Läsarberättelse: Min dotter valde att skaffa barn på egen hand

Gravid kvinna ligger på soffan med handen på magen.

Foto: Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad)

När Julia berättade att hon planerade att skaffa barn med en donator var jag tveksam. Hur skulle hon mäkta med vardagen som ensamstående mamma?

För 40 år sedan kom min dotter Julia till världen. Jag minns hur jag överväldigad låg med henne vid mitt bröst på BB och räknade de tio små fingrarna med de pyttesmå naglarna. Utanför fönstren öste regnet ned och trafiken rullade på som om ingenting hade hänt, men för mig hade hela världen förändrats. Jag hade blivit mamma.

Drömmen jag haft om en kärnfamilj kom dock snart att blekna, för den nyblivna fadern fick snabbt kalla fötter. Han försvann ur vårt liv och hade aldrig något intresse av sin dotter.

På många sätt var det tufft att vara ensam om ett barn. Jag kunde inte heller få avlastning i vardagen av mina föräldrar, då vi bodde långt ifrån varandra.

Ändå ångrade jag inte för en sekund att jag fått min lilla flicka. Jag hade min utbildning och med tiden avancerade jag till en chefsställning på ekonomiavdelningen där jag jobbade. Jag tjänade tillräckligt för att ge henne en ekonomiskt trygg barndom.

Hon var bortskämd och överbeskyddad

Även om jag drömt om att få fler barn så träffade jag aldrig någon man som jag ville skaffa dem med. Julia förblev ensambarn, och av samma anledning blev hon nog också lite bortskämd och överbeskyddad. Hon behövde aldrig sakna min uppmärksamhet och jag hade också ganska svårt att säga nej till henne.

Kanske försökte jag kompensera henne för att hon aldrig haft en pappa. Hursomhelst så var jag inte särskilt bra på att ställa krav på henne, medan hon inte hade några problem med att ställa krav på mig …

Med detta sagt så hade vi en god och nära relation, och det fortsatte vi ha även sedan hon flyttat hemifrån och började läsa medicin. Ibland hade vi kanske till och med ett lite för nära förhållande, för jag kunde bli både irriterad på och bekymrad över hur ofta Julia fortfarande förväntade sig att jag direkt skulle släppa allt jag hade för händer när hon behövde något av mig. Självklart ville jag finnas där för henne, men jag hade ju även ett eget liv.

Samtidigt gillade jag att umgås med henne, i många avseenden var hon en självständig ung kvinna med skinn på näsan. Dessutom var jag jättestolt över att hon utbildade sig till läkare och därefter fick anställning på ett sjuhus.

Även om hon genom åren haft flera förhållanden med män, så var jag den som stod henne närmast och den hon anförtrodde allt. Således var det även mig hon ringde när relationerna sprack, vilket de oftast gjorde av den anledningen att killen menade att hon inte prioriterat honom och förhållandet tillräckligt.

Jag försökte gång på gång förklara för henne att i en vuxen relation tar båda parter sitt ansvar för det, men hon lät fortfarande ingen man begränsa henne i hur hon ville leva sitt liv.

Hon ville inte längre vänta på "den rätte"

När hon närmade sig 35 hade hon sedan länge pratat om att hon ville ha barn. Jag började själv oroa mig för om hon skulle lyckas förverkliga det. Även om hon vid det här laget var mer inställd på att satsa fullt ut på ett parförhållande så hade hon varit ofrivilligt singel i flera år.

En fredagskväll dök hon upp hemma hos mig. Direkt slängde hon sig raklång i min soffa och stängde av filmen som jag var mitt uppe i. Innan jag hann protestera sa hon:

– Jag måste prata med dig om en viktig sak.

Hon hävde sig upp på armbågen och mötte min blick.

– Om jag ska få barn kanske jag inte har så mycket tid på mig. Därför överväger jag att bli gravid med hjälp av en donater.

Stum av förvåning visste jag först inte riktigt vad jag skulle svara när hon frågade mig om jag ville stötta henne i det. Även om jag förstås mer än gärna ville bli mormor var jag tvungen att be henne precisera på vilket sätt hon hade behov av mitt stöd.

Se också: Marielle fick enäggstrillingar – händer en på 200 miljoner

0:37

Efter reklamen: Marielle fick enäggstrillingar – händer en på 200 miljoner

(0:37)

Slå på ljud

Om det handlade om att backa upp henne i själva beslutet att använda sig av en spermadonator för att bli gravid så gjorde jag naturligtvis det. Hon var en vuxen kvinna och det var uteslutande hennes eget val. Men om hon menade att jag skulle sätta mitt eget liv åt sidan för att dela det stora praktiska ansvaret med henne, så måste jag säga ifrån att det kunde hon inte förvänta sig.

– Nej, självklart inte, mamma, log hon överseende medan jag i mitt stilla sinne tänkte att det inte var så självklart.

Och jag, som själv stått helt ensam med ansvaret för henne, ända sedan hon var mycket liten, visste ju hur tufft det skulle bli.

Romantiserad bild av mammarollen

Medan Julia under tiden som följde ägnade sig åt att försöka hitta rätt donator, så försökte jag förbereda henne på att det var den minst krävande delen av processen. Hon himlade med ögonen, för hur svårt kunde det egentligen vara att vara mamma till ett barn? Hon hade både åldern och ekonomin inne, och framför allt var det verkligen något hon hade lust med och önskade.

Läsarberättelse: Min önskan om ett barn höll på att splittra oss som par

Jag kände att hon målade upp en något romantiserad bild av det här med att vara mamma, utan att egentligen ha den minsta idé om vad det skulle innebära i verkligheten. Men samtidigt var det ju inte något hon kunde förbereda sig på förrän den dag hon höll sitt eget barn i famnen.

Därför valde jag att göra som jag hade lovat, och stöttade henne i hennes beslut. Jag följde med henne till inseminationen och höll henne i handen. Och jag var den första hon ringde till när graviditetstestet visade positivt.

Therése Cedergren blev mamma efter 50 – "Mitt barn har gett mig energi"

Jag följde även med till barnmorskan och grät av rörelse när vi hörde hjärtljuden för första gången, och när vi såg det lilla livet på ultraljudet. Och när det var dags för förlossningen fanns jag vid hennes sida. När hennes son långt om länge kom till världen var hon överväldigad av lycka.

Även för mig var det en obeskrivlig lycka att se min dotter med sin lilla pojke vid bröstet. Utanför BB sken solen, och trafiken rullade på som om ingenting hänt, men med ens var världen förändrad för både Julia och mig. Hon hade blivit mamma och jag mormor.

Slutkörd – och med högar av tvätt

Snart blev Julia varse att mammarollen inte bara var en dans på rosor. Jag tittade in varje dag efter jobbet, och då satt hon ofta fortfarande i morgonrock och ammade, medan tvätthögarna tornade upp sig. Hon var slutkörd och ofta hade hon själv inte hunnit få något i sig.

Nu när det på allvar gått upp för henne vilken tuff uppgift det var att vara ensam med ett litet barn, så ångrade hon ändå inte för en sekund sitt beslut.

Läsarberättelse: Vår nya bonusfamilj blev ett lyft i vardagen

Jag hade varit tydlig med att den lille pojken var hennes ansvar, men givetvis avlastade jag henne i den utsträckning jag hade tid och energi. Jag satte på en tvätt medan hon tog en dusch och gick en tur med barnvagnen så att hon kunde få en timme för sig själv. Först därefter gick jag hem och la mig en stund på soffan efter jobbet.

Hon var inte längre mittpunkten

Naturligtvis var det mer krävande för mig än om hon kunnat dela ansvaret med en pappa, men liksom jag själv en gång i tiden så växte hon för varje dag med uppgiften.

Hon och jag fick också ett annat förhållande. Nu när hon själv blivit mamma uppfattade hon inte längre sig själv som mittpunkten som allt kretsade kring i såväl mitt som hennes liv. Hon mognade och istället för att ta min hjälp för given så uttryckte hon nu sin tacksamhet. Men det allra bästa var att vi nu delade kärleken till lille Noah, och kom nära varandra på ett helt annat, jämbördigt sätt.

Jag delade gärna hennes glädje och bekymmer. Noah betydde ju hur mycket som helst för mig också, medan jag samtidigt ändå levde mitt eget liv.

I dag när Noah är fyra och ett halvt år, tar han både sin mammas och mormors uppmärksamhet för given. Han är en viljestark liten pojke, men det är hans mammas uppgift att sätta de gränser och ställa de krav som behövs för åldern. Och jag kan bara ge min dotter det moderliga rådet att hon står mer fast och är mer konsekvent när det gäller vissa saker än vad jag var när det gällde henne.

Själv njuter jag av att bara vara Noahs mormor.

/Susanne