Läsarberättelse: Jag ljög om att jag var arbetslös
När min dotter började i förskoleklass i augusti hade jag varit arbetslös i ett halvår. Det var egentligen ingen hemlighet men jag ljög i alla fall en kväll på ett föräldramöte. Vi skulle presentera oss och en av mammorna insisterade på att man skulle berätta vad man jobbar med, för hon tyckte att det hade ett värde att veta. När turen närmade sig mig blev jag mer och mer nervös.
Jag hade inte tidigare skämts över att vara arbetslös, men bland dessa människor som alla hade bra jobb var det plötsligt pinsamt att inte ha ett arbete att vara stolt över. När det blev min tur sa jag därför impulsivt att jag jobbade på arbetsförmedlingen. Man kan ju säga ett det var något jag kände till men det var ju en lögn likafullt.
Ångest över min lögn
Jag kände mig lite skakig när jag kom hem. Vad var jag för en sorts människa? Tänk om jag blev avslöjad. Då skulle jag i många år bli ihågkommen av föräldrarna till barnen i min dotters klass som hon som hade ljugit. Problemet med att ljuga är ju att man till slut blir fångad i sitt eget nät.
Några dagar senare när jag var på arbetsförmedlingen kände jag plötsligt igen Benjamins mamma Anne som satt snett framför mig. Benjamian går i min dotters klass och Anne och jag följdes ibland åt till skolan med barnen på morgnarna. Vi hade inte pratat om arbete sedan föräldramötet, men jag var jätterädd för att hon skulle börja undra nu och fråga mig. Tanken på att bli avslöjad gjorde mig alldeles kallsvettig och jag kunde inte koncentrera mig. Jag tänkte bara på hur jag skulle kunna komma härifrån utan att bli upptäckt. Men det gick förstås inte. Till slut vände sig Benjamins mamma om och fick syn på mig. Hon log och tittade lite undrande på mig. Jag fick förklara för henne senare, tänkte jag.
Jag var inte ensam
Efteråt väntade jag på Anne utanför på trottoaren. Det dröjde inte länge förrän hon kom ut genom dörren och jag vinkade till henne. Jag var röd i ansiktet och hade tårar i ögonen, när jag förklarade situationen. Men Anne bara log och kramade om mig. Hon förstod varför jag blivit frestad att ljuga och hon anförtrodde mig att hon själv strax innan föräldramötet blivit uppsagd på grund av nedskärningar, men det hade hon inte haft lust att berätta för de andra föräldrarna. Så vi var på sätt och vis i samma båt.
Vi beslöt oss för att gå och fika tillsammans och över en kopp kaffe sa Anne till mig att det var viktigt att påminna sig själv om att människor faktiskt inte går omkring och ser ner på andra bara för att de haft oturen att bli av med jobbet. Vi måste se till att inte känna skuld för att vi inte har något jobb. Jag höll givetvis med henne och jag högaktar Anne även nu när jag fått veta att hon inte har något jobb.
Faktiskt hade jag konstigt nog inte funderat över varför hon var på arbetsförmedlingen. Jag hade varit så fokuserad på att inte bli upptäckt. Jag var ett offer för mina egna fördomar och det hade fått mig att ljuga för de andra föräldrarna.
Jag har ännu inte erkänt min lögn. Det är lite för mycket begärt, men jag berättar ärligt om den praktik jag är på nu, om folk frågar mig om vad jag gör. Jag har slutat att lägga energi på att skämmas, försöker hålla huvudet högt och hoppas på att snart få ett nytt arbete.
/Pernilla
Foto: Shutterstock/TT (Obs! Bilden är arrangerad)