Linn: Jag blev övergiven av min mamma – som vuxen förstod jag varför

Experten: Så stöttar du någon med psykisk ohälsa

Jag hade nyss fyllt nio och det var en slaskig och grå januaridag. Jag steg upp och gjorde mig i ordning för att gå till skolan.

Sedan gick jag ner till köket, där mamma alltid brukade ha frukosten klar. Det hade hon även denna dag – på köksbordet stod kokt ägg, yoghurt och flingor – men mamma syntes inte till.

Det var mycket ovanligt att mamma inte var hemma vid den tiden på morgonen. Hon jobbade visserligen, men började lite senare, och vi brukade alltid småprata lite innan jag gick till skolan.

När pappa kom upp märkte jag att han var lika förvånad som jag över att mamma inte var hemma.

Jag frågade honom om han visste var hon var någonstans.

– Hon är väl på jobbet, svarade han, men det var något med hans tonfall som jag reagerade på.

Han lät så osäker, som om han i själva verket inte hade en aning om var hon var. Och det hade han ju inte heller, kom det fram sedan.

Ändå var jag inte orolig. Inte då. Jag hade inte en tanke på att mamma verkligen skulle vara borta – att jag inte skulle få se henne igen.

Men när jag kom hem från skolan den dagen berättade pappa att hon hade ringt och att hon hade sagt att hon skulle vara borta en tid. Att hon var ”trött”.

Grät mig till sömns om kvällarna

Jag förstod ingenting. Om hon var trött, varför lade hon sig inte och vilade då? Hur ska en nioåring kunna förstå att mamma är så trött att hon väljer att lämna sitt enda barn?

– Men hon kommer väl snart? frågade jag oroligt.

– Vi får se, svarade pappa.

– I morgon?

– Jag vet inte, vi får se.

Det var det enda svaret pappa kunde ge.

Och allt eftersom tiden gick, och han fortsatte att svara på samma sätt, slutade jag fråga. Dagar blev till veckor och mamma syntes inte till.

I hallen hängde en av hennes kappor kvar och ibland gick jag dit och borrade in huvudet i den för att känna hennes doft. Den svagt doftande parfym som hon alltid brukade använda, hand­krämen som hon smorde in sig med när hon hade diskat, frukttuggummit som hon tyckte om ...

I dag, som vuxen, har jag svårt att minnas vad barnet som var jag kände. Jag vet att jag ofta grät mig till sömns om kvällarna, att det värkte i mig av längtan, att jag saknade hennes röst så att det gjorde ont – men jag kan inte minnas hur det kändes.

Kanske är det ett slags självbevarelsedrift, ett sätt att klara vardagen. För vardagen fanns ju där, med eller utan mamma, och den var tvungen att hanteras på något sätt.

Ju längre tiden gick desto mindre tänkte jag på henne. Tomrummet fanns alltid kvar, men smärtan lindrades. Det kunde gå dagar och till och med veckor utan att jag tänkte på henne.

Pappa hängde undan hennes kappa från hallen och tömde hennes garderober och byrålådor. Vi pratade allt mer sällan om mamma och livet gick vidare.

Vid vissa tillfällen blossade saknaden och sorgen upp inom mig igen. Till exempel på födelsedagarna, när det inte kom så mycket som ett kort från henne – som om jag inte längre fanns för henne. Eller när jag såg någon med samma gångstil som hon, eller hörde kvinnliga röster med hennes tonfall.

Hon dök upp i drömmar där hon inte talade, bara fanns till. Som en skugga, en fråga som aldrig fick svar.

Pappa träffade en ny kvinna

Jag tog studenten, pluggade konst, fick jobb på ett museum och träffade Tom, mannen som skulle bli min livskamrat.

Pappa hade träffat en ny kvinna och jag var glad över hans lycka. Vi byggde båda nya liv och när Tom och jag hade varit tillsammans i ett år föddes vårt första barn.

Jag var 26 då och en innerligt lycklig nybliven mamma – men bebislyckan blandades med sorg. Min mamma skulle aldrig få veta att jag hade fått barn, och min och Toms dotter Allis skulle aldrig få lära känna sin mormor ...

Tre år senare, nästan på årsdagen av mammas försvinnande, fick jag plötsligt ett sms från ett nummer jag inte kände igen – och jag stelnade till när jag började läsa:

”Hej Linn. Jag vet inte om du vill höra från mig. Jag vet att jag har svikit dig på ett sätt som ingen mor får svika. Men jag vill att du ska veta att jag älskar dig och att jag har burit med mig dig varje dag sedan jag for.”

Jag var som förlamad. Inom mig rasade tusen motstridiga känslor och när meddelandena fortsatte att komma visste jag inte om jag ville slå av telefonen eller fortsätta läsa.

Jag fortsatte läsa och det pussel som var min mor började långsamt läggas.

Hon hade lidit av bipolär sjukdom i många år – något som aldrig diagnosticerats under min barndom.

Hon förklarade hur hon pendlat mellan ett inre överflöd av energi och en svart trötthet som drog henne ned i botten. Vissa dagar kände hon sig som en gudinna, oöver­vinnerlig och kreativ. Andra dagar kunde hon knappt ta sig ur sängen.

När jag läste hennes meddelanden insåg jag att det funnits tecken som jag inte sett då, som barn.

Nu förstod jag att mamma var bipolär

Mamma kunde städa hela huset mitt i natten, skriva långa noveller för hand och sedan slänga allt i bras­kaminen, prata fort och exalterat i timmar för att sedan vara nästan helt tyst i dagar.

Den dagen hon for ifrån oss hade hon haft ångest i veckor och stod inte längre ut.

Hon for söderut och stannade inte förrän hon var i södra Spanien. Där fick hon arbete på ett litet hotell, där hon kämpade med sjukdomen och med att klara sin vardag.

Det tog år innan hon sökte och fick hjälp, ännu längre tid innan hon fick en diagnos.

I sitt första meddelande skrev hon:

”För två år sen började jag ta medicin. Nu mår jag mycket bättre och för första gången vågar jag kontakta dig, min älskade dotter.”

Hon skrev också att hon kommit tillbaka till Sverige – och att hon hoppades att jag skulle vilja träffa henne.

Jag funderade länge på om jag skulle svara, ännu längre på att bestämma mig för om jag skulle träffa henne. Men nu har jag bestämt mig och i dag, i dag när jag skriver det här, ska det faktiskt ske.

I dag ska jag träffa min mamma igen, för första gången sedan jag var nio. Jag vet inte om jag någonsin kan förlåta – men kanske kan jag ändå försöka förstå.