Ninni Schulman: Läkarna trodde inte att jag skulle klara mig

Ninni Schulman

– Det fanns ju inte mycket hopp för mig i början. Läkarna trodde inte att jag skulle klara mig och de kände inte heller till någon behandling. Foto: Magnus Liam Karlsson

Magnus Liam Karlsson

Hon skulle inte bli äldre än sju år. Det var läkarnas dom efter Ninni Schulman fötts med svår skolios. När den sneda ryggen fortsatte att växa fel skulle inte lungorna få plats och hon skulle kvävas till döds redan innan hon börjat skolan.

Tack vare en komplicerad operation, som gjordes när hon var fyra år, kunde ryggen rätas ut och Ninni överlevde. Men de långa sjukhusvistelserna som barn och att ha en kropp som såg annorlunda ut satte djupa spår – nu berättar Ninni sin historia i självbiografiska boken Flickebarn nr 291.

– Det tog lång tid innan jag förstod hur mycket det här faktiskt har påverkat mig. Jag har velat vara som alla andra och samtidigt skämts för att jag inte var det. Nu bestämde jag mig för att berätta allt och sluta skämmas, säger Ninni Schulman, deckarförfattare som har sålt över en miljon böcker.

Hon hade förverkligat barndomens författardröm och kommit ut med sin första deckare Flickan med snö i håret när livet kraschade. Familjeidyllen med man och två barn, hus och äppelträd tog slut med en skilsmässa 2011.

– Jag ville skiljas, men förstod inte varför jag kände mig så övergiven, bortvald och ensam. Det triggade oerhört mycket ångest hos mig.

Hon åkte till psykakuten och sedan blev Ninni inlagd för vård. Personliga ägodelar låstes in i ett skåp – skärp och snören var inte tillåtna – och Ninni fick antidepressiv medicin.

– Jag lärde mig mycket under de två veckorna jag var på sjukhuset. Jag insåg att man faktiskt kan få ge upp och inte måste kämpa, kämpa, kämpa. Det är en styrka att våga be om hjälp. Nu ser jag det som en bra erfarenhet och det är inget jag vill dölja.

Flickebarn nr 291

– Det har varit jättejobbigt att skriva boken och ett tag tvivlade jag på att jag skulle orka. Nu är jag glad att jag gjorde det. Det har helat mig och jag mår mycket bättre i dag, säger Ninni Schulman.

Efter tiden på sjukhuset följde samtal med en psykolog. Det var hon som menade att Ninnis svåra separationsångest kunde härledas till upplevelser i barndomen och det ledde till att Ninni ville ta reda på mer om tiden på sjukhus som hon inte visste så mycket om. Hon beställde hem sina sjukhusjournaler – de som handlade om flickebarn nr 291.

– Sedan låg de länge på ett bord i hallen och fler och fler tidningar hamnade ovanpå. Det tog emot att öppna kuvertet, berättar Ninni.

Hon anade att det skulle bli känslomässigt tufft att läsa om den lilla flickan – och det blev det. Det var krävande att läsa de kliniska beskrivningarna av en missbildad kropp som utsattes för många undersökningar och provtagningar. Då fanns det även farhågor angående den mentala utvecklingen.

– Det fanns ju inte mycket hopp för mig i början. Läkarna trodde inte att jag skulle klara mig och de kände inte heller till någon behandling.

Plågsamma minnen

Ninni, som växte upp i Lesjöfors i Värmland, tillbringade sina tre första månader på sjukhus och framöver skulle det bli många och långa vistelser på vårdavdelningar.

Numera vet man att en sådan separation påverkar anknytningen till föräldrar och att det kan jämföras med övergrepp och misshandel. En tidig separation blir ett trauma man bär med sig i livet.

– Alla var ju snälla och ville väl. Jag kände mig älskad. Det är väl därför det har varit svårt att förstå vad det här har betytt. När jag väl gjorde det var det en ögonöppnare och många bitar föll på plats, fortsätter Ninni.

Ryggraden skulle först rätas ut med en gipsvagga som Ninni låg i på nätterna – ett plågsamt minne av långa, kliande och klibbiga timmar. När hon var fyra år gjordes den komplicerade operationen som innebar att ryggraden fixerades med en halopelvis, en metallställning som skruvades fast i huvudet och bäckenet med stag emellan. Ninni tillbringade ett halvår på sjukhus med ställningen.

– Jag har ju minnen från den tiden. Jag kunde inte röra huvudet och det gjorde ont när de bytte kompresser där stagen satt fastskruvade.

Operationen lyckades, ryggraden rätades ut och Ninni kunde leva i stort sett som andra barn. Men hon var mycket kortare än alla andra.

