Marie Göranzon: ”Jag tror tamejfan jag får göra mackorna till min egen begravning”

Hon är en frispråkig matriark som inte tvekar att protestera när något är fel. Marie Göranzon utstrålar lika mycket styrka som svenskt kärnvirke, och verkar vara en sån som reser sig innan domaren räknat till tio, även efter en hejdundrande knockout.

– Nja, jag vet inte, men det är en rolig bild, och det ligger lite sanning i den. När jag ser tillbaka på livet kan jag se att jag aldrig gett upp, även när jag trodde att jag skulle göra det.

Efter reklamen: Se också: 7 kändisar du inte visste var släkt med varandra

Marie Göranzon döpte sin självbiografi till Vrålstark och skiträdd men det är styrka hon utstrålar, Dramatens grand old lady, med en röst som man känner igen så fort man hör den på TV eller radio. I musikbranschen säger man att vissa sångare har ett eget röst-ID. Det är artister vars röster har speciella egenskaper och mycket karaktär. Marie Göranzon har verkligen ett unikt röst-ID, men det är inget hon reflekterat över.

– Det är svårt både att se och höra sig själv, man har ju inte den distansen. Däremot är jag trygg med min röst. En stor bit av ens skådespeleri är ju rösten och det är ett instrument man laborerar med. Jag känner att det landar.

Marie Göranzons skådespelarkarriär sträcker sig över sex decennier. Hon har gjort 40-talet rolltolkningar på scen och varit med i drygt 70 film- och tv-produktioner. Den första tiden var den mest krävande. Marie kände sig skör när barnen var små. Ekonomin var inte så stabil som den är idag, och det var mycket som skulle hinnas med. Vara en bra mamma, sköta hem och hushåll, hinna med läxor och samtidigt göra karriär.

– Det var ett mycket jobbigare liv. Det var väldigt slitigt, men ändå roligt! Jag tror att min generation, 40-talisterna, vi är de sista som går ut i livet nu som inte fått hjälp av våra män så som de yngre får idag.

Efter sju års bortavaro, där Marie Göranzon bland annat spelat på Maximteatern, filmat med Colin Nutley (Bröllop, Dop och Begravning) och regelbundet medverkat i Malou efter 10 på TV4, är hon tillbaka på Dramaten i en uppsättning av Fröken Julie. Marie-Louise Ekman regisserar och har även skrivit en slags ramhistoria runt Strindbergs berömda pjäs. Göranzon har gestaltat fröken Julie förut. Första gången var 1985 då hon medverkade i Ingmar Bergmans uppsättning. Den föreställningen blev en riktig långkörare som spelades i fyra år, både på Dramaten och på gästspel runtom i världen.

– Jag var väl 40–43 år då, och stod mitt i livet. Det var en jättefin tid som jag haft stor glädje av även efteråt. Vi tog föreställningen till Amerika, Moskva, Spanien, Italien, London, Kanada och Japan. Jag blev nära vän med min motspelare Peter Stormare, och vi håller fortfarande kontakten fast han bor i Amerika.

Marie Göranzon och maken Jan Malmsjö fyller jämnt

Jan Malmsjö och Marie gifte sig 1974, ett förhållande vars gnista tändes några år tidigare när de jobbade ihop på Scalateatern. Marie har ofta beskrivit hur förälskelsen drabbade dem som en sjukdom och det fanns inga botemedel. Marie var då gift med skådespelaren Lars Amble och de hade fått dottern Lollo tillsammans. Det var bara att släppa allt och kapitulera för kärleken. Malmsjö hade varit gift två gånger tidigare och hade fyra barn. Tillsammans fick de sonen Jonas, och idag har familjen utökats med flera barnbarn, så när klanen samlas är de lätt 25 personer. Jan fyllde 90 i maj och Marie fyller 80 år i oktober.

– Vi kommer inte ha några stora kalas utan har bestämt oss för att gå ut och äta, bara Janne och jag. Om barnen vill fira oss får de gärna bjuda hem oss på middagar, men i omgångar. Vi har så enormt stor familj och Janne orkar inte träffa alla på en gång.

Genom åren har paret Göranzon/Malmsjö varit värdfolk för många kalas men nu har de trappat ned på värdskapet. Det har ofta varit Marie som donat med mat och disk under festligheterna. Under uppväxten drev familjen Göranzon hotell Östergyllen i Linköping och Marie har sedan barnsben varit servicemedveten och omtänksam.

– Människor har en tendens att bli lata i min närhet. Det är absolut inte av elakhet utan de tänker nog omedvetet att ”det där fixar Marie”. Alla är avslappnade och har det trevligt och skönt, och så ser man en som hoppar upp och ned såhär och det är jag, säger Marie Göranzon och skrattar.

– Jag borde bli bättre på att be om hjälp, men det ligger liksom inte för mig att be om saker. Det är väl det jag kanske saknat mest i mitt liv, att bli lite ompysslad ibland. Men det är mitt eget fel. Jag lägger ingen skuld på någon annan än mig själv. Ibland tror jag tamejfan att jag får fixa mackorna till min egen begravning! säger Marie säger med glimten i ögat. Hon hoppas att det dröjer länge till dess för hon är långt ifrån färdig med livet.

– Jag känner mig likadan som jag gjorde för 20 år sedan! Lite stelare i kroppen men annars har jag samma vitalitet och ork. Det kan dock ändra sig fort. Janne är tio år äldre än mig, men det var ingen större skillnad på oss fram tills för två år sedan. Då blev han plötsligt gammal. Han orkar inte ta in allting, alla ungar och människor överhuvudtaget.

