Läsarberättelse: Jag var en mobbare

En ung flicka trycker upp en annan flicka mot en vägg utomhus.

Foto: Shutterstock/TT

Som barn var jag riktigt elak. Men jag hade det väldigt svårt där hemma. Min mamma struntade i mig och min pappa slog mig. Var det därför jag alltid bråkade?

Mobbare. Jag har varit en mobbare. Det är fruktansvärt nu när jag tänker på det. Jag försöker att låtsas som att det inte är sant, men tyvärr vet jag alltför väl att jag är skyldig. Väldigt skyldig till något så avskyvärt som det är att vara en förtryckare.

Att kränka och håna och ibland till och med knuffa andra människor bara för att man vill det är långt ifrån okej. Och naturligtvis är det ännu värre när man är elak mot dem som är mindre och försvarslösa. Och så var det i mitt fall.

Se också: Frida Boisen blev slagen av sin älskade pappa

3:36

Efter reklamen: Frida Boisen blev slagen av sin älskade pappa

(3:36)

Slå på ljud

Jag gav mig på dem som inte kunde eller vågade protestera. Jag var en tyrann helt enkelt. Det är hemskt att säga så om sig själv, men det är sanningen. Jag tror att andra mobbare också försöker förklara sig och hitta försvar. Man vill helt enkelt inte se det onda inom sig utan skyller på andra och omgivningen. Men man har alltid ett val.

Mina föräldrar tog inte hand om mig

Man behöver inte bli en mobbare bara för att livet inte varit så snällt mot en. I mitt fall vill jag gärna skylla på mina föräldrar. De tog inte hand om mig på ett bra sätt. Mamma var ändå snäll men förstod inte alls hur man ska vara när man är just mamma. Jag fick kramar och sitta i hennes knä, men det var när hon ville ha tröst och kärlek och inte när jag behövde det. Hon brydde sig inte alls om att trösta mig och blåsa på mina skrapade knän.

– Det går över, sa hon bara, inget att böla för. Barn har hela tiden sår och blåmärken, det hör till.

Matilda skar sig själv för att dämpa ångesten

Mamma var en svag person, hon orkade inte ta hand om mig.

– Gud vad du är jobbig! sa hon när jag undrade vad jag skulle få till frukost.

Sedan tog hon fram en kopp kaffe och en macka till mig trots att jag bara var ett litet barn.

När jag blev större fick jag fixa maten själv. Mamma låg i sängen och läste tidningar och orkade inte. När kylskåpet var tomt fick jag en slant att gå och handla för. Jag måste erkänna att det blev mest snabbmakaroner och kanske en korvbit och så godis förstås. Ingen riktig mat, jag visste ju inte ens hur man lagade mat. Det var självklart ingen bra kost, så det var tur att jag fick mat i skolan under terminerna.

Jag skämdes över min mamma

Mamma jobbade inte. Hon var för klen i nerverna, sa hon. Hon var för klen för det mesta faktiskt. Men ibland blommade hon upp och då ville hon gå ut på lokal och festa. Jag tyckte att det var pinsamt när hon klädde sig som en tonåring med höga stövlar, kort skinnkjol och åtsittande jumper. Hon var ju en vuxen person och min mamma. Jag ville att hon skulle se ut som de andra mammorna till flickorna i min klass, och inte vara så hårt sminkad. Jag tyckte att hon såg vulgär ut och jag skämdes.

Se också: Alexandra drogades på sin 5-årsdag

3:52

Efter reklamen: Sexuella övergrepp: Alexandra drogades på sin femårsdag

(3:52)

Slå på ljud

När det gällde mig och mina kläder så tog mamma med mig ut på stan någon gång per år för att handla nya plagg. Hon ville absolut bestämma vad jag skulle ha på mig och det var inte alls de kläder som jag kände mig bekväm i. Jag hade hemska kläder enligt vad jag själv tyckte, men mamma menade att jag var fin.

