Marianne Rydéns barn var kidnappade i 14 år

Porträtt av Marianne Rydén
Det som började med en semesterflirt på Rhodos slutade med att tre av Marianne Rydéns små barn rövades bort till Pakistan av sin pappa. Hon var ifrån dem i 14 år. Men en tid efter att de äntligen återförenats skedde det som inte får ske...

Marianne Rydén, 67, kan se tillbaka på ett extremt omtumlande och olycksdrabbat liv. Hon har fött sex barn, men bara fått chansen att leva med ett av dem. Ett barn dog vid förlossningen, ett annat i plötslig spädbarnsdöd. Tre av hennes barn kidnappades av sin pappa.

Först efter 14 års kamp kunde hon återförenas med dem. Som främling. Och strax efteråt fälldes den hemvändande sonen för mord på sin exflickvän i Malmö.

– Jag har en stark livsvilja och trots allt en optimistisk och positiv grundsyn. Fast utan mitt yngsta barn hade jag aldrig orkat stå emot och gå vidare, säger Marianne.

Träffar en man på Rhodos

Marianne växte upp på Limhamn i Malmö och hade en lycklig barndom. Hon hade lätt för sig, var omtyckt, fylld av idéer och ambitioner och hade en vilja att göra gott.

Vid 25 års ålder var hon utbildad mellanstadielärare men jobbade mest i pappans framgångsrika fotoföretag. Lärare var ett bra yrke. Hon trivdes. Också med jobbet i fotobutiken i Köpenhamn.Och så damp kärleken ner på semesterresan till Rhodos.

Hon föll pladask för den tjusige pakistanske turistarbetaren, och kärleken bestod. Efter en tid följde mannen med hem till Sverige. De bildade familj och skaffade eget boende i Malmö.

– Det visade sig inte vara så lätt för någon av oss att hålla liv i den kärleksfulla relationen. Det gnisslade rätt snart och vi skilde oss efter sju år. Vi var ganska sams ändå. Jag hade vårdnaden om våra tre barn, men han hade närmast obegränsad umgängesrätt, berättar Marianne.

Marianne med ett stort träd i bakgrunden

”Jag led något alldeles oerhört av att inte veta hur barnen hade det”, berättar Marianne.

Hon märkte att exmaken inte trivdes i Sverige, men trodde aldrig han skulle ge upp barnen. Det tänkte han inte heller.

Däremot förberedde han för att röva med dem till hemlandet Pakistan. I oktober 1985 iscensatte mannen sin plan. Den äldsta dottern var då 7 år, sonen 31/2 och lillflickan lite mer än 1 år gammal.

– Han hade dem över helgen och skulle lämna dem hos mig klockan sex på söndagskvällen.

Jag anade oråd på något sätt

En vän till honom ringde och sa att de skulle bli försenade. Att de varit på Liseberg i Göteborg, men missat tåget. De skulle komma vid nio i stället, minns Marianne.

Klockan blev nio, tio. Ingen kom och ingen gick att få tag på.

– Jag anade oråd på något sätt. Jag hade inte märkt några direkta signaler, men ändå.

Marianne ringde till flygplatsen Kastrup. Veckans plan till Karachi hade lyft samma eftermiddag. Hon lyckades ta reda på att mannen, hans nya kvinna och de tre barnen funnits med ombord.

– Jag slog förstås direkt larm till polisen. Men de kunde inte göra någonting förrän nästa dag.

Utrikesdepartementet, UD, hade heller ingen möjlighet att hjälpa henne mitt i natten. Hon var desperat och förtvivlad, men försökte hålla huvudet kallt. Samtidigt som hon förstod att barnen nått fram till Pakistan började hon söka upp landets myndigheter och de få kontakter hon kände till att hennes exmake hade, framför allt i hans födelsebygd, elvamiljonersstaden Lahore.

Mariannes barn i soffa.

Barnen var 7, 3 respektive 1 år när de rövades bort av sin pappa.

Detta blev början på Mariannes 14 år lång kamp för att få återse sina barn.

Marianne var metodisk, vältalig och analytisk i sitt sökande. Hon tog hjälp av advokater och experter i både Stockholm och Pakistans huvudstad Islamabad, där också den svenska ambassaden fanns.

