Eleonor: Orden du inte ska säga till någon som sörjer – trots att du menar väl
Annika Jankell om kampen för sin mamma
Jag är 15 år och har precis kommit hem från Karolinska sjukhuset. Min mamma Gunilla är död. Där och då förstår jag inte vad det betyder. Att min starka, vackra, roliga och helt oövervinnerliga mamma inte finns mer går inte att ta in.
Familjen och hennes bästa vänner sitter samlade runt furubordet i vår förortslägenhet. De dämpade rösterna låter som bomull i öronen. Köksklockan tickar.
Min morfar kommer ut från toaletten.
– Jag skulle borsta tänderna. Men det var visst rakkräm jag tog.
Alla vänder sig mot honom och skrattet som följer är förlösande. Det stämmer som alla säger att sorg är randig, går upp och ner.
Lite senare får jag ett sms från en kompis om en fest. Jag berättar vad som hänt. Får några brustna hjärt-emojis tillbaka och sedan frågan: ”Såå, kommer du ikväll?”
…
Det är inte lätt att möta någon i sorg, speciellt inte när man är 15 år. Det är inte lätt när man är vuxen heller för den delen.
Vad ska man egentligen göra eller säga när en vän går igenom något obeskrivligt tufft? Du vill inte göra något värre. Du är rädd att personen ska börja gråta. Du vill inte tränga dig på.
Så du skickar ett sms:
”Jag finns här om du behöver något”
Att bära sorgen
I den här artikelserien utforskar vi sorgen från olika håll – hur den bemöts, bearbetas och hedras. Vi möter människor som burit tunga förluster, de som yrkesmässigt möter döden varje dag, och nya sätt att ta avsked på. Här får vi ta del av sorgens många ansikten och hur vi bär den vidare.
Läs alla delar:
Del 1: Orden du inte ska säga till någon som sörjer
Del 2: Alexandra fick 12 missfall – till sist fick hon svar
Del 3: Publiceras 28 oktober
Del 4: Publiceras 28 oktober
Del 5: Publiceras 29 oktober
Del 6: Publiceras 29 oktober
Lägg inte över ansvaret
Jag vet att du menar det och verkligen vill väl. Men problemet är att du lägger ansvaret på den som sörjer.
När man sörjer är varenda liten vardaglig detalj ett berg som ska bestigas. Att handla mat, hämta barn, posta ett brev. Allt känns oöverstigligt. Man räknar sekunder och sedan minuter för att överleva.
Det som behövs i det här läget är konkret hjälp och någon som tar kommandot.
”Jag tänkte köpa middag och komma över på torsdag klockan 17, känns det okej?”
”Jag kan komma över på lunchen och gå en promenad, vill du det?
Det är så många som får en slags beröringsskräck kring sörjande människor. Som att det sorgliga ska smitta.
När nära släktingar till mig förlorade sin tonårsdotter i cancer berättade de att folk gick över på andra sidan gatan för att de inte orkade möta dem i deras sorg.
Det är också vanligt att vänner hör av sig mycket precis i början men sedan tystnar telefonen. Här vill jag uppmana dig att hålla i. Fortsätt ringa, smsa och komma förbi. Det är när den värsta chocken lagt sig som man behöver sina nära som mest.
Min mammas bästa kompis Birgitta var en sådan person för mig. Hon ringde och messade, trots att jag som trulig tonåring sällan orkade svara så fortsatte hon. Hon bjöd på middag, frågade om jag ville plocka svamp, tog med mig på bio och konstutställningar. Ibland dök jag inte upp. Då fortsatte hon ändå.
Till slut blev Birgitta en sådan naturlig del av mitt liv att vi adopterade varandra som gudmor och guddotter. Idag firar vi jul tillsammans och hon är som en mormor för mina tre barn.
Tack Birgitta för att du orkade vara en trygg hamn för mig i den värsta stormen. Utan dig hade allt varit mycket svårare.