Margaretha sa upp sig för att börja på konstskola vid 64
Margaretha Pettersson Elfstrand, 67, bor i Mjölby tillsammans med maken Anders Elfstrand, 63. Hon har två vuxna barn som har egna familjer, och det var mycket tack vare barnen som hon började måla. Gå 30 år tillbaka i tiden och hon levde familjeliv parallellt med att hon jobbade som förskollärare och specialpedagog. När barnen gick i skolan visade det sig att de var duktiga på att teckna och måla, och hennes tankar började snurra: Denna begåvning kom ju någonstans ifrån och trots att hon aldrig hade målat ville hon försöka – hon kanske också kunde.
Läs också: Katarina bytte toppkarriär mot Gud
I början av 1990-talet började Margaretha måla när hon hade lust och vackra motiv växte fram. På så vis fortsatte hon i tio års tid och gick även en ABF-kurs för att förkovra sig ytterligare. Sedan gjorde hon ett uppehåll på tio år då livet förändrades, men skaparlusten låg där och grodde. Och inom sig visste hon att hon inget högre önskade än att få börja måla ”på riktigt”, efter många år i förskolans tjänst ville hon göra något annat med sitt liv och målandet drog som en magnet. Då hade hon också träffat Anders och paret hade bosatt sig i Mjölby. Och en dag 2014 stötte hon på en gammal kollega som hade gått på konstskola i Rimforsa och som uppmanade henne att söka till utbildningen.
– Jag var 64 år och trodde att jag var på tok för gammal, skrattar hon. Men det tyckte inte min kollega…
Hon fick veta att kursdeltagran var i åldrarna 20-70 år och efter lite funderande hit och dit bestämde hon sig för att söka – om hon inte kom in hade hon åtminstone försökt. Och så blev det, hon skickade in arbetsprover och gick sedan i spänd förväntan. Innerst inne hade redan bestämt sig: Kom hon in, skulle hon säga upp sig och göra en nystart i livet. Detta talade hon om för kollegerna som tyckte hon var minst sagt modig.
Glömmer aldrig den dagen
Själv slets hon mellan hopp och förtvivlan och ett tag hoppades hon nästan att hon inte skulle komma in. Men det gjorde hon, och hon glömmer aldrig den dag då brevet kom. Där stod att läsa att 64 personer hade sökt till de 20 platserna och att hon var en av dem som blivit antag- en. Och hon fattade ingenting.
– Till slut förstod jag att jag bara behövde tacka ja eller nej till platsen, säger hon.
Givetvis tackade hon ja, och utan några som helst betänkligheter sa hon upp sig och gick i pension. Hon var redo för en omstart och en ny karriär och med en glöd som få tog hon sig an sitt nya kall. Och det hon inte redan visste fick hon lära sig. Hon började bygga upp kontakter samtidigt som hon planerade utställningar och den två år långa utbildningstiden bara sprang iväg. Hon ville framåt och drevs av en stark tro på att detta var rätt väg, men då gjorde livet ett tvärstopp. Hon hann inte mycket mer än att lämna konstskolan innan hon drabbades av gynekologisk cancer och behandlades med både strålning och cellgifter. Hon var minst sagt ursinnig på den tumör som tagit hennes kropp i besittning, men efter behandlingstiden var den borta.
– Läkarna kunde inte förklara hur den försvann så snabbt, säger Margaretha.
När hon piggnat till fanns målarlusten kvar. En dag var hon redo, då gick hon ut och målade och ett nytt litet frö började gro: Hon bestämde sig för att hon skulle till Paris! Hon tog kontakt och skickade både CV och bilder till ett galleri i Österrike, och hon glömmer aldrig den euforiska glädje som infann sig då hon fick veta att juryn hade valt ut hennes verk till utställningen Carousel du Louvre i Paris. Därmed hade hon införlivat ännu en dröm, och i oktober månad 2018 bar det iväg. Hon och Anders anlände till Paris och då var tavlorna redan på plats, de hade skickats med tran- sportföretag två månader tidigare.
– Paris är ju konstens Mecka, och där var både champagne och röda mattan, ler hon.
”Kan de, så kan jag”
Margaretha kommer aldrig att glömma utställningen. Där var konstnärer från hela världen, och för att komma rätt fick hon följa en karta när hon skulle ta sig till galleriet, så stort var det. Och det öppnade nya dörrar – efter utställningen på Louvren har hon fått erbjudanden om att ställa ut både i Italien och Schweiz. Och härnäst ska hon bland annat ställa ut i Bologna, London och Basel.
Läs också: Lena: Tolv av mina vänner dog i tsunamin
Hur stort hennes skapande kommer att bli har hon ingen aning om. Men hon är redo att följa vägen vart den än bär och lever efter mottot ”kan de, så kan jag”. Och att hon kan, råder det ingen som helst tvekan om. Hon har sin ateljé i garaget, där parets båda bilar fått flytta ut för att bereda plats åt främst akrylfärger och canvasdukar. Hon har haft en del svenska förebilder, som exempelevis Lars Lerin men funnit sin egen stil som hon beskriver har en dragning åt det abstrakta hållet.
Missa inte: Lars Lerin blir SVT:s julvärd
Hon skapar av längtan och vill att betraktaren ska kunna gå in i bilden och känna och uppleva glädje och igenkänning. Inspiration hämtar hon till stor del i naturen, när hon ger sig ut med kameran vid sommarhuset vid Vättern. Hon fotar mycket och fångas ofta av små detaljer som hon tar fasta på.
– Jag kan bli fascinerad av miljöer och något sätts igång.
Och i Margarethas värld kommer detta fortgå länge, länge än. Hon vill fortsätta måla så länge hon kan hålla i en pensel, men ångrar inte att hon inte satte igång tidigare. Som ung konstnär gäller det att hela tiden tänka på inkomster och den pressen känner hon inte riktigt i dag. Hon skapar mer av hjärtats lust och har inte ångrat att hon sa upp sig. Ibland kan hon sakna sina kolleger, men 43 år i skolans tjänst med växande barngrupper fick räcka. Sedan var hon redo att vända blad.
– Det är fantastiskt roligt att få göra det man vill göra, säger hon med ett stort leende.
Av Anna Lindau Backlund