I februari 1986 fick hon besked om att utsända spanare lokaliserat barnen och deras pappa med sin svenska kvinna till ett hus i just Lahore. Den 3 mars, dagarna efter Palmemordet, reste hon själv ner för att driva kampen på plats. Hon hade alla dokument och polisutredningar översatta. En lokal domstol beslutade att barnen och exmaken skulle hämtas in och att Mariannes rättmätiga krav på sin lagfästa vårdnadsrätt skulle prövas och eventuellt verkställas.

– En stor delegation med poliser, myndighetspersoner och ambassadpersonal travade genom byn fram till fastigheten där de fanns. Men då spreds ryktet och alla grannar gav sig på mig, berättar Marianne.

– Jag var den onda häxan som skulle ta barnen ifrån deras hemvändande landsman och hans familj. Det var otäckt.

Under tumultet lyckades mannen fly med barnen och kvinnan. De eskorterades bort bakvägen av vänner. Sedan höll han sig undan.

Flyttade till Pakistan

Marianne var förbannad över att razzian inte kunde utföras effektivare. Exmaken var slug och insåg att han måste hålla sig gömd för att kunna behålla barnen. Han hade kanaler och visste hur man tog sig fram i landet och dess dramatiska natur med höga otillgängliga bergskedjor, öknar och enorma skogslandskap.

Pakistan är nästan lika stort som Sverige, Norge och Danmark tillsammans, befolkat av 192 miljoner invånare. Landet är styrt av klaner, religiösa grupperingar och en bräcklig statsapparat som är djupt anfrätt av korruption och rättsröta.

Marianne åkte hem till Sverige för att lägga upp taktiken för den fortsatta kampen.

– Pappa har då gått bort och jag hade tagit över firman. Jag sålde den och satsade allt på att få hem mina barn. Jag led förstås något alldeles oerhört av att inte veta ett smack om hur de hade det.

Hon hade stöd av en skicklig advokat i Stockholm, med både ett stort hjärta och stor kunskap om liknande besvärliga kidnappningsfall. Han kunde lotsa Marianne vidare in i den snåriga och oberäkneliga pakistanska byråkratin. UD, den svenska ambassaden samt den internationella och lokala rättsapparaten stod mest och stampade.

I fem år bodde Marianne Rydén i Pakistan, hela tiden på jakt efter sina bortrövade barn.

– Jag åkte hem emellanåt och vikarierade några månader som matte- och NO-lärare, det var inga problem att få jobb i Malmö. Och jag sparade allt.

I Pakistan kunde hon bo och leva på 1 500 kronor i månaden. Då hade hon också råd med en gammal bil att puttra runt i.

Pappan gömde barnen

Marianne försökte skapa opinion i de pakistanska tidningarna. Hon drog i varenda ledtråd, uppvaktade regeringsmedlemmar och andra politiker. Hon skrev brev och hon fick till ett kort möte med presidenten. Till sist fick hon fart på myndigheterna, som inte ansett sig kunna göra någonting efter den misslyckade hämtningen och husrannsakningen 1986 då mannen kunde fly med barnen.

Med hjälp av påtryckningarna och svensk juristexpertis lyckades Marianne få ett giltigt domstolsutslag och ett handfast, signerat pakistanskt dokument på att hon ensam hade vårdnaden och att barnen skulle överlämnas till henne.

Jag led förstås något alldeles oerhört av att inte veta ett smack om hur de hade det

Problemet var bara att barnen fortfarande var som uppslukade av jorden. Marianne och hennes lokala spanare fick fram att exmaken, kvinnan och barnen, som vid det här laget blivit 6, 8 och 12 år gamla, sannolikt höll sig undan på landsbygden utanför Peshawar i gränstrakterna mot Afghanistan.

Marianne visar tidningsurklipp.

Flera tidningar skrev om familjens återförening i december 1999.

– Men hur vi än letade och trixade lyckades vi aldrig hitta dem. Ingen i de trakterna ville hjälpa mig. Och jag hade inte tillräckligt med pengar för att ändra på det.

Det hade nu gått fem år sedan bortrövandet i Malmö. Marianne drevs hela tiden av en förvissning om att rättvisan skulle segra och att hon åter skulle kunna samla barnen i det vackra föräldrahemmet i Limhamn. Utöver oron som hon kände hela tiden hade hon nu börjat misströsta. Hon var beredd att ge upp. Mardrömmarna och skräckbilderna som ovissheten manade fram tärde hårt. Fick de gå i skola? Svalt de? Blev de misshandlade och utnyttjade? Levde de över huvud taget fortfarande?

Marianne minns tillbaka på hur hon kände.

– Alla resurser var uttömda. Jag var slutkörd. Jag kunde inte göra mer i Pakistan.

Domen tvingade polisen där att agera om mannen gav sig till känna eller upptäcktes med barnen som han nu efter utslaget inte heller enligt pakistansk lag hade rätt att behålla. Jag var tvungen att lita på det.

– Dessutom var jag gravid och behövde fundera på hur jag skulle lösa den situationen. Och det ville jag göra i Sverige.

I dag är hon oerhört tacksam över att hon behöll barnet. Sonen, som är den enda som hon fullt ut fått leva med, uppfostra och glädjas över, har blivit 27 år. Utbildad polis, gift och småbarnspappa.

– Det var bara han som fick mig att gå vidare de tunga åren efter hemkomsten till Sverige. Jag började jobba som lärare igen och hade förlikat mig med ödet att aldrig mer få se mina kidnappade barn. Men det smärtade oavbrutet.

Fick ett oväntat samtal – 14 år senare

Marianne har förmågan att se, söka upp och ta tillvara de glädjeämnen och gåvor livet och omgivningen erbjuder. Därför kunde hon i allt mörker älska sitt jobb som lärare och se vinsterna med att kunna lära ut matematiken på ett tillgängligt och underhållande sätt. Röras av elevernas framgångar och uppskattning. Njuta av kraften i naturen och det frodiga resultatet av hennes eget påtande i den stora villaträdgården i Limhamn, dit hon nu flyttat till en av våningarna. Mamman bodde kvar i den andra fram till sin död några år senare. Och framför allt – hon kunde andas lycka tillsammans med sin yngste son, underverket från en relation i Pakistan.

Hur skulle jag kunna ta in detta fullständigt overkliga scenario

Hon träffade en ny man, Anders. De flyttade ihop och gifte sig. Kärleken, styrkan och tilliten i förhållandet var något helt nytt. Det gav henne energi att gå vidare med stolthet och förtröstan, trots den ständigt ruvande saknaden och oron över de bortförda barnen. Så antar Marianne att livet ska rulla på. Hon närmar sig 50 och millenieskiftet står för dörren. Men med några dagar kvar till jul kom samtalet. Samtalet hon hoppats och väntat på varenda sekund i 14 år.

Det var äldsta dottern som ringde och berättade att de sökt skydd på svenska ambassaden. Att syskonen hade rymt och skulle resa till Sverige med första bästa plan som ambassaden kunde sätta dem på.

– Jag blev totalt snurrig. Hur skulle jag kunna tro på detta? Hur skulle jag kunna ta in detta fullständigt overkliga scenario, säger Marianne.

– Jag hade inte sett mina barn på 14 år, inte hört ett knyst om hur de hade det. Min man och min yngste son hade aldrig träffat dem, bara lyssnat på mina beskrivningar från deras småbarnsår.

Nu var de 15, 17 och 21 år.

Utsatt för en komplott

Det är lätt att förstå nervositeten och de känslostormar som härjade inom Marianne när hon den 19 december 1999 stod i ankomsthallen på Kastrup och väntade på flighten från Pakistan.

– Så kom de, inte tre utan fem. Min äldsta dotter hade med sig sina små flickor, mina barnbarn. Ett fantastiskt möte och en underbar återförening. Alla var glada och tillmötesgående. Vi gjorde allt för att det skulle gå smidigt, det praktiska med husrum i villan, och det sociala. De hade ju tappat det svenska språket, de hade vuxit upp under svåra umbäranden och hårda, religiöst präglade regler där bestraffningar och absolut lydnad tillhörde vardagen. Det blev en tuff verklighet för alla.

Tidningsklipp från återföreningen på Kastrup

Återföreningen på Kastrup var känslosam för både Marianne och hennes barn.

– De var hjärntvättade. Vi var som främlingar för varandra. Det stod allt klarare att vi hade en lång process att kämpa oss igenom om vi verkligen skulle få en konstruktiv och harmonisk familjerelation igen, fortsätter Marianne.

Barnen var under så många år beroende av pappan och hans sätt att uttrycka sin kärlek till dem. Banden till honom var känslomässigt starka även efter återkomsten till Sverige. Marianne vägrade låtsas och spela ett spel. Hon kämpade på. Också när sanningen om rymningen avslöjades för henne. Den var iscensatt av exmaken, som trodde att hans kidnappning (grov egenmäktighet med barn) var ett preskriberat brott och att han nu kunde återvända med sin svenska kvinna utan risk för påföljder.

Livet i Pakistan var svårt, fattigt och farligt. Han hade hela tiden varit tvungen att undvika alla myndighetskontakter och försörjde familjen som privatlärare i engelska. Men det höll inte längre. Därför planerade han återflytten till Sverige och skickade sina tre barn och två av barnbarnen som förtrupp.

– Jag blev förstås bestört och förbannad när komplotten stod klar för mig. Men jag vägrade falla in i bitterhet och apati. Jag vill alltid se solen gå upp också nästa dag, säger Marianne.

Hon hade ju nått det mål hon varit på väg att ge upp – att återförenas med sina barn. Det skulle gå att komma vidare. Och hon hade, trots den stora omställningen, maken Anders och yngste sonens helhjärtade stöd.

Trots alla svårigheter kom vi ändå varandra närmare, jag och barnen

Nytt liv i Sverige

Efter några månader kom den äldsta dotterns make till Sverige, en släkting som hon gifts bort med i tonåren. Inom ett år hade också Mariannes exmake, hans kvinna och deras barn återvänt.

– Det var mycket att stå i och det gick inte friktionsfritt, säger Marianne. Pappan bortsåg jag helt ifrån, men han fortsatte lägga sig i våra gemensamma barns liv. Och styra dem. Han dömdes visserligen för bortförandet och undanhållandet, men det blev bara drygt ett år i fängelse. Sedan var han igång igen.

Marianne hjälpte äldsta dottern med bostad och utbildning. De yngre med skola och tillfälliga jobb. Hon försökte på alla sätt underlätta deras återanpassning till hemlandet de så brutalt rövades bort ifrån som små. Hon assisterade till och med den yngste dottern att rymma från pappan dit dottern flyttat under de sista gymnasieåren. De hade myndigheternas stöd eftersom det fanns klara misstankar om att pappan har planer på att gifta bort också henne till en släkting i Pakistan.

Marianne drev en ständig strid för sina barns välgång, med krav på delaktighet och ansvar. Samtidigt utvecklade hon sin naturliga fallenhet för den matematiska pedagogiken och blev en omåttligt populär lärare i Limhamns-skolorna, där hon med sin positiva livssyn och personliga klädstil blev ”Fröken Rosa”.

– Trots alla svårigheter kom vi ändå varandra närmare, jag och barnen. De insåg sakta att de levt under pappans förtryck och att pratet om alla mina brister och elakheter bara var lögn och förtal.

Sonen döms för mord

Men sonen, som var drygt 3 år när han fördes bort och 17 år när han kom tillbaka, hade svårt att finna sig tillrätta. Han var vilsen och uppfattades som tillbakadragen och naiv. Hans sökte sig till sällskap där utanförskapet var norm. Förhållandet till mamman var ibland ansträngt.

– Men han var lycklig när han hade träffat en flicka som han älskade, fortsätter Marianne och kommer in på en av de allra tyngsta stenarna i hennes livslast.

Den som hon har haft svårast att hantera och övervinna och som belagt henne med omgivningens skam och skuld.

