Läsarberättelse: Jag känner att mormor fortfarande är med mig

En äldre kvinna, som ser väldigt rar och trevlig ut, sitter i en soffa.

Foto: Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad)

När vi stod där i källaren såg jag hur färgen försvann från mammas ansikte. Instinktivt visste hon vad som hänt. Det är svårt att förklara, men jag har också upplevt mormors närvaro.

Det var i början av 2009 som jag och min mamma besökte min älskade mormor på sjukhuset och hon sa:

– Jag är inte säker på att jag kommer hem igen.

Hon var 92 år, och hade fyllt år dagen innan. På sin födelsedag hade hon inte orkat äta av tårtan, men nu, dagen efter, slank det ner en bit. Något som gladde och lugnade oss.

– Naturligtvis kommer du hem igen, sa vi och slog bort det hela.

Både mina föräldrar och jag och min dåvarande man besökte mormor regelbundet, och några veckor efter hennes födelsedag ville läkaren ha ett samtal med oss. Till vår stora oro sa han att det gick åt fel håll med mormor.

Titti Schultz förlorade sin mamma hastigt: ”Sorgen får följa med i vardagen”

Senare samma dag åkte min mor, jag och min då femåriga dotter hem till mormors lägenhet, för att hämta en sak till henne i hennes källarförråd. Medan vi stod där upptäckte jag plötsligt hur färgen försvann från mammas ansikte. Hon famlade efter något att hålla sig i, för benen var på väg att vika sig under henne.

– Det är mormor! utbrast hon högt.

– Nej, men sluta nu mamma, invände jag.

– Låt oss gå upp i lägenheten, sa mamma.

Vi hade knappt kommit in i lägenheten förrän min mobil ringde. Det var från sjukhuset, mormor hade avlidit.

Se också: Så stöttar du någon i sorg
1:19

Efter reklamen: Se också: Så stöttar du någon i sorg

(1:19)

Ville vi se henne en sista gång?

Vi började gråta alla tre och mamma sa att det var det hon märkt och känt när vi var i källaren. Hulkande frågade jag om hon var säker, och hon nickade.

Strax åkte vi till sjukhuset med de kläder vi ville att mormor skulle ha på sig i kistan, och en sköterska frågade om vi ville se henne. Mamma ville inte, hon sa att hon bara ville minnas sin mor som levande. Jag kände dock ett behov av att se min älskade mormor en sista gång. Min dotter ville också följa med in, men jag tyckte att hon var för liten och bad istället mamma att ta hand om henne under tiden.

Jag förklarade för min dotter att mormor nu sov sin evighetssömn och så lämnade jag henne med mamma och följde med sjuksköterskan. På ett sätt var jag lite rädd för jag hade aldrig tidigare sett en död person, men mormor såg till min förvåning mycket fridfull ut. Det var bra att jag valde att se henne, för det fick mig att tänka att hon inte led i sin sista stund.

Många år senare är min mammas saknad är fortfarande så stor att hon har svårt att prata om det. Själv har jag ibland kunnat märka mormors närvaro i vissa situationer som varit särskilt svåra för mig. Till exempel då jag fick en cancerdiagnos 2013.

Jag har känt hennes närvaro

I samband det kände jag många gånger att hon fanns där, nära mig, och jag minns också hennes kloka ord om att se framåt och aldrig bakåt och att inte ge upp. Dessutom sa hon och morfar alltid att man man inte ges fler bördor än man kan bära, och tillsammans gav allt detta mig kraften, viljan och modet att ta mig igenom behandlingsförloppet.

Läsarberättelse: Mamma hann aldrig bli mormor

Jag hade önskat att mormor fått träffa den underbare man som jag är gift med idag, men så blev det tyvärr inte.

Vid vårt bröllop år 2015 bar jag en brosch som varit mormors och som därför betyder mycket för mig. Min yngsta dotter lärde tyvärr aldrig känna sin fantastiska mormor, men min äldsta dotter minns henne lyckligtvis än.

I dag har jag det bra. Jag har en härlig familj som alla finns där för varandra. Men mormor och jag hade ett speciellt band. Jag saknar henne fortfarande och därför är det en stor tröst för mig när jag upplever att hon är hos mig ändå.

/Pernilla