Maja: Jag hade en hemlig relation med en gift man i sju år

5 typer av otrohet

Jag föddes i slutet på 40-talet. Familjen bestod av familjen bestod av pappa, mamma, jag och min syster Kajsa. Vår familj var ingen lycklig familj, både gräl och alkohol förekom. Jag växte upp utan att känna mig sedd eller älskad.

Pappa var egenföretagare och jobbade nästan dygnet runt för att hålla firman lönande, ofta var han bortrest i affärer. På helgerna drack han sig full för att kunna koppla av.

Mamma var en kall person jag tror inte att hon tyckte om barn, för hon visade oss så lite intresse. Dessutom var hon pryd. En dag lekte jag och grannpojken doktor. Vi var båda fem år och mamma fick vetskap om detta. Hon blev rasande arg och gav mig ett kok stryk med ett björkris på bara rumpan, vilket jag tror satte sina spår i mig, senare.

Familjen kom i andra hand

Mina föräldrars äktenskap var inte bra. Vad grälen handlade om vet jag inte, men jag minns att jag och Kajsa satt snällt i bilen och väntade medan pappa besökte sin kontorist.

Mamma var ofta sjuk i olika krämpor och åkommor under vår barndom, då ville hon ha tyst omkring sig. Detta gjorde att vi för det mesta lekte ute på gården där vi hade gungor och en lekstuga. Största delen av vår barndom tillbringade vi utomhus.

Mamma orkade inte kolla att vi hade tvättat oss eller borstat tänderna, och vi la oss i obäddade sängar. Då pappa kom hem sov vi redan. Tursamt nog fick vi bada i badkaret på lördagar.

För pappa var firman viktigast, familjen kom i andra hand. Han hade ingen koll på hur gamla vi var eller i vilken klass vi gick.

Hos andra familjer fanns värme

I skolåldern insåg jag att andra familjer inte var som vår. Jag besökte kamrater i vars hem det fanns värme, gemenskap, skratt, stoj och till och med bus. Där hela familjen åt middag tillsammans, där föräldrar spelade spel eller läste böcker för sina barn, där barnen fick beröm och kramar, något som inte förekom hemma hos oss.

Mina kamrater fick ha sällskapsdjur, och efter mycket tjat fick jag en hundvalp när jag fyllde nio år och Kajsa fick en kattunge. Dessa djur fick massvis med gos och kel, svältfödda på närhet som vi var.

I en övrigt rätt så grå barndom var jularna en höjdpunkt. Den firades hos mormor och morfar tillsammans med mammas bror och hans barn, våra kusiner.

Julgranen stod i salen, ett rum som bara användes vid högtidliga tillfällen. Där ordnade morfar lång dans runt granen samt lekar och frågesport. Denna gemenskap uppskattade jag mer än julklapparna!

Visste inte vad mens var

Min tonårstid var inte särskilt angenäm. Jag hade ett par väninnor men ingen riktig bästis. Jag och mamma var inte förtrogna som mor och dotter bör vara. När jag fick mens visste jag inte vad det var.

Kajsa var mer populär än jag, både bland pojkar och flickor. Hon hade pojkvän när hon var 16 år, jag skulle snart fylla 20 och hade ingen erfarenhet av pojkar alls. Kajsa hade också lekt doktor, men utan mammas vetskap så hon slapp stryk.

Jag var inte fulare än andra men ingen la märke till mig. De pojkar jag kollat in under skolåren visste inte ens att jag fanns, så tystlåten och stillsam som jag var.

Gjorde saker själv

Efter avklarad yrkesutbildning fick jag jobb och flyttade långt hemifrån. Där blev jag väl mottagen. Folk tyckte att jag var modig som flyttat så långt från familj och vänner. De visste inte att jag kom från en dysfunktionell familj och knappt hade några vänner alls.

Jag ägnade mycket tid till att inreda min lägenhet. Pengar till den hade pappa satt in på en bankbok.

Så småningom fick jag två väninnor, men jag gick ofta själv på bio, föreläsningar eller konserter. De unga män jag träffade på blev jag enbart kompis med. Erfarenheter från tonåren hade fått mig att tro att jag var trist och ointressant, och att jag därför skulle komma att leva själv.

Kände mig trygg med Erik

Jag var 25 år innan jag blev utbjuden på min första dejt. Han ville ses mer, men jag kände ingen attraktion till honom. Det var kanske sant det jag befarade, att jag var kall och pryd.

Erik träffade jag två år senare, vid 27. Första gången pratades vi vid helt kort, andra gången fick vi mera tid och på kvällen ringde han.

Han lät trevlig och vi hade lätt att hitta samtalsämnen. Jag som var blyg inför karlar kände mig trygg med honom, att han var gift föll mig aldrig in, men det var han – gift och med två barn.

Erik började ringa mig, men endast sporadiskt, ibland med veckor, ibland med månaders mellanrum. Jag blev glad varje gång han hörde av sig, att jag ringde honom gick inte för sig.

Vi lärde känna varandra per telefon och efter något halvår började vi träffas hemma hos mig. Eftersom han var gift höll jag honom hemlig.

Vågade inte visa min kärlek

Jag hade aldrig fått en komplimang, ingen hade sagt att jag var fin eller söt. Det sa inte Erik heller, men han sa att jag var klok, vettig att prata med, hade moral och att jag var annorlunda och speciell.

Sådana ord gjorde mig glad och varm inombords. Jag som inte ens hade tyckt om någon började förstå att detta jag kände var kärlek, men detta vågade jag inte säga eller visa.

Inget fysiskt hände mellan oss, vilket jag var tacksam för, eftersom jag kände mig obekväm om någon försökte krama mig.

Så en kväll när vi känt varandra i nästan två år gick inte Erik hem. I stället klädde han av sig och la sig i min säng. Jag gjorde detsamma. Där och då blev vi ett par, trodde jag. Hämmad som jag var blev det ingen himlastormande upplevelser för mig, medan han verkade nöjd.

Efteråt följde en tid när vi träffades oftare, men rätt snart lika sällan och sporadiskt som förut. Jag älskade honom, om han älskade mig vet jag inte.

Drömde om en framtid ihop

Då vår relation pågått i fem år ringde Erik en dag. Samtalet blev kort – ”vi ska skilja oss”, meddelade han. Jag blev förvånad först, senare glad. Han hade bara pratat gott om sin fru och han avgudade sina barn.

Utan Eriks vetskap började jag drömma och planera. Min lägenhet var för liten om barnen ville bo hos oss. Jag visste till och med till vilket område vi skulle flytta.

Det dröjde innan Erik ringde nästa gång. Då höll han på att leta lägenhet. Sonen skulle bo hos honom, dottern hos exfrun. Nu skulle han ägna sig åt sin son, sa han, men vi skulle träffas som förut. Resten av telefonsamtalet minns jag inte.

Lyckobubblan jag levt i sista tiden sprack då jag fattade vad han just sagt – att han tänkte bo med sin son och inte med mig! Han var väl medveten om att jag ville annat.

Ledsen, sårad och arg

Efter detta uppvaknande följde en svår tid, att tvingas inse att han inte ville leva med mig, bara träffa mig ibland. Jag var ledsen, sårad, arg och ingen hade jag att prata med eftersom jag hållit honom hemlig.

Då han ringde slängde jag på luren, hans brev kastade jag olästa, hade han ringt på hade jag inte öppnat. Vi borde ha träffats och pratat ut, men just då ville jag inte ens se honom mer.

I sju år hade jag väntat på honom och trott att det till sist skulle bli vi. Kärlek är en stark kraft som tål, tolererar och överser mer än den borde göra.

Nu har 40 år gått och tiden har läkt alla sår. Jag flyttade till en annan stad och fick ett bra liv där. Jag har levt själv i alla år, någon ny Erik hittade jag inte, han är och förblir fortfarande det bästa som har hänt mig!

Otaliga är de helger jag har suttit själv, men utan att känna mig ensam. Jag har fyllt tiden med läsning, musik, handarbete, fotografering och andra intressen.

Har fått veta vad Erik gör i dag

Mina föräldrar är döda sedan länge. Pappa dog utan att jag var där. Han dog i tron att han har varit en god make och far för att han hade lämnat en hög med pengar efter sig. Han visste inte bättre.

Mamma dog på sjukhus. Jag satt med henne till slutet, men utan att krama om henne eller hålla hennes hand. Vi saknade sådan kontakt, hon och jag.

Genom gamla bekanta har jag haft viss koll på Eriks liv. Efter två år gifte han om sig och fick två nya barn. I 70-årsåldern blev han änkeman då frun dog i cancer. Nyligen fick jag veta att han bor på ett boende sedan han drabbats av en stroke.

Jag är inte rädd för att dö, men är rädd för att bli långtidssjuk och vårdberoende. Jag har skrivit ner i Vita arkivet mina önskemål – ingen kyrka, ingen minnesstund, kremering. Jag har räknat ut att 11 personer kan tänkas komma på min begravning, alltför få för att boka en kyrka.

Jag tror att efter döden hamnar vi i en dimension, liknande den vi befinner oss i då vi drömmer på natten. Vi är själar som kan förmedla tankar, känslor till varandra utan att behöva prata. I den tillvaron råder bara ljus, frid och värme.