Han hade lyssnat på oss. Vi skulle talat honom tillrätta

När flickvännen gjorde slut blev sonen utom sig av sorg och förtvivlan. Det var i maj 2004. Sonen var 22 år. Han kidnappade flickan i hennes lägenhet och allt gick snett. Polisens förhandlingsförsök misslyckades. Vid stormningen stack sonen exflickvännen med kniv.

”En olyckshändelse”, hävdade han själv genom hela rättegången. ”Mord”, ansåg tingsrätten och hovrätten som dömde honom till livstids fängelse.

Marianne har den djupaste medkänsla med offrets familj. Sonens handling är oförlåtlig. Men hon är kritisk till polisen som varken kallade henne eller pappan till brottsplatsen där gisslandramat pågick i flera timmar.

– Han hade lyssnat på oss. Vi skulle talat honom tillrätta. Det hemska som drabbade så många hade kunnat undvikas, säger hon.

Marinne omgiven av sina barn och barnbarn

När de kom tillbaka till Sverige var de 15, 17 och 21 år, och Marianne hade dessutom ovetandes fått två barnbarn.

I fängelset fick sonen behandling. Han läste in avbrutna gymnasiestudier och fortsatte studera. Enligt Marianne hittade han en mognad inom sig själv. Genom alla år besökte hon honom regelbundet och försökte komma en gång i månaden, var han än satt placerad. 2015 blev livstidsdomen omvandlad till ett 20-årigt fängelsestraff. I höstas blev han frigiven.

– Det var en lättnad för oss alla. Han har ett jobb som han hoppas kan bli permanent. Han har tagit körkort och bor på annan ort, men vi träffas ofta. Jag vet att han ser med tillförsikt och ödmjukhet på framtiden, säger Marianne.

Marianne tar ingenting för givet. Hon vet att smällarna kan komma som blixtar från klarblå himmel. Att de kan krossa, såra och förstöra. Men hon har också lärt sig ta vara på guldkorn och glädjeämnen. Som just nu med barnen – den 36-årige sonen som sonat sitt brott, som fullt ut litar på sin mamma och ser ljusa möjligheter i livet.

Den äldsta dottern, i dag 40 år, som lyckats göra karriär i Skåne, som skilt sig i god sämja med sin pakistanske man och har vårdnaden om deras tre barn. Som hela tiden stått sin mamma nära.

Den yngste dottern, nu 33 år, som efter rymningen från pappan så småningom hamnade i Australien där hon driver ett framgångsrikt företag tillsammans med sin australiske man.

När vi träffar Marianne strålar hon av lycka efter att just ha kommit hem från sitt första besök hos dottern.

– Vi umgicks och pratade i två veckor. Allt kom upp. Vi skrattade, grät och nådde en närhet som vi aldrig haft tidigare. Flickan var ju inte ens 2 år när hon togs ifrån mig.

Och så det yngsta barnet. Han som räddade Marianne, som fick de mörka färgerna att blekna och ge plats åt ljusa pasteller där spralligt rosa får allt större utrymme.

Alla samlade igen

Marianne är spontan och totalt öppen med sitt trassliga liv.

– Jag har egentligen inget annat syfte med att vara så här självutlämnande än att få människor att förstå vad som kan hända när man gifter sig utanför sitt eget samfund och den egna värdegrunden. Jag avråder naturligtvis inte kärlek över alla gränser.

Marianne tror att kulturkrockar och mångfald i familjebildningen kan vara berikande på flera plan.

– Men jag önskar större medvetenhet om de falluckor och faror som kan uppstå, de djupa band och traditioner som plötsligt kontrollerar och kväver den egna viljan och självkänslan.

Exmaken och hans nya familj finns kvar i Sverige. Men han utgör inte längre något hot eller besvär för Marianne och barnen.

Jag avråder naturligtvis inte kärlek över alla gränser

– Jag kommer att kunna samla alla runt middagsbordet igen.

Dottern i Australien planerar ett besök. Då blir det fest för hela gänget – Anders, barn och barnbarn. Ingen är kidnappad eller bortrövad, ingen sitter i fängelse, ingen är på rymmen.

– Livet är härligt, om man bara ger sig fan.

Mariannes kamp för barnen – år för år:

1975: Marianne är 25 år och träffar en jämnårig pakistansk säsongsarbetare på Rhodos.

