Läsarberättelse: Vi var aldrig välkomna hos pappa och hans nya kvinna – tills en dag …
Min syster Vicky var nio och jag var elva när vår pappa träffade en annan och lämnade vår mamma. Skilsmässan vände