Monica lämnade storstan och blev bondmora: ”Mitt liv är så mycket rikare nu”
Nattis, Sloköra och Findus är några av flockens getter som sluter upp kring besökarna i hagen. Finns det någon godsak i fickan?
– Det är så härligt – alla djuren är så sociala, säger Monica Ström, 52, och stryker några nyfikna getter över ryggen, innan hon styr stegen mot Nicolaj. Djuret hon drömt om länge!
– När andra småtjejer drömde om en häst, så drömde jag om en åsna. Jag tror att det är för att de har så söta öron och stora, snälla ögon.
Nicolaj väcker också andra småtjejers och killars förtjusning när de besöker Augustgården, som bondgården heter, för att hälsa på hos alla djuren.
För några år sedan levde Monica ett helt annat liv än i dag. Hon är Luleåtjejen som längtade efter äventyret och lämnade sin födelseort nästan direkt efter gymnasiet. Tillsammans med ungdomskärleken styrde hon kosan till Stockholm och där blev hon kvar i 30 års tid.
Livet kretsade runt Stureplan
Monica minns när de kom körande med flyttlasset till bostaden i en förort och hon kände att "nej, men det här är ju inte storstan". Hon förknippade Stockholm med Drottninggatan, shoppingstråket mitt i centrala Stockholm, för det var ju där hon hade varit som besökare. Ganska snart upptäckte hon andra, mer intressanta kvarter och efter att hon utbildat sig till ekonom levde hon ett liv som kretsade runt Stureplan.
– Mitt kontor låg mittemot flera dyra märkesbutiker som jag gärna besökte för att shoppa svindyra märkesväskor. Jag trippade runt i högklackat, klädde mig snyggt och hade alltid välmanikyrerade naglar, säger Monica och berättar att hon ofta hade nya färger på naglarna. Gelenaglarna skulle ju göras om varannan vecka.
Monica gifte sig och fick två barn och utbildade sig till ekonom. Hon hade ett välbetalt jobb, ett fint hus och var ekonomiskt trygg.
– Ändå var det något som skavde. Jag har i många år tänkt att en dag "skjuta ut mig" ur ekorrhjulet. Hur och när visste jag inte, men drömmen levde inom mig och barndomstrakterna kallade på mig.
Började nätdejta
När sönerna blivit stora och Monica skilt sig tog livet en helt ny vändning.
– Pojkarna var 15 och 19 år och jag blev singel igen, efter ett tag blev jag aktiv på olika dejtingsidor. Jag brukade inte svara dem som var alltför anonyma, men en kväll gjorde jag det i alla fall.
Monica berättar att det var en man som saknade profilbild och hade ett knasigt alias i stället för sitt eget namn, ändå var det något som gjorde att hon fastnade för hans meddelande. Björn berättade att han bodde i Norrbotten men var på väg att flytta till Stockholm. Paret chattade och Monica fick se en bild på Björn Boman, 58.
De bestämde att Björn skulle hälsa på hos henne.
Björn kom på besök – och sedan flyttade han i princip aldrig ut.
– Jag hade en gammal bondgård utan kor och ett åkeri och hade precis fått snöröjningsuppdrag i Stockholm, så jag tog med mig min hund Sigrid och bilade söderut, berättar Björn.
Monica minns att bilen rullade in på parkeringsplatsen klockan fyra en oktobermorgon. Hon gick fram och tog ut hunden för att rasta den, medan Björn lastade ur sin väska.
– Jag var egentligen lite rädd för hundar, men allt kändes så naturligt och vi klickade direkt. När Björn åkte hem efter några dagar var det bara för att hämta mer kläder, och även sina katter, som hade varit hemma med kattvakt.
Men det dröjde inte länge innan katterna åkte ut. De fick flytta till en bondgård, Monica stod inte ut med allt katthår.
– Haha, det är ju lite kul, med tanke på hur vi lever nu, med flasklamm som till och med sover med oss. Men jag har faktiskt gått i terapi för min städmani, eftersom jag aldrig ens ställde undan dammsugaren förut. Den manin har definitivt gått över nu, säger Monica och Björn suckar när han rättar till en trasmatta och säger att det i stället är han som inte står ut med att det är stökigt.
Flyttade till Norrbotten
Paret bodde tillsammans i Stockholm i fem år innan flytten gick till Norrbotten. Det var Monica som lanserade idén. Björn hade gärna stannat i storstan.
– Visst kan man tänka att jag var knäpp som sålde huset och sa upp mig från ett väldigt välbetalt jobb. Men jag jobbade tolv timmar om dagen, hade lång pendlingsväg till och från jobbet – och livet handlar inte bara om pengar. Här lever vi enkelt och billigt, och mår så mycket bättre.
Monicas äldste son hade redan flyttat till Norrbotten, sedan han funnit kärleken i sin mammas barndomstrakter.
