Läsarberättelse: Jag sa nej till julklappar

Julklappar invid en gran.
Jag gav julklappar till sammanlagt åtta barn bland släkt och vänner och det slet både på min ekonomi och min energi. Till slut fick det vara nog.

När min väninna Ida fick sitt första barn hade varken jag, min syster eller någon annan av mina väninnor barn och mitt hjärta smälte då jag höll lilla Anna i famnen.

Det kändes självklart och lite mysigt att köpa en julklapp till Anna hennes första jul och när hon fyllde ett år skulle det givetvis inte fattas en gåva från tant S, som Ida hade döpt mig till.

Ett par år senare fick min syster tvillingar och eftersom de var mina syskonbarn skulle ju inte de heller vara utan klappar och födelsedagspresenter. Samma sak gällde Annas lillebror Tobias som kom till världen året efter. Och när min väninnan Annika också fick barn kunde jag inte låta bli att ge henne presenter för hon visste ju att jag gav till Idas barn.

Så där fortsatte det i nästan tio år och listan på barn bara växte.

Tvingades jobba extra för att ha råd

När Anna fyllde elva år var jag uppe i presenter till åtta barn, både till jul och födelsedagar.

Jag är singel och har bara min sjuksköterskelön så presenterna blev till en ganska stor utgift för mig även om jag försökte hitta små saker som inte kostade så jättemycket. Särskilt julen blev tuff ekonomiskt och några år tvingades jag jobba extra för att få det att gå ihop.

Ofta började jag för sent och måste ränna runt över hela stan för att inte köpa för dyra grejor, men eftersom jag var i tidsnöd slutade det många gånger med att jag köpte alldeles för dyrt i alla fall.

I gengäld kunde jag glädja mig åt en hel drös med teckningar, lerfigurer och pärlplattor till jul och till min födelsedag.

– Hon har själv gjort den. Silje är så kreativ, sa Annika entusiastiskt när jag packade upp en stackars sned ljusstake i modellera med glitter.

Jag nickade tyst. Man måste vara Siljes mamma för att kunna se den kreativa ådran.

Blev helt slut av all stress

Förra hösten blev hektisk på min arbetsplats och när december kom var jag helt slut och drömde bara om att resa bort över julen. Bara tanken på att ta extrajobb för att kunna finansiera alla klapparna gjorde mig utmattad.

Varför skulle jag pressa mig själv så hårt bara för att köpa en massa leksaker till ungar som hade sådant i överflöd redan? Var det för att visa deras mammor att jag var en god vän som engagerade sig deras barn?

Det engagemanget kunde jag i så fall visa på annat sätt, till exempel genom att ställa upp som barnvakt om mamma och pappa behövde avlastning någon kväll.

Jag visste ju att om jag själv fick barn skulle mina vänner uppmärksamma min son eller dotter på samma sätt, men utsikten att bli mamma var inte särskilt stor. Jag hade inte ensingång någon pojkvän.

Informerade mina vänner

Att jag hamnat i den här situationen var helt och hållet mitt eget fel. Och därför fick jag själv se till att ta mig ur den också. Jag beslöt mig för att i de fall jag blev bjuden på födelsedagskalas, skulle jag ha en present med mig, i annat fall var det slut med gåvor.

Till min familj som jag firade jul med fortsatte jag givetvis att köpa klappar, men inte till andra.

Efter att ha tagit detta beslut skrev jag ett snällt mejl till alla mina väninnor och berättade att jag framöver inte tänkte skicka klappar till deras barn. Jag skrev också att jag givetvis inte förväntade mig att de skulle ge mina framtida barn någonting.

Jag var rädd för att de skulle bli sura, men det hände inte. Faktiskt skrev flera av dem tillbaka och sa att de förstod mig och att jag absolut inte skulle ha dåligt samvete.

Ingen plikt längre

I dag ger jag julklappar endast till mina syskonbarn och det händer att jag köper något litet till de av mina väninnors barn som står mig allra närmast. Om jag får lust, det vill säga.

Och min lust att ge presenter är faktiskt betydligt större nu när det inte längre känns som en plikt.

/Sandra

Foto: Shutterstock/TT (Obs! Bilden är arrangerad)

Mer inspirerande innehåll från allas.se: