Linnea Häggmark födde sin brors barn som surrogatmamma
Det var i slutänden en självklarhet att hjälpa brodern Anton och svägerskan Sandra att få barn. Men innan Linnea Häggmark kom med det både glädjande och överraskande beskedet ”jag ställer gärna upp som surrogatmamma” hade hon noga funderat igenom allt. I augusti förra året föddes lille Eddie.
– Linnea har gjort vårt liv komplett, säger Sandra.
Hon har gjort världens största uppoffring i mina ögon. Hon har gjort vårt liv komplett.
Hon fick bebisen i sina armar och höll honom en liten stund, sedan satte sig hennes bror Anton bredvid och Linnea lämnade över lille Eddie till pappa.
Det var den 29 augusti förra året, på BB i Borås, och 33-åriga Linnea Häggmark hade just hjälpt sin bror Anton Rydenstam, 35, och svägerskan Sandra Rydenstam Björk, 39, att bli föräldrar.
– Jag vet att många surrogatmödrar inte vill hålla barnet efter förlossningen, men det ville jag, säger Linnea.
Se också: Efter 11 års barnlöshet – då födde bästa vännen Hannahs barn
Ett hjärta av guld
I Lerum en bit utanför Göteborg, hemma hos Anton och Sandra, sitter Eddie i Linneas knä.
Sandra har sedan hon var barn – tack vare mormor – läst Allers.
– I början läste jag bara serierna, säger Sandra med ett svagt leende. Sedan fastnade jag för Allers guldhjärta. Det var alltid så fina, positiva historier. Och i somras slog det mig... är det någon som är värd ett guldhjärta så är det Linnea! Hon har gjort världens största uppoffring i mina ögon. Hon har gjort vårt liv komplett.
Linnea ler lite även hon och konstaterar att det, när hon väl tänkt igenom allt, var självklart att hon ville försöka hjälpa Sandra och Anton.
– Jag kände ”om Sandra och Anton vill ha en familj så vill jag verkligen hjälpa dem”. Jag hade precis fått mitt andra barn när jag började fundera på om jag skulle klara av att vara gravid för någon annan – för min bror. Då var jag inte riktigt redo. Men när jag och min man fick vårt tredje barn föll den sista pusselbiten på plats.
Julen 2017 släppte Linnea bomben, som Sandra uttrycker det – något som kom som en överraskning för både Sandra och Anton. De hade då precis beslutat sig för att försöka få barn via en surrogatmamma i Ukraina.
Längtade efter barn
– Vi var i fjällen och Linnea frågade om vi – jag, Anton, hon och hennes man – skulle gå på afterski, minns Sandra. Jag tänkte ”visst, det blir kul”. Där berättade hon.
– Jag fattade nog inte först, säger Anton dröjande.
Under de tolv åren tillsammans hade Sandras och Antons barnlängtan gått upp och ner, samtidigt som Sandra på grund av medicinska skäl inte själv rekommenderades att bli gravid.
Bara månader efter att hon och Anton funnit varandra blev Sandra sjuk i cancer, något som även gjort alternativet adoption svårt.
– När dina kompisar började få barn var väl din längtan som störst, säger Anton och tittar på Sandra.
Sandra, som är fem år äldre än Anton, nickar.
– Men då var du bara 23 år.
– Och när jag började känna att jag verkligen ville ha barn då hade du nästan accepterat att det inte skulle bli några, fortsätter Anton.
Till slut landade de i alla fall i att de ville göra ett försök med hjälp av en surrogatmamma.
– Det är klart att man alltid sett sig själv med barn, säger Sandra samtidigt som hon ser på Eddie som nu sitter i Antons famn. Sedan visste man ju inte om det skulle fungera.
I nästa andetag förklarar hon att det dock inte enbart kändes ”yes!” när Linnea erbjöd sig att ställa upp som surrogatmamma, även om det så klart var glädjande.
– Det innebar att sätta igång en ny process. Vi behövde finna ett land som skulle kunna hjälpa oss med detta. Vi ville också ha en bra grund att stå på tillsammans, inte bara kasta oss in i något. Det var förberedelser som hette duga.
– Ja, det var många om och men i början, minns Linnea. Men jag såg nog bara möjligheter. Och när vi väl hade hittat rätt och fått klartecken gick allt väldigt smidigt.
Surrogatklinik i Georgien
Knappt ett år efter att Linnea fört fram sitt förslag reste hon, Sandra och Anton till en klinik i Georgien.
Jag var lite orolig i början för hur det skulle kännas att ha ett barn, som jag inte skulle knyta an till, växande i magen
– Jag var lite orolig i början för hur det skulle kännas att ha ett barn, som jag inte skulle knyta an till, växande i magen, säger Linnea. Men jag var så inställd på att ”jag tar hand om det här barnet en tid, sedan ger jag tillbaka det”, och jag bibehöll den känslan hela graviditeten.
