Min skilsmässa var rätt beslut – men ett misslyckande
Hur en skilsmässa kan bli en oväntad skatt
Jag hade de bästa förebilderna. Min mamma och pappa träffades redan i folkskolan när de var väldigt unga. Mamma var flickan från herrgården tvärs över gatan – pappa bondpojken som kom cyklande från en by en bit därifrån. Han förälskade sig snabbt i flickan med de långa flätorna. För henne tog det lite längre tid.
De var olika och kom från skilda förhållanden, men när de väl blivit ett par så höll de ihop. I vått och torrt. Lojaliteten och kärleken mellan mina föräldrar var så stark att den gick att ta på. En av de få gånger min pappa blev riktigt arg på mig var det för att jag mopsat mig mot mamma. Långt senare i livet, som mamma själv, har jag oerhörd respekt för den hans reaktion.
När två blir en
Vissa skilda par blir bittra fiender, andra hittar sätt att bli goda vänner. I Allas artikelserie ”När två blir en” möter vi människor som alla har skilsmässa som gemensam nämnare. Vad händer när kärleken slocknar – och går det att gå vidare?
Här hittar du alla delar:
Del 1: Psykoterapeuten: Då är det värt att kämpa vidare med ditt äktenskap
Del 2: Christina, 49: Vi tog av oss ringarna – men bodde ihop i sju år
Del 3: Min skilsmässa var rätt beslut – men ett misslyckande
Ingenting rubbade dem – inte ekonomiska utmaningar, inte pappas år på lärarseminariet i Linköping eller mammas på vävskola i Stockholm, inte flytten till Värmland som blev en utmaning i en iskall stuga snarare än en nystart i en nybyggd lärarbostad. Inte ens utbildningen som kostade dem en månadslön och tvingade mamma att veckopendla i tre långa år långt senare i livet.
Med sådana förbilder såg jag framför mig ett äktenskap som skulle vara livet ut, med lojalitet, ömsesidig respekt och en kärlek som övervann allt.
”Jag skilde mig för att fortsätta kunna vara jag”
Tre barn och 18 år in tvingades jag inse att det inte hade blivit så. Insikten satt djupt och var svår att erkänna för mig själv, men när jag väl hade gjort det så fanns det ingen återvändo.
Jag var inte den mamma som jag ville vara i den relationen. Jag var inte den kvinna och förebild som jag ville vara för mina barn. Och äktenskapet, mitt och min mans, var ljusår ifrån den förebild som jag vuxit upp med.
Många talar om att hålla ihop för barnens skull. Jag skilde mig för barnens skull – och såklart för min egen. För att kunna fortsätta vara jag.
Det var, naturligtvis, ett stort misslyckande. En sorg. För det var ju inte vad jag såg framför mig när vi lovade varandra evig trohet inför Gud och denna församling en vacker augustidag i början av 90-talet.
Då låg världen bokstavligen för våra fötter. Vi hann upptäcka delar av den tillsammans, bo i London och Hongkong, resa i Asien och USA. Jag ångrar ingenting av det. Det var ett äventyr och en berg-och-dal-bana. Men dalarna blev till sist fler än topparna.
Jag ångrar inte heller skilsmässan.
Jag är glad att jag inte insåg hur jobbig den skulle bli, för då hade jag kanske aldrig vågat. Det tog år att komma över den, att sluta älta. Att sluta fred. Men jag är lyckligt lottad som har kunnat återskapa mitt liv efteråt.
Ensam är inte stark, men i mitt fall är ensam mera sann mot mig själv och därmed en bättre förälder och förebild. Och den rollen är den ojämförligt viktigaste.
Att mina barn inte har ett tryggt föräldrahem att återvända till på samma sätt som sina kompisar, vars föräldrar lyckats hålla ihop sina äktenskap, kommer jag att fortsätta försöka kompensera för i resten av livet.