Lästips: RelationsproblemVänner för livetVår familjOtrohetLivet med en hund

Eva: Jag kände mig utanför i min egen familj

09 feb, 2023 
AvAnonym läsarberättelse
Varken mamma eller pappa var särskilt närvarande när jag växte upp på 60-talet. I stället var det mormor, morfar och morbror som blev min familj. Det blev början på ett utanförskap som hållit i sig hela livet.
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadeller
Annons

Jag var bara en liten skrutt som vägde 2 100 gram och var 46 centimeter lång när jag kom till världen, hela sju veckor för tidigt. Min mamma hade hade allvarlig havandeskapsförgiftning och därför sattes förlossningen igång.

Förloppet blev komplicerat och på sjukhuset gjorde man allt för att rädda min mamma. Därefter skrevs mamma ut medan jag låg kvar i en kuvös på neonatalen.

Se också: Det här borde du fråga dina mor- och farföräldrarBrand logo
Se också: Det här borde du fråga dina mor- och farföräldrar

Min mamma kom varje dag med bröstmjölk som hon hade pumpat ut hemma. Det måste ha varit jobbigt för henne. Hon var bara 21 år, och min far jobbade som kock och överstesteward på ett containerfartyg och kunde inte ta ledigt hur som helst. Ändå har jag sedan dess tänkt att mitt återkommande mönster med bristande anknytning, började redan här.

Annons

/

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

Lätta ditt hjärta är en podcast från Aller media, där du får ta del av vanliga människors berättelser. Problemen som lyfts diskuteras med en psykolog.

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

När jag var fyra veckor gammal hade min vikt ökat tillräckligt för att mamma skulle få ta med mig hem. Jag var så van vid att bli flaskmatad att jag vägrade amma, så hon fick fortsätta flaskmata mig. När jag var ett och ett halvt år och frisk lämnade min mamma mig för att segla med pappa under sex månader. Så i ett halvår bodde jag hos min mormor, morfar och morbror, som fortfarande bodde hemma.

De tre kom att representera trygghet för mig, och det gällde även deras granne. Jag visste att hos dem fanns omsorg och kärlek.

Jag var fyra år då min lillebror föddes, och i samband med att familjen utökades bestämde sig min far för att gå i land. Nu borde vi fyra ha varit en riktig kärnfamilj, men av en eller annan anledning fick jag aldrig något bra förhållande till varken mamma, pappa eller lillebror. Det var fortfarande min mormor, morfar och morbror som jag kände mig mest älskad av.

Annons

Min stora härliga morfar gick till min stora sorg bort när jag var tio. Många år senare kunde jag fortfarande få känslan av att han fortfarande var här, och i samma ögonblick luktade det av de cigarrer han alltid rökte. Det kan faktiskt hända än i dag.

Mamma dog när jag bara var 28. Då hade de stora tunga frågorna ännu inte dykt upp hos mig, så de fick jag tyvärr aldrig ställa till henne. Jag hade inte heller själv blivit mamma än, så hon fick aldrig uppleva att bli mormor. Året därpå miste jag min mormor.

Nu hade jag bara min pappa och min bror kvar, men min relation till min lillebror blev aldrig särskilt nära. Min pappa brydde jag mig ärligt inte så mycket om, så jag hade så lite kontakt som möjligt med honom.

När min son kom till världen för 28 år sedan, så träffade han min pappa så klart men de klickade aldrig med varandra. Jag vet att jag aldrig försökte påverka min son negativt, men det var faktiskt som om min pappa inte tyckte om min son. Det märkte han, och som femåring sa min son till mig att han inte ville träffa sin morfar.

Annons

Min pappa dog för två år sedan. Då var vi vänner, men någon riktigt far-dotter-relation fick vi aldrig.

Som vuxen har jag kämpat med behovet av att känna att jag hör hemma någonstans. Kanske har min födsel, bristande omsorg och min mammas val haft betydelse, eller så är det bara en slump att jag alltid har känt mig utanför, haft svårt att knyta an till och att lita på människor.

I dag har jag mycket lite kontakt med min familj, men jag har arbetat med mig själv och sent omsider insett att nära vänskaper kan vara starkare än blodsband. Som tur är har jag ett fantastiskt förhållande med min vuxna son, som inte liknar mina släktingar särskilt mycket. Som barn fick han följa med mig överallt, och blev bara passad av sin mormor två gånger. Det har jag aldrig ångrat.

/Eva

Annons