Jag var olik alla andra i klassen och jag såg att de skrattade åt mig bakom min rygg. Det skulle de inte ha gjort. Jag lät ingen hånskratta åt mig. Då skulle de få igen dubbelt upp.

Min pappa slog mig

Pappa gick aldrig med henne på fest. De gjorde egentligen ingenting tillsammans. Pappa jobbade mycket. Han måste ju försörja oss. När han var hemma var han ofta irriterad på mamma. Han tyckte att hon kunde kliva upp ur sängen och laga mat tills han kom hem. Det var det minsta man kunde begära av henne, tyckte han.

Och det städades nästan aldrig hemma hos oss. Det var stökigt, smutsigt och luktade illa. Mamma brydde sig inte och pappa klagade och var arg. Pappas ilska gick ofta ut över mig. Jag var i vägen för honom. Han ville lämna mamma, men det kunde han inte för min skull påstod han.

Våld i nära relationer – expertens råd om hur du lämnar

Det hade nog varit bättre om han tagit ut skilsmässa. Då hade jag sluppit pappas frustration. Han slog aldrig mamma, men han slog mig. Han slog mig hårt och ofta utan anledning, åtminstone förstod inte jag varför han var så arg på mig. Jag fick till exempel ett kraftigt slag över kinden så att jag blev alldeles röd och svullen och det gjorde ont, riktigt ont.

Jag förstod inte alls varför. Kanske bara för att jag fanns där framför honom, för att jag var någon som han kunde slå utan att jag vågade protestera. Kanske för att han inte stod ut med att se mig. Jag vet inte.

Jag kände mig otrygg i hemmet

Jag trivdes inte hemma. Jag kände mig inte trygg och jag kunde aldrig ta hem någon kamrat. Mamma orkade inte med lek. Hon ville ha det lugnt och tyst och jag skämdes för hur vi hade det. Ingen skulle få se hur illa det var ställt hemma hos mig. Ingen skulle få tycka synd om mig. Jag ville framstå som stark och tuff inför andra.

Kanske lärde jag mig av pappas beteende att man kunde ge sig på de svaga och ge igen för sin egen frustration. Jag mådde inte bra och då skulle inte heller mina klasskamrater må bra. Åtminstone inte de som inte kunde försvara sig. Kanske var det så, jag vet inte. Men jag var ingen trevlig person och ingen ville ha mig som kamrat. Det förstår jag nu, men det förstod jag nog inte då.

Mina lärare klagade förstås till mina föräldrar och skickade hem lappar. Mamma orkade inte bry sig på riktigt. Hon pratade med mig ibland men utan engagemang. Pappa däremot var närmast stolt över mig.

– Jaså, du kan ge igen, det är bra, sa han. Man ska inte låta någon trampa på en, då är det bättre att slå först.

Den nya läraren räddade mig

Det var väl så han resonerade när han gav sig på mig, antar jag. Det var först när jag fick byta klass och kom till en ny i nian som det ändrade sig. Jag fick en klassföreståndare som såg mig och förstod hur jag hade det och varför jag var tvungen att hävda mig mot de andra.

Hon pratade med mig och engagerade sig verkligen och för henne berättade jag allt och hon förstod och stöttade mig. Äntligen hade jag en person som jag litade fullt ut på och som tyckte om mig trots att jag var stökig. Jag är henne evigt tacksam och håller fortfarande kontakt med henne. Hon blev min trygghet och min livboj. Och jag lyckades bryta mitt beteende.

Nu är jag vuxen och har egen familj. Jag har två små barn som jag verkligen tycker om. Jag kan inte förstå att en förälder kan slå sina barn. Jag kommer i alla fall aldrig att göra det.

Livet blev bra för mig till slut och jag hoppas att de som jag mobbat också mår bra. Jag ville dem inget illa egentligen, och jag har inget bra svar på varför jag var en sådan elak person.

/ Sanna