Malins sambo mördades på jobbet – "Det var omöjligt att förstå"
På väg till nattpasset som personlig assistent vände han i dörren och sa ”en sista puss”. I stunden visste inte 28-åriga Malin Magnussen hur sanna de orden var, att det skulle bli sista gången hon såg sin sambo, bästa vän och stora kärlek Erik.
– Jag tänker på Erik flera gånger om dagen, säger Malin när vi träffas i lägenheten som hon och Erik delade.
Det är en fin dag i Trollhättan – solens strålar letar sig in i vardagsrummet. På glasbordet står kaffekoppar framdukade. Malin har gjort i ordning en minneshylla med sådant som påminner henne om Erik. I ett och ett halvt år var de tillsammans. Hon har även tatuerat in Eriks födelsedatum, texten ”kärlek i oändlighet” på latin samt en dinosaurie.
– Erik älskade dinosaurier och kallade sig T-Rex, fortsätter Malin med ett svagt leende. Tatueringen gör att jag har honom med mig hela tiden. Erik hade också en mjukisdinosaurie som jag sover med nu.
Det var en septemberkväll år 2020 som Erik sa ”vi syns imorgon”, gick till jobbet men aldrig kom hem igen. Morgonen därpå vaknade Malin av att två poliser knackade på sovrumsfönstret.
– Erik jobbade ofta natt och jag brukade nästan alltid vakna strax innan han skulle sluta, förklarar Malin. Den här morgonen vaknade jag men somnade om utan att titta på klockan. Nästa gång jag vaknade var han fortfarande inte hemma. Tredje gången väckte knackningarna på fönstret mig.
Omöjligt att ta in polisernas besked
Malin beskriver hur hon flög upp ur sängen och vinklade persiennerna. Hon antog att det var Erik som glömt sina nycklarna.
– Men utanför stod en man och en kvinna. De visade polisbrickor och jag tänkte ”har Erik kört av vägen?”. När jag nyvaken öppnade dörren var de först knäpptysta, sedan sa de att vi behövde prata. De frågade om jag var Eriks sambo.
Malin tystnar ett ögonblick. Hon minns stunden tydligt. De satt vid köksbordet och den kvinnliga polisen talade med en så tydlig, varm och mjuk röst. Men när Malin fick beskedet att Erik hittats död var det fullständigt omöjligt för henne att greppa och ta in – ”va, nej han är inte död”.
– Poliserna undrade om jag förstod vad de sa, berättar Malin. Jag svarade ”ja, men då kommer han inte hem ikväll då…?”. Det tog några sekunder sedan började jag gråta och ringde mamma. Jag försökte hålla mig lugn när jag bad henne komma – sedan skrek jag ”Erik är död, Erik är död” och lämnade över telefonen till poliserna som fick förklara.
Malins mamma, och även Malins lillebror, kom meddetsamma. Därefter bodde Malin i sex veckor hos sina föräldrar. Den tiden minns hon bara vagt.
– Jag vet att jag sov med mamma, säger Malin. Pappa fick sova på soffan. Jag kommer också ihåg att jag drömde mardrömmar och grät varje morgon. I en av drömmarna kom Erik för att ta avsked. Jag sa ”gå inte till jobbet”. I övrigt är allt ett töcken.
Skuldsatt kollega skulle stjäla
Det Malin i det skedet fått veta var att Erik hittats död på sin arbetsplats – brukarens bostad – av den som kommit för att lösa av honom. Senare skulle det visa sig att Erik knivhuggits av en annan kollega, med skulder och spelmissbruk, som tagit sig in i lägenheten för att stjäla pengar från brukaren.
– Erik var min bästa vän, säger Malin och ler återigen svagt. Han var en väldigt fin människa. Tyst och tillbakadragen, men inte blyg. Han var otroligt lugn och brusade aldrig upp. Jag har ett lite högre tempo, är mer energisk och dramatisk – men Erik gjorde även mig lugn.
Malin, som också hon arbetar som personlig assistent, gör en kort paus men fortsätter snart:
När Erik dog kändes det som om någon tagit hela mitt liv
– Det var han och jag. När Erik dog kändes det som om någon tagit hela mitt liv, jag minns den känslan i hela kroppen, och det var omöjligt att förstå vem som skulle vilja döda Erik.
Värdefullt stöd inför rättegången
En tid efter Eriks bortgång fick Malin höra talas om den ideella organisationen RAV – Riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade. Det var Malins mamma som googlade och fann RAV.
– Vi pratade mycket, jag och mamma, men hon kände nog att hon inte hade förmågan i detta, säger Malin dröjande. Hur gör man? Vart vänder man sig? En dag sa hon ”har du sett det här, en organisation som du kanske kan gå med i”. Jag mejlade och blev inbjuden till en anhörigträff i Göteborg. Eriks mamma följde med mig. Att få den kontakten tidigt kändes bra, menar Malin.
Hon upplevde det som tryggt att möta människor som sa ”vi vet vad ni går igenom”. Inga förklaringar behövdes.
– Att ha det stödet inför rättegången hjälpte också väldigt mycket, fortsätter Malin. Allt var så ovisst. Men de här människorna kunde berätta att ”så här kommer det att bli”. Jag kände direkt att ”här ska jag vara med”.
RAV – Riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade
Om du själv har förlorat en anhörig eller en vän genom ett våldsdåd och känner att du behöver stöd, råd eller bara någon att prata med så kan du gå in på www.rav.se. Där finner du kontaktuppgifter till styrelsen och andra anhöriga. Organisationen går även att nå via Facebook.
Malin funderar lite innan hon lägger till:
– Just att det var så nischat betydde mycket, tror jag. Alla var anhöriga till våldsdödade. När jag träffar människor från RAV kan jag berätta om detaljer kring det som hände Erik som jag inte tar upp i kyrkans sorgegrupp. Man får utrymme att bearbeta händelsen på ett annat sätt. Inom RAV är alla så härdade.
Fastnade i sorgen
Malin poängterar dock att även kyrkans sorgegrupp fyller sin funktion och hon har utöver deltagandet i den gått till en psykoterapeut.
– Psykoterapeuten var väldigt bra. Jag fick verktyg och hon kunde tolka mitt psyke – ”det är fullt normalt att känna så här”.
Men trots det fastnade Malin, som hon själv uttrycker det, bitvis i sorgen.
– Jag hade svårt att acceptera och släppa Erik. Jag fastnade i nästan alla stadier av sorgen. Men nu har jag kommit vidare. Prata och ge det tid – det tror jag är det viktigaste. Jag minns i början att de från RAV sa ”prata, sluta inte prata”. Idag går jag hos en diakon, det är som att prata med en kompis.
Se också: 7 viktiga saker att tänka på om du står nära någon som är i sorg
Den sista kvällen Malin fick med Erik åt de tacos, de spelade Pokémon och åkte för att lämna en present till Eriks föräldrar – en liten prydnadsbåt i trä med segel som Erik velat köpa just den kvällen.
Jag är så himla glad att vi fick den kvällen för oss själva och att det sista Erik gjorde var att lämna den där presenten
– Det konstiga är att Erik var känd för att skjuta saker framför sig, men den båten ville han åka och lämna direkt trots att han snart skulle till jobbet, säger Malin. Jag är så himla glad att vi fick den kvällen för oss själva och att det sista Erik gjorde var att lämna den där presenten. Det känns fint nu i efterhand.
Livstidsdomen blev en lättnad
I mars förra året dömdes Eriks mördare till 18 års fängelse. En dom som överklagades av den före detta kollegan. Två månader senare kom hovrättens besked att de ändrat tingsrättens dom till livstids fängelse.
För Malin, som närvarade vid rättegången tillsammans med Eriks föräldrar och syster, innebar livstidsdomen en lättnad.
– Jag behöver inte fundera idag på när hon som dödade Erik ska komma ut. Jag har fått tillbaka tryggheten i mitt liv. Men jag saknar en förklaring – vad hände egentligen, hur gick allt till? Det tänker jag på än idag. Hur kom hon ens in i lägenheten? Det jag försöker att inte tänka på är hur Erik dog – och att han dog ensam.
Malin reser sig upp och försvinner ut ur vardagsrummet men är strax tillbaka med Eriks bruna lilla mjukisdinosaurie i handen. Hon visar även en inköpslista hon hittade efter Eriks död. På baksidan fanns ett meddelande hon inte tidigare sett; ”Älskar dig”. Ett rött hjärta är ritat under texten.
Erik visade att det går att älska mig
– Jag saknar Erik fruktansvärt mycket, säger Malin. Jag saknar personen som kom och kramade om mig i hallen efter en dålig dag. Jag har sparat alla små lappar Erik skrivit till mig. Erik var duktig på att uttrycka känslor. Han var romantisk. Jag har haft svårt för att lita på folk, men Erik visade att det går att älska mig. Det, och att jag fick möjligheten att älska någon, tar jag med mig. Jag känner mig tacksam över att jag fick uppleva det jag och Erik hade. Det har stärkt mig. Vi hann skapa många fina minnen.
Begravning istället för vigsel
Malin skrattar lite när hon berättar att hon vid Alla hjärtans dag läste i tidningen om drop-in-vigslar.
– Vi hade pratat om att gifta oss. Hade Erik bara levt lite till så hade jag kanske föreslagit drop-in-bröllop! Han skulle hundra procent ha hakat på, även om han först hade sagt ”skulle inte vi planera?”.
Efter en kort paus fortsätter Malin:
– Vid Eriks begravning läste hans mamma upp en text hon skrivit om Eriks liv. När hon kom till sekvensen där han träffade mig beskrev hon oss som två själar i en. Det kändes fint – det var så det var. Jag hade inte hunnit umgås så mycket med Eriks familj innan han dog men idag har vi en väldigt fin kontakt. I somras var jag och hans föräldrar på en anhörighelg med RAV. Det var skönt att komma i väg. RAV är en otroligt viktig organisation.
Tillbakalutad i den gråa soffan konstaterar Malin:
– Att tänka på Erik är inte smärtsamt längre, det känns bra att prata om honom – och jag får fortfarande ett pirr i magen när jag ser en bild av Erik. Det vi hade går inte riktigt att förklara, det vara bara kemi.