– Det som inte kändes bra var att flytta ifrån min yngste son men han valde tack och lov att följa med till Luleå och det är jättekul. Alla pusselbitar trillade på plats på ett så enkelt sätt att det känns som att det var meningen.
Monicas flyttlass till byn Börjeslandet gick för tre år sedan, och sedan dess har gården fått nytt liv och fyllts på med djur allt eftersom. De odlar allt ifrån potatis till tomater och chili, säljer ägg på Rekorutten och har stora planer för gårdens framtid. Paret vill öppna en gårdsbutik och ett eget mejeri, där gårdens råvaror kan förädlas. Monica drömmer om att sälja egen ost i butiken.
– Jag vill skapa odlingslotter till stadsborna, i sommar har vi skaffat oss mjölkkor och vi har skapat en öppen gård som välkomnar barn att komma hit och träffa djuren. När jag lagt ut information på Facebook om öppet hus på gården blir vi överösta av besök av barnfamiljer. Jag ser hur betydelsefullt det är för barn att få vara nära getter, får och andra djur. Det borde alla stadsbarn få uppleva, säger Monica och minns hur hennes egen son en gång skulle koka ägg och förundrades över att skalen fortfarande var hårda efter sex minuter.
– Han hade aldrig varit nära någon höna och jag hade skämt bort honom med att skala äggen så han visste inte att ägg måste skalas. Nu hjälper han till med att sköta hönsgården och har lärt sig massor om djur och natur.
Huset brann
För Monica är livet på bondgården något helt nytt och hon lär sig saker hela tiden. Hon googlar, tittar på instruktionsfilmer och har precis börjat öva på att klippa får.
Livet på gården har blivit precis det Monica drömde om, men visst har det funnits gupp på vägen. Som när parets bostadshus plötsligt stod i brand en novemberdag förra året.
– Björn hade skjutsat mig in till stan, där jag jobbar som ekonom. Själv hade Björn åkt vidare för att handla. När jag hade varit på toa såg jag att Tobias sökt mig två gånger och ringde genast upp honom. Han bodde i vårt gårdshus och hade vaknat av brandröken som steg upp ur vår villa.
Sonen hade larmat 112 och ringt Björn innan han försökte rädda hundar och katter som fanns i bostadshuset.
– Men det gick inte, han blev tvungen att stänga ytterdörren då nedervåningen stod i full brand, säger Monica och berättar att de miste både den vuxna hunden Sigrid och valpen Sonja som de väntat på länge. Dessutom blev tre vuxna katter kvar i huset under den ödesdigra branden.
– Vi var på jobbet. Det var en stor sorg, men huset räddades och vi ska renovera det utbrända köket och hallen, så fort vi byggt klart ladugården. Hos oss går alltid djuren först, säger Monica och berättar att de tills vidare bor i det lilla gårdshuset, som vänliga människor hjälpt till med att fylla med möbler, kylskåp och annat som behövs i ett hem.
– Det är otroligt så snälla människor är. Det kunde stå en kartong med kläder eller en möbel på bron när vi kom hem från jobbet.
Björn i allvarlig olycka
Monica säger att hon också är evigt tacksam för att Tobias var hemma vid brandtillfället, annars hade hela gården gått förlorad. Det är inte enda gången som Björn fått tacka sin lyckliga stjärna. Åtta år innan paret träffade var Björn med om en frontalkrock på E4.
– Björn mötte en bil som kom körande i hans körfält. Bilarna frontalkrockade i 110 kilometer i timmen. Föraren och en av passagerarna i den mötande bilen avled omgående. Björn blev svårt skadad och hölls nedsövd på sjukhuset under sex veckor.
– Det var ett under att jag överlevde, säger Björn. Mitt vänstra knä var krossat och lungorna punkterade. Ryggfästena var av så ryggraden var helt lealös. Jag hade inre blödningar som de nästan inte fick stopp på och doktorn trodde att jag inte skulle klara mig, säger Björn och berättar att högerfoten dessutom var fullständigt krossad. Därför är hans ben amputerat i höjd med smalbenet.
– Passageraren i den mötande bilens baksäte överlevde och har kunnat vittna om hur olyckan gick till. Det kändes viktigt för mig att få reda på att jag inte var vållande till dödsolyckan, säger Björn som rör sig obehindrat på gården och på jobbet i gruvan med sin benprotes.
– Jag är otroligt tacksam för att Björn hade sin skyddsängel med sig även den gången. Annars hade vi ju aldrig träffats och fått leva vårt drömliv ihop, säger Monica som brinner för livet på gården även om hon fortfarande i huvudsak jobbar som ekonom.
– Målet är att kunna leva på gården i framtiden. Jag älskar livet med djur och trots att jag jobbar utanför hemmet, och djurskötseln tar tid, så upplever jag att jag har mycket mer fritid nu när jag blivit bondmora. Och framför allt är livet så mycket rikare – även fast jag lämnade mitt mycket välbetalda jobb i storstan.