Lena Einhorn berättar sin egen kärlekshistoria i nya romanen Den tunna isen

Lena Einhorn som har skrivit boken Den tunna isen.
Lena Einhorns bok Den tunna isen handlar till stora delar om att bli lämnad.
Varför är det så komplicerat med kärlek? Lena Einhorn skriver om att drabbas av passionen och att bli 
lämnad i boken Den tunna isen.
Hon söker svar i barndomen och i relationen till sin mamma.

Fyrtionio år gammal blev författaren Lena Einhorn blixtförälskad.

Passionen och längtan efter att älska någon som älskar tillbaka förde henne ut på den tunnaste av isar. Nu är hon aktuell med en kärleksroman baserad på egna erfarenheter Den tunna isen.

Det ska sägas med en gång. Romanens Nicki är inte identisk med den kvinna som Lena älskade och hoppades dela resten av livet med. Men essensen i kärlekshistorien och sökandet efter svar på varför kärlek ofta är så komplicerat är sann. Först nu, ett antal år efter att hon skrev boken, känner hon sig redo att blotta det mest privata.

Men jag visste inte om jag ville publicera, jag skrev för mig själv och la manuset i en låda

– Boken har två drivkrafter. Dels var den ett sätt att skriva mig ur relationen. Om man har råkat ut för en genomgripande kärlek som berör och där man blottat sitt hjärta så gör det självklart ont när det tar slut. Att då sätta sina känslor på pränt ger en viss distans. Men jag visste inte om jag ville publicera, jag skrev för mig själv och la manuset i en låda, säger Lena och berättar i nästa andetag om den andra drivkraften, den som handlar om hennes barndom och relationen till föräldrarna Nina och Jerzy Einhorn, bägge framgångsrika cancerforskare.

Abbi Åkvist lämnades bort och blev barnslav som 4-åring

En gåta från barndomen

Genom att söka svar på en gåta från de tidiga barndomsåren hoppades hon få insikter om sina egna knepigheter, förmågor eller oförmågor att älska och ta emot kärlek.

Lena Einhorns föräldrar Nina och Jerzy Einhorn
I boken Den tunna isen utforska Lena Einhorn förhållandet till föräldrarna Nina och Jerzy Einhorn.

Att kärleken sällan är enkel och ibland river djupa sår i själen är ett faktum som de flesta kan skriva under på. Lena illustrerar det genom att citera en sångtext av The Eagles; the things that are pleasing you can hurt you somehow.

– Kärleken är ju en av grundbultarna i vår existens. Jag ville älska någon som älskar mig och satsade mitt hjärta.

I boken beskriver Lena hur hon krackelerar, får fruktansvärd ångest och försöker förstå vad hon är så rädd för. Men det är förstås inte bara hon som är rädd att bli sårad och övergiven. Hon talar om intimitetsdansen; när den ena vill komma nära, då drar sig den andra undan.

Jag ville älska någon som älskar mig och satsade mitt hjärta.

– Vi försökte till och med skaffa ett gemensamt barn. Jag som aldrig burit på en stor barnlängtan kände att jag var redo, nu när beslutet togs åt mig. Men det blev inte som vi hoppats på och hon lämnade mig. Det var en stor sorg...

Lena Einhorn om att åka på smällar

En vanlig föreställning är att vi blir klokare med åren – och möjligen mindre rädda att satsa på kärlek efter att ha fyllt på ryggsäcken med livserfarenheter. Lena lutar sig framåt i en intensiv rörelse. Hon väljer sina ord med omsorg. Är tydlig med att hon inte vill kliva in i det privata. Svaret blir allmängiltigt.

Lisa och hennes söner mobbades under skoltiden

– Jag vet faktiskt inte om man blir klokare med åren. Man har förhoppningsvis fått några insikter, men också många ärr. Man är oftare fast i sina vanor och mer obenägen att ändra på sig för någon annan. Det är komplext och bland det svåraste i livet är att komma underfund med sig själv. Man åker på sina smällar, men blir man klokare och modigare av det? På ett sätt tänker jag att vi människor inte är gjorda för smällar, funderar Lena och nämner nätdejting som ett nästan garanterat sätt att åka på smällar.

– Det är lite som att gå in i en godisaffär, utbudet tycks oändligt men det är också lätt att bli blasé…

Porträtt av Lena Einhorn som är aktuell med boken Den tunna isen
Lena Einhorn säger att hon hade en väldigt fin relation till sina föräldrar.

På frågan varför man ändå utsätter sig, trotsar sina innersta rädslor och vandrar ut på den tunna isen, så som hon gjorde med Nicki, svarar hon svepande att belöningen om man vågar är potentiellt stor. Det är därför man gör det. Så tillägger hon att människor förstås har olika förutsättningar att klara av motgångar och svårigheter. Vissa är skörare än andra.

Psykoterapeuten: Så hanterar du skuld och skam

– Jag har försökt att förstå mina egna brister och vad som har präglat mig, säger Lena och glider in på bokens andra spår. Det om relationen till föräldrarna och sökandet efter svar på den där gåtan som härrör från barndomen.

Lena Einhorn om relationen till föräldrarna

Hon hade en fin relation till sina föräldrar. De stöttade hennes livsval utan att döma och gladdes åt hennes begåvning och potential. De var båda varma och kärleksfulla, sympatiska och omtänksamma. Men som hon minns det var det hon som av någon anledning vägrade att låta sig bli pussad och omfamnad av sin mor. Där fanns helt klart något i deras relation som skavde. Men vad?

Vem är Lena Einhorn?