Makarna har blivit bättre på att uppskatta de små ögonblicken

Marie märker hur maken blivit mer nogräknad, och det smittar av sig. De lägger inte tid på att slötitta på TV utan väljer noggrant vad de ska se på. Om de unnar sig ett glas rödvin ska det vara gott och inte vilket rödtjut som helst. De har blivit bättre på att tillvarata de små ögonblicken och uppskatta livets glädjeämnen.

Makarna har varit gifta i 48 år.

nöjeMarie Göranzon om ojämställda äktenskapet med Jan Malmsjö

– Jag tror att det är ett väldigt behagligt sätt att åldras på. Vara sparsmakad och inte slösa bort en fin stund. Det är därför jag tycker det är viktigt att ge alla gamla som bor på äldreboenden lite guldkant på tillvaron. Ge dem riktig gräddsås och pressgurka till kalvsteken! Wienerbröd till kaffet och ett glas rödvin om de vill ha det. Det är en grymhet att ständigt snåla in på de äldre.

Marie tycker att döden är absurd, och hon växlar mellan rädsla och ilska. Det är själva konstruktionen hon inte begriper, det här med att födas, leva, lära sig, bli insiktsfull och lagom när man är redo att hjälpa andra med sin vishet dör man.

– Jag vet att det är samma för alla människor, men jag kan inte förstå poängen med det hela. Vart tar all min kunskap vägen? Allt som jag lärt mig, ska det bara ut i rymden? Och alla andras erfarenheter? Samtidigt kommer det nya människor som ska göra samma misstag. Det är de här tankarna som skrämmer mig. Vad var det till för nytta?

Marie menar att det är ett slags slöseri med människoliv. Om man åtminstone visste att man efter jordelivet förs till någon form av efterlevnad varifrån man kan sända signaler, tala med de som är kvar och ge dem råd baserade på ett helt livs erfarenheter.

– Tänk om jag hade kunnat prata med min mamma på något sätt. Det är så grymt det här att man bara slår av. Och att jag själv har barn och barnbarn som blir lämnade, det är så fasansfullt så det kan jag inte ens tänka mig!

I Marie Göranzons dagbok skrivs många ord i affekt

Marie Göranzon har skrivit dagbok sedan unga år, men de nedtecknade erfarenheterna ska inte delas med någon.

– Mina dagböcker kommer aldrig publiceras utan de ska brännas när jag dött. Dagböcker skrivs i stunden och många ord skrivs i affekt. Det är onödigt att såra och förarga en massa människor. Jag kan vara förbannad idag men imorgon är det som bortblåst. Om några år har jag glömt händelsen helt och dagböcker ska inte redigeras i efterhand.

samhälleMarie Göranzons raseriutbrott i tv – tar strid för barnsmorskorna hos Malou: "En skam för Sverige"

Lars Norén skrev elakt om paret Göranzon/Malmsjö i sina dagböcker som han valde att publicera.

– Jag var väldigt förbannad och ett tag bojkottade jag allt vad Norén heter. Ilskan har dock lagt sig och jag tycker att han är en av våra främsta dramatiker. Vissa grejer har ju varit skittråkiga, men hans tidiga familjedraman är fantastiska!

Makarna Malmsjö/Göranzon delade länge loge på Dramaten och när de gick i pension fick Lena Endre ärva den. Året Runt träffar Marie i den loge hon nu delar med Irene Lind. Sedan me too-rörelsen har Marie Göranzon märkt en avsevärd förbättring av det sociala klimatet på teatern, och respekten för varandra har ökat. Som ung klarade hon sig bra tack vare att hon var gift och därmed fick vara ifred. Det kan dock fortfarande vara svårt att säga ifrån, och Marie uppmuntrar ungdomarna att komma till henne om de inte vågar dryfta sina problem.

– Låt de äldre säga ifrån för de har inget att förlora. Jag kan gå upp till cheferna och fråga vad fan de håller på med. Skulle de slänga ut mig säger jag bara ”hej då”.

– Jag har pengar och klarar mig. Men så kan du inte göra när du är 35 år och beroende av jobb och försörjning och hela livet ligger framför dig. Jag tycker inte att de yngre ska ta risken att förlora jobbet. De får gärna komma till mig så tar jag hand om det.

Marie Göranzon om att …

Maken fick en sidenpyjamas av en beundrarinna.

– Där gick gränsen! Jag sa till henne att ta tillbaka den för det var för privat, för intimt – hon tog sig liksom in i sängkammaren… Dessutom har Janne alltid sovit naken så han behövde ingen sidenpyjamas.

Hon är ekonomiskt oberoende av sin man.

– Om jag hade velat skilja mig så hade jag haft råd med det. Jag har alltid vetat att jag skulle kunna upprätthålla min och barnens livsstandard så bara det är väl ett tecken på äkta kärlek.

Alla har vi en gång spelat teater.

– Varenda unge har spelat teater: ”du är den och jag gör så, du börjar gråta och hon blir glad”. Det är alltid nån som bestämmer, som regisserar. Skådespelet sker naturligt för alla tills vi kommer upp i en viss ålder och genansen tar överhand.

De levde som en bonusfamilj men ändå inte.

– Det var inget varannan-vecka liv som gällde vid skilsmässor när våra barn var små. Men Jannes fyra barn var med oss på resor och på landet på somrarna, och de bodde hos oss då och då.