Läsarberättelse: Vi var nära att mista våra barnbarn

Kvinna leker med sitt barnbarn.
Jag blev chockad när jag hörde att min son skulle skilja sig och jag uppmuntrade honom att strida för att få träffa sina barn mer. Men det kom inget gott ur den striden.

Hej Jonathan, kommer du mitt i veckan? Du kanske vill hjälpa mig med tvätten, undrade jag glatt när jag mötte min son, på väg ner i tvättstugan. Men det blev inget tvättat den dagen. Jonathan var blek och utbrast:

– Sofia vill ha skilsmässa.

Jag blev alldeles handfallen. Här stod han, min store son, och nästan grät, 35 år fyllda.

Jag ska ärligt erkänna att jag från början inte var särskilt förtjust i Sofia, men åren gick och vi fick slipa oss lite mot varandra. När barnen Amanda och Felix föddes kom vi lite närmare varandra och jag och min man Krister fick ibland hjälpa till med barnen. De var ännu ganska små, 5 och 7 år.

– Barnen. Vad ska hända med barnen? viskade jag.

Läsarberättelse: Jag längtade efter barn – men plötsligt var det för sent

Jonathan gav mig en mörk blick. Han suckade och la händerna runt kaffekoppen. Jag bad honom berätta allt från början, men det var inte lätt för honom att hitta orden. Han förstod verkligen inte.

– Hon tycker jag gör för lite hemma. Och så säger hon att jag aldrig vill göra något kul. Det är för att jag inte vill gå på salsakurs med henne.

– Men kan ni inte skaffa städhjälp? Och hon kan väl gå på salsa med någon annan?

– Mamma, du förstår inte, suckade Jonathan.

En hemsk tid

Veckorna som följde blev hemska. Jonathan blev allt tystare, Krister gick inte att tala med, han slog ner blicken när jag försökte. Sofia hade bestämt att Jonathan skulle ha barnen varannan helg, inte mer. Jag tyckte det var på tok för lite när barnen var så små och de dessutom bodde helt nära varandra.

Jonathan hade snabbt skaffat en lägenhet tio minuters promenad från Sofia.

– Du får inte acceptera det här, försökte jag peppa.

Men Jonathan bara suckade och såg ledsen ut. Efter ytterligare några veckor bestämde jag mig för att försöka prata Sofia till rätta. Jag ringde upp henne och hon lät bestört när hon hörde att det var jag.

– Jag är så ledsen över vad som hänt, Sofia, men nu måste ni lösa detta bättre. För era barns skull! Jonathan får träffa dem på tok för lite.

Klick!

Sofia slängde på luren i örat på mig. Hade vårt förhållande varit bättre från början hade det kanske varit lättare att nå fram. Men jag gav mig inte. En vecka senare cyklade jag hem till Sofia och ringde på. Hon blev ju tvungen att släppa in mig i hallen åtminstone.

– Förstår du inte att barnen saknar sin pappa. Och vi får ju heller aldrig chans att träffa dem. Det är synd om dem!

– Tror du inte jag vet vad som är bäst för mina barn! Nu ska du gå, Mona.

Sofias ögon var som smala streck och hon nästan knuffade ut mig och slängde igen dörren. Jag fick slokörad ge mig av hemåt igen.

Tog ett steg tillbaka

Vi träffade Jonathan i helgen som följde och han var ännu tystare än någonsin.

– Jag var hemma hos Sofia.

– Nej! Varför då?

Jonathan såg skärrad ut och sa att han absolut inte ville att jag skulle blanda mig i, allt blev bara värre då. Jag sökte stöd hos Krister men han tittade ner som vanligt.

Emma: Ingen frågade varför vi barn var blåslagna

– Ja men du står ju inte upp för barnen, någon måste göra det, sa jag.

Jonathan såg så ledsen ut och vi släppte ämnet. När Jonathan gått harklade sig Krister och sökte min blick.

– Nu får du lyssna på mig. Du måste sluta lägga dig i, Mona. Vi vet inte vad som ligger bakom Sofias agerande.

– Jo, det vet vi! Hon vill skiljas för att Jonathan inte gillar salsa, sa jag argt.

– Det är Jonathans version. Sluta att ta parti – det kommer att föra både dig och Jonathan längre bort från barnen, sa Krister bestämt, han som annars var så konflikträdd.

Den natten kunde jag inte sova. Men det låg något i vad Krister sa. Jag behövde ta ett steg tillbaka. Hur skulle jag göra? Nästa dag ringde jag till Sofia och bad om ursäkt för både telefonsamtalet och för att jag trängt mig på hemma hos henne. Jag förklarade att det var för att jag saknade barnen så.

Jag frågade om jag och Krister kunde få komma hem med en chokladtårta på Felix namnsdag – hans favorit. Efter en lång tvekan sa hon faktiskt ja.

Fungerar bättre nu

När dagen kom och barnen kastade sig i min famn var jag så glad att tårarna rann. Som jag hade saknat de små banditerna!

– Är du ledsen, farmor? undrade Felix.

Läsarberättelse: Stressen från barndomen kom ikapp mig

– Nej, jag är så glad över att träffa er.

Vi följde med in i deras rum och fick titta på alla nya leksaker och dukade upp tårtan på deras lilla lekbord, och till min stora förvåning tittade Sofia in och frågade om vi ville ha kaffe. Det ville vi förstås och när jag fick en stund ensam med Sofia sa jag:

– Jag vill gärna ha kontakt med barnen. Jag lovar att jag aldrig ska ta parti för Jonathan i detta. Detta är er sak!

I dag fungerar det bättre och vi får hämta barnen från dagis och skola två gånger i månaden. Så roligt vi har på våra barnbarnsdagar!

Jonathan får också träffa dem fler dagar nu – även mitt i veckan – även om det är långt ifrån halva tiden.

/ Mona

Foto: Unsplash (Obs! Bilden är arrangerad)