Ålder: 65 år.

Bor: I Stockholm.

Gör: Forskare, författare, regissör. Slog igenom med romanen Ninas resa (2005) som handlar om hennes mor. Ninas resa blev även en film och ett viktigt dokument om förintelseöverlevare.

Aktuell: Med nyckelromanen Den tunna isen. (Norstedts).

– Det var när mina föräldrar blev sjuka, kring millennieskiftet, som jag lågintensivt började söka efter svar, då när jag förstod att de inte skulle leva så länge till. Med pappa väntade jag till det sista ögonblicket… jag hade sett och förstått långt innan, men ville inte se.

Kanske var det ett försvar, säger Lena sakta och beskriver den där ogripbara känslan av att finna något i det förflutna som inte riktigt stämmer och ändå gå in i förnekelse. Men till sist måste sanningen fram; hon fortsatte envetet att penetrera barndomens skrymslen.

Så vad handlade gåtan om?

– Det var något som slank ur mamma en gång. Hon sa att hon inte haft förmågan att älska oss när vi var små. Jag fick inte ihop bilden av min kärleksfulla mamma. Jag trodde att det var jag som inte ville bli pussad. Men var det verkligen så? Jag sökte upp våra gamla barnflickor, som hade olika minnesbilder av vår familj. Det övervägande intrycket var att jag och min bror Stefan varit högt älskade, säger Lena, som också frågade sin mor om hon hade upplevt sina barn som besvärliga?

– Nej, det hade hon inte. Men hon ansåg sig ändå inte ha varit en bra mamma, hon sa att hon inte hade skött det så bra…

Lena tystnar och låter orden sjunka in. Säger sedan att känslan säkerligen delvis hade med hennes yrkesarbetande att göra. Karriären var viktig. Men det handlade inte bara om det.

– Hon hade inte verktygen, trots att hon brydde sig jättemycket. Hon beskrev hur hon, när hennes moster bodde hos oss någon månad, slappnade av. Mostern blev en slags modersfigur att luta sig emot.

Jerzy Einhorn hade bara veckor kvar att leva

Först när Lena tog mod till sig och närmade sig sin pappa – då hade han bara ett par veckor kvar att leva – började pusselbitarna fall på plats. Hon frågade honom om hennes mor hade velat ha barn och om hon hade älskat dem. Han svarade jakande med tillägget att hon kanske inte var som de flesta mammor. Att hon inte daltade. Det var ett svar som gick stick i stäv med Lenas egna minnesbilder. Det var ju hon själv som inte ville bli pussad och drog sig undan – inte hennes mamma!

– Pappa berättade att jag pockade mycket på uppmärksamhet, att jag aldrig släppte min mor med blicken. För att få ihop pusslet behövde jag gräva ännu djupare, säger Lena som till sist gjorde fyndet som fick polletten att trilla ner; en bok från 1958 om barns personlighetsbildning under de första åren.

Boken var fullklottrad av anteckningar i marginalen gjorda av Jerzy. Han var oerhört ambitiös, hade strukit under och skrivit egna kommentarer. Stycken som handlade om övergivna småbarn, skuldbelastade mödrar och deras behov av eget livsutrymme bortom barnen ägnades minutiös uppmärksamhet.

Lena skakar på huvudet och ler. Nej, besviken blev hon inte. Däremot förvånad och överraskad.

Marie Sammeli flyttade till Sydafrika med hela familjen

– Jag visste inte, jag hade inte den medvetenheten om pappa. Jag tror att han klandrade sig själv, men det var nog än mer smärtsamt för mamma. Genom hans anteckningar fick jag se honom och min barndom i ett nytt ljus. Det var en aha-upplevelse. Jag trodde att allt jag mindes stämde. Men det visade sig att jag hade förträngt mycket.

Började söka svar när det nästan var försent

Hon säger att hon började söka svar när det nästan var försent, antagligen för att hon inte ville ha svaren innan. I dag känner hon tacksamhet över att hon hann få klarhet innan föräldrarna dog.

– Den största upptäcktsfärden är den man gör inom sig själv. Många är duktiga på att förstå andra, men sämre på att förstå sig själva. Jag har en bättre förståelse för mig själv och mina brister i dag. Men det betyder inte att jag alltid har koll i stunden, konstaterar Lena krasst.

Hon har fyllt 65 och är därmed i pensionsålder. Men någon längtan efter sofflocket har hon inte.

– Så länge jag är klar i huvudet fortsätter jag att arbeta. Jag älskar att skriva och har lätt att komma i flow, säger Lena och tillägger att hon just nu arbetar med historieforskning. En bok som bygger på samma approach som Vad hände på vägen till Damaskus, som handlade om den historiska Jesus. Men denna gång undersöker hon Gamla testamentet och uttåget ur Egypten.

Jag tror att han klandrade sig själv, men det var nog än mer smärtsamt för mamma

Hon medger att hennes förmåga att gå upp i arbetet har hjälpt henne genom livets mörkare perioder. Det har fungerat som en stabilisator, mycket tack vare att hon har gjort sådant som hon tycker om.

– Jag började min karriär inom medicinsk forskning. Jag var duktig, men ambivalent. Förmodligen hade jag inte det oberoende och den emotionella mognad som krävs för att driva helt egna idéer, som jag ju hade. Jag valde efter många år att byta bana. Det blev filmer, dokumentärer och böcker. Att jag nu har kommit tillbaka till den rena forskningen känns kul!

Foto: Jennifer Glans och TT

Mer inspirerande innehåll från allas.se: