Lisa: Jag ångrade kontakten med psykiatrin
Så länge jag kan minnas har jag känt mig annorlunda. Redan som barn på 70-talet hade jag en stark känsla av att inte passa in. Jag växte upp ensam med min mamma och bara hade träffat min pappa en gång.
Mamma var en orolig själ, och vi flyttade flera gånger, även utomlands. Jag rotade mig aldrig någonstans men vande mig vid att mitt hem, min skola och antalet kompisar var föränderligt.
Jag var runt nio, tio år när jag började få kraftiga magsmärtor som läkarna hade svårt att diagnosticera. De var så svåra att jag flera gånger fick läggas in på sjukhus. Jag fick smärtstillande och smärtorna avtog, men i dag hade man nog sagt att de berodde på psykisk ohälsa. Förmodligen var de ett symptom på att jag vantrivdes.
Som tonåring kunde jag inte bli vuxen snabbt nog, och jag blev tidigt expert på verklighetsflykt. I stället för att satsa på utbildning började jag dricka, ta droger, festa och skaffa många olika sexpartners.
Jag ville bara ha kul
Självklart behövde jag jobba ibland, men det blev aldrig något långvarigt. Antingen stod jag inte ut med jobbet i sig, eller så var det chefer och kollegor som inte stod ut med mig. Jag vände mig ofta till samhället för att få bidrag, vilket jag rättfärdigade med att tänka att jag ju behövde klara mig och jag var ju så dålig på det här med pengar …
– Det skulle vara bättre om vi alla bara fick lagom mycket pengar, sa jag till mina vänner med en suck. Det är ju inte jag som bestämt att man ska behöva pengar för att kunna äta, vilket vi alla måste för att inte dö. Vi behöver också någonstans att bo. Hela samhället är byggt på knäppa regler och en människofientlig struktur!
– Du lever i en drömvärld, svarade de.
Inte för att mina vänner levde perfekta liv med villa, Volvo och vovve, men de var mer strukturerade än jag. Jag ryckte på axlarna åt deras kommentarer och tänkte för mig själv att det ju inte var förbjudet att drömma.
Jag drömde om en värld där allt var bra och kul, och där man inte behövde kämpa för att tjäna sitt uppehälle. Kort sagt fortsatte jag med min flyktiga livsstil, men kände mig ändå relativt normal.
Jag hade alltid omgivit med med lite skeva personligheter bland familj och vänner, så mitt alternativa levnadssätt var inte så anmärkningsvärt. Jag hankade mig fram med olika män och många flyttar. Jag hade aldrig svårt att få kontakt med människor. Det svåra var att hålla kontakten.
Fick diagnosen ADHD
Allt eftersom åren gick började livet skava mer och mer, men jag förstod ingenting av det som skedde på insidan. Min dåvarande handläggare tillfället skickade mig till en psykiater som diagnosticerade mig med utmattningssyndrom och adhd.
– Min bedömning är att din adhd är medfödd, sa han.
På ett sätt kändes det bra, eftersom det förklarade varför min tillvaro och mina relationer till andra människor sett ut som de gjort. Det där med utmattningen funderade jag över, för varför hade jag blivit det?
Till slut insåg jag att de båda diagnoserna hängde ihop. Min relation till arbetsmarknaden hade varit minst sagt svag, så det var inte jobb som hade bränt ut mig. Men jag hade alltid känt att det var så mycket jag behövde uppnå, utan att veta varför. Jag hade konstant pressat mig själv till ännu mer oro.
Även om jag inte blev frisk av att få namn på diagnoserna så gav de mig en förklaring till varför jag levde som jag gjorde. Jag hade ständigt varit på flykt, inte minst ifrån mig själv.
Så hände något för fem år sedan som fick marken att skaka under mina fötter. Jag mötte en man som hotade mig till livet. Jag hade oförrättat honom utan att veta hur.
Dödshotet skakade om mig och nu var det honom jag flydde ifrån. Jag fick en chock av att en annan människa hatade mig så mycket att han önskade mig död.
Tankarna snurrade och jag var på alla sätt ute på tunn is. Jag förstod inte vad som hände inom mig. I spegeln var jag mig lik, men jag hade tappat fotfästet och det kändes som om min hjärna skulle explodera. Var allt som hade skett bara mitt fel? Förtjänade jag att dö? Kanske skulle det vara den enklaste lösningen.
Jag hänvisades till ännu en psykiater som jag i flera långa samtal berättade för om mitt liv och min nuvarande situation med dödshotet.
– Tror du att jag är sinnessjuk? frågade jag psykiatern.
– Det tror jag inte, sa hon och tog fram ett frågeformulär som hon bad mig att fylla i med ärliga svar och lämna tillbaka nästa gång vi sågs.
Två veckor senare satt vi där igen och hon gick igenom alla svaren från början till slut, utan att röra en min, samtidigt som hon gjorde små anteckningar. När tiden var slut skickades jag hem för att invänta domen. För det var så det kändes, som en dom.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Jag fick fler diagnoser – och ångrade mig
Några dagar senare kom resultatet av utredningen i ett mejl. När jag började läsa ångrade jag först att jag hade sökt hjälp. Mitt hjärta slog hårt samtidigt som jag såg mitt liv passera revy. Alla de gånger jag hade ropat, skrikit eller grälat med folk. Alla smarta kommentarer jag slängt mig med som fått mig att känna mig tuff och stark. Alla mina olyckliga kärleksförhållanden.
Nu förstod jag att allt hade handlat om att bli sedd, hörd, bekräftad och älskad. Utöver mina tidigare diagnoser gav den nya psykiatern mig ytterligare två till – emotionellt instabilt personlighetssyndrom samt histrionisk personlighetsstörning med psykopatiska drag.
En snabb sökning förklarade vad det sistnämnda betydde:
”Med denna personlighet påverkas man lätt av andra, man blir lätt sårad, reagerar dramatiskt och har samtidigt ofta ett egocentriskt beteende och längtan efter erkännande och uppmärksamhet.” Det som jag inte fick i min barndom.
Det kom som ett hårt slag, och under den närmaste tiden isolerade jag mig från omvärlden och kände mig väldigt ensam. Om jag skulle berätta för andra vem jag var innerst inne skulle de ju ändå lägga benen på ryggen direkt. Jag kände mig som ett vandrande uppslagsverk med diagnoser.
Så började jag tänka på alla de år som jag varit en del av samhället, trots att jag kämpat emot det jag uppfattade som alltför stränga regler och normer. Jag hade kanske kommit längre om jag hade känt till mina svårigheter.
Bestämde mig för att förändras
En dag slog det mig att diagnoserna inte var en ursäkt för att gå på bidrag. Något måste göras. Jag måste ta makten över mitt liv och kände någonstans att jag faktiskt hade resurserna.
Från den dagen började jag undvika alla fallgropar jag i vanliga fall hamnade i. Det krävdes styrka och tårar, men jag gav mig själv en kärleksfull spark i baken och sökte till slut hjälp hos min läkare.
– Ett beslut är allt som krävs, sa hon milt.
Sedan dess har det gått stadigt framåt. Jag lyckades utbilda mig inom de ramar och system som jag tidigare hade kämpat emot. Strukturen jag avskydde var det jag behövde.
I dag arbetar jag som mentor för personer med psykosociala svårigheter och jag älskar att kunna göra skillnad i andras liv. Dödshotet hänger fortsatt över mig och jag har därför hemlig adress, finns inte på sociala medier och håller mig borta från gamla mönster.
/Lisa
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]