1976: Mannen flyttar till Sverige. De gifter sig, skaffar bostad och får tre barn.

1984: Paret skiljer sig. Mannen skaffar eget boende, Marianne får vårdnaden om alla tre barnen. Exmaken har fri umgängesrätt.

1985: I oktober kidnappar exmaken alla tre barnen tillsammans med sin nya svenska kvinna. Barnen är drygt 1, 3 respektive 7 år gamla och följer med pappan på planet till Karachi i Pakistan.

1986: Marianne säljer pappans firma och satsar allt på att få tillbaka sina barn. Hon reser till Pakistan och utnyttjar alla möjligheter för att leta upp barnen och få hem dem till Sverige.

 1991: Marianne har bott fem år i Pakistan, där hon kämpat för att hitta barnen och vinna tillbaka dem. Ett pakistanskt domstolsutslag säger att hon har vårdnadsrätten och att barnen ska överlämnas till henne. Men de hålls fortfarande gömda av pappan, någonstans vid afghanska gränsen. Hon väntar barn och flyttar hem till Sverige.

 1996: Marianne lever tillsammans med sin yngste son, 5 år, i sitt barndomshem i Malmö. Hon arbetar som matte- och NO-lärare och träffar sin nye man Anders.

 1999: Strax före jul ringer plötsligt Mariannes äldsta dotter från Pakistan. De tre kidnappade barnen har rymt och är på väg hem till Sverige. Den äldsta dottern har också sina två flickor med sig, Mariannes barnbarn.

2004: Den hemvändande sonen har det tufft med anpassningen till Sverige. När hans 15-åriga flickvän gör slut med honom, tar han henne som gisslan. Innan polisen hinner ingripa, sticker han ihjäl henne och döms till livstids fängelse för mord.

2012: Marianne är nära att dö av legionella. Hon har smittats genom att sitta under ett sprinklersystem vid en uteservering i Spanien. Mot alla odds överlever hon och kan följa döttrarnas framgångsrika anpassning till livet i Sverige och Australien. Äldste sonen utbildar sig i fängelset. Det egna familjelivet är kärleksfullt och tryggt.

2017: Sonen blir frigiven efter att livstidsstraffet omvandlats till 20 år. Han får bostad och arbete på annan ort. Marianne har regelbundet besökt honom i fängelset.

2018: Marianne upplever att de flesta bitarna i hennes traumatiska liv är på plats. Hon ser fram emot att kunna samla alla runt middagsbordet i den nya villan vid Skånekusten – det som varit hennes målbild genom alla de motgångar hon mött sedan kidnappningen för snart 33 år sedan.

Stort mörkertal bland bortförda barn

Utrikesdepartementet, UD, hade förra året 56 nya ärenden med bortförda barn från Sverige. Det finns dock ingen rapporteringsskyldighet och det kan finnas ytterligare fall som UD inte känner till. Varje ärende kan också omfatta flera barn, oftast syskon.

Mörkertalet är stort och eftersökningarna komplicerade. UD kan inte precisera hur många barn som återförs, om de blivit vuxna vid anträffandet, eller om de föredrar att stanna i det nya landet. Om barnet förts till ett land som har undertecknat Haagkonventionen finns det goda möjligheter att barnet kan återvända hem. UD kan dock inte garantera det, beroende på olika domstolsprocesser, även om huvudregeln enligt konventionerna är att ett återförande ska ske så snart som möjligt.

För närvarande omfattas Haagkonventionen av cirka 100 länder. Flera länder i bland annat Nordafrika och Mellanöstern har inte undertecknat överenskommelsen om hur ”internationella bortföranden av barn” ska handläggas. Bland dessa finns Pakistan. U

D vet ofta hur det fungerar i olika länder och kan vägleda drabbade i en svår situation. Men har barnen hamnat i länder utanför de internationellt vedertagna konventionerna är deras insatser till operativt stöd beskurna. Till följd av en större rörlighet över gränserna har UD under 2000-talet märkt en ökning av antalet bortförda barn. Många söker hjälp av privata aktörer.

Av Lars Klint

Foto: Christian Örnberg