glad för barnet, men kunde samtidigt inte mota bort känslan att ännu ett barn med Roy vore ett misstag.
Fick missfall efter slag
Dittills hade han inte misshandlat mig med mer än knuffar, men under graviditeten eskalerade det. När jag var i fjärde månaden slog han mig i magen.
Han var berusad, och efteråt låtsades han som ingenting. Han sa till alla att jag hade ramlat från en pall, och han kom till sjukhuset med blommor och låtsades sörja barnet vi mist. Jag gjorde ingen polisanmälan. Jag berättade inte för någon.
Jag var som i en bubbla av chock och kunde inte förmå mig att göra något åt situationen. Jag bara fortsatte och tog mig genom dagarna.
Strax därefter började barnen få problem i skolan. Maja drog sig undan och Linus bråkade. Lärarna ringde hem och vi blev kallade till möten, men Roy vägrade att låta barnen prata med en kurator. Han var väl rädd för vad som skulle komma fram.
När jag var 38 år hade jag slutligen fått nog. Jag planerade allt i detalj, sedan tog jag barnen och flyttade.
Blev vansinning
Roy blev vansinnig och slog sönder allt som jag inte hade fått med mig. Det blev ett väldigt jobbigt år – men ett år i frihet.
I dag har barnen fått hjälp med att bearbeta allt som de har hört och sett och mår nu bra.
Jag själv är i dag i ett förhållande som är präglat av ömsesidig kärlek och respekt. Att få uppleva detta är något helt fantastiskt.
Jag hoppas att den onda cirkeln är bruten nu, och att barnen har en livstid av sunda relationer framför sig.
/Vanja