Under de nio månaderna fram till förlossningen förberedde Linnea Sandra och Anton på att det förmodligen, när det väl satte igång, skulle gå fort.
– Det var min erfarenhet som omföderska, säger Linnea. Men det här blev verkligen helt annorlunda mot tidigare.
– Jag var lite nervös att jag inte skulle hinna från jobbet till sjukhuset i Borås, säger Anton och ler en aning. Men när Linnea ringde oss på förmiddagen den 28 augusti – ”nu är det nog dags för er att komma och hämta mig och åka till BB” – var jag hemma och hade just gått av mitt pass.
Dock skulle det då dröja nästan ett helt dygn innan Eddie kom.
– Men det blev jättebra ändå, konstaterar Linnea. Vi hann komma in och landa i lugn och ro.
Det blev en väldigt fin förlossning. Alla hade något att göra.
Sandra nickar och lägger till:
– Ja, vi hade alla våra uppgifter. Olle, Linneas man som också var med, hade ju redan upplevt tre förlossningar så han kunde hjälpa mig och Anton om vi inte förstod vad Linnea menade.
– Det var så fint att sedan få se er hålla Eddie och titta på honom, säger Linnea och ser på Sandra.
Som att vara gravid själv
I efterhand kan Linnea, Sandra och Anton konstaterar att allt blev precis så som de hoppats på.
Att ha fått följa Linneas graviditet så nära, det var som att vara gravid själv och väldigt värdefullt i situationen
– Det blev perfekt, säger Sandra. Att ha fått följa Linneas graviditet så nära, det var som att vara gravid själv och väldigt värdefullt i situationen. Vi är jättetacksamma över det.
Efter en kort paus fortsätter Sandra:
– Vi har också haft tur. För inte så många år sedan fanns inte all den information som nu finns på nätet.
– Vi har kommit i kontakt med flera andra familjer som gått igenom liknande processer, och som vi har kunnat bolla och dela erfarenheter med, berättar Anton.
Även Linnea har under resans gång, främst efter förlossningen, haft nytta av internet. På Facebook fann hon grupper där hon kunde dela sina tankar med andra kvinnor som även de beslutat sig för att hjälpa någon närstående genom att bli surrogatmamma.
– Det betydde mycket, säger Linnea. Efter förlossningen fick jag känslan av att vara halv, kroppen var helt förtvivlad. Men samtidigt var jag lycklig och stolt över mig själv, jag hade gjort någonting stort och allt hade gått bra. Det blev en konflikt mellan huvudet och den här kroppen som letade efter barnet den burit på i nio månader. Det var påtagligt i ungefär två veckor, sedan vände det. Jag känner inte på något vis att jag är mamma till Eddie. Men den här känslan av att känna sig halv, jag fick bekräftat i chattgrupperna att det var fler som upplevt det så.
Födelsedagspresent
För både Sandra, Anton och Linnea känns det märkligt att altruistiskt surrogatmödraskap, det vill säga frivilligt och utan ersättning, inte är tillåtet i Sverige.
Det känns konstigt att man inte ska få kunna fatta ett sådant beslut själv, gällande ens egen kropp
– Det känns konstigt att man inte ska få kunna fatta ett sådant beslut själv, gällande ens egen kropp, säger Linnea. I andra situationer finns det stor förståelse för att man gör vad som helst för att hjälpa en anhörig. Varför ska detta vara annorlunda? Om Sandra eller Anton behövt min njure så hade det kunnat göras en utredning kring det...
– Nu fick du ett syskonbarn i stället för att bli av med en njure, konstaterar Sandra med ett snett leende.
– Och så blev det en födelsedagspresent till dig, fyller Anton i vänd mot Sandra. Eddie föddes på Sandras födelsedag.
Han skrattar när han lägger till:
– Perfekt för en pappa, då blir det lättare att komma ihåg båda födelsedagarna.
Positiva reaktioner
Men även om surrogatmödraskap är en kontroversiell fråga har reaktionerna från omgivningen varit enbart positiva, poängterar Linnea.
– Många har sagt ”det hade jag också kunnat göra”. Jag har mött stor förståelse – och oförståelse för att det här ska vara så svårt i Sverige 2020.
– Inte ens för Linneas och Antons mormor och morfar, som ju är från en helt annan generation, är det här någonting konstigt, berättar Sandra.
– Nej, de går och skryter om Eddie på seniorboendet, säger Anton.
Han räcker över Eddie till Sandra innan han fortsätter:
– Jag och Linnea har alltid haft en bra relation, men det är klart att vi kommit varandra närmare genom det här. Det är inte heller bara jag och Sandra som har längtat efter Eddie, utan våra familjer också. Det är en lycka för alla. Sandras föräldrar har fått bli mormor och morfar och Sandras brorsöner har fått sin första kusin.
– Mina barn har också varit helt på det klara med att det var en kusin som skulle komma, säger Linnea. En speciell kusin.