– Jag var en glad liten flicka och hade många kompisar. Att jag var annorlunda accepterade jag utan att tänka så mycket på det. Det var ju klart att jag inte kunde vara tärna i luciatåget eftersom jag var så kort.

Någon gång på mellanstadiet tog mörkret över, som Ninni beskriver det. Hon började tycka illa om att hennes kropp såg annorlunda ut, hon kände sig utanför och tyckte att hon inte dög. När kompisarna hade tuffa tonårskläder var det bara plagg från barnavdelningen som passade henne. När det var fest blev hon aldrig bjuden.

– Tonåren var jättejobbiga. Jag såg ingen framtid och kunde inte föreställa mig livet som vuxen. I efterhand har jag förstått att jag drabbades av en depression, men då var det inget man pratade om. Jag kände knappt till ordet depression och trodde inte att det fanns hjälp att få.

Livet kraschade

Livet vände och blev ljusare när Ninni utbildade sig till journalist, började jobba på tidning, träffade sin man och bildade familj.

– När jag fick familj fick jag en plats i världen. Jag var stolt över min kropp när jag hade fått barn. Det kändes äntligen som att jag var som alla andra. Men även om allt såg bra ut på ytan fanns det ett mörker inom mig, säger Ninni.

Skilsmässan som fick livet att krascha blev början på en resa bakåt i tiden, en väg att förstå vem hon var och vad som format henne. Psykologsamtal, läsning av journaler och att skriva den självbiografiska boken blev vägen framåt.

Ninni Schulman

– Jag har ju förstått att jag inte är ensam om att känna mig konstig och annorlunda. Alla har vi nog några underligheter. När man pratar om det känner man sig mindre ensam. Det är en lättnad att släppa in ljus i alla mörka skrymslen, säger Ninni Schulman. Foto: Magnus Liam Karlsson

Magnus Liam Karlsson

– Det har varit jättejobbigt att skriva boken och ett tag tvivlade jag på att jag skulle orka. Nu är jag glad att jag gjorde det. Det har helat mig och jag mår mycket bättre i dag. Med den här boken tar jag ett steg att våga visa mig som den jag är helt och fullt. Jag har slutat skämmas, säger Ninni som hoppas att andra som har varit i en liknande situation kan bli hjälpta av att läsa om hennes erfarenheter.

– Men jag är varken offer eller en hurtig förebild.

Författaren Sofie Sarenbrant: ”Slutet måste vara överraskande”

Barnen, Signe, 18 år, och Sven, 16 år, har fått läsa boken och gett klartecken – och det betydde mycket för Ninni som var nervös för hur de skulle reagera. Även vänner som fått läsa har varit positiva.

– Jag har ju förstått att jag inte är ensam om att känna mig konstig och annorlunda. Alla har vi nog några underligheter. När man pratar om det känner man sig mindre ensam. Det är en lättnad att släppa in ljus i alla mörka skrymslen.

Förhållandet till kroppen är också mycket bättre, nu handlar det inte längre om att glömma och gömma den, att köpa kläder som döljer och använda mycket smink. Fysisk träning har gett Ninni självförtroende.

Ninni Schulman

Hunden Tage håller Ninni Schulman sällskap på dagarna när hon sitter och skriver. Nu håller hon på med den sjunde Hagforsdeckaren om Magdalena Hansson. Foto: Magnus Liam karlsson

Magnus Liam Karlsson

Älskar att fantisera

Mitt i en framgångsrik författarkarriär önskar Ninni att hon hade kunnat trösta den vilsna och ledsna tonåringen hon en gång var som inte trodde på någon framtid.

– Tänk om jag hade kunnat säga till henne att allt kommer att gå bra.

Nu är hon tacksam att hon kan försörja sig på det bästa hon vet – att fantisera och skriva.

– Det är lyxigt att kunna gå in i en låtsasvärld och skapa karaktärer och intriger. Jag älskar den verklighetsflykten och tycker det är så lustfyllt att skriva, säger Ninni som nu har börjat på den sjunde Hagforsdeckaren med Magdalena Hansson.

– Det är roligt att träffa alla karaktärerna igen. Efter alla år har de blivit som kompisar.

Se också: Alva, 17, fick livshotande sjukdom - troligtvis av vanligt läkemedel

Ninni uppskattar också friheten och självständigheten som författare, att hon själv kan styra över sin tid och sitt arbete.

Vid fötterna ligger en annan kompis medan hon skriver, nya familjemedlemmen Tage, en bichon havanais.

– Han är den perfekta författarhunden! Först tar vi en tur på morgonen och sedan sover han medan jag skriver på förmiddagen. Det är jättemysigt att ha sällskap.

Helt plötsligt blev Jonathan och Angelica akut sjuka i fjällstugan
Christina: Min son kommer att bli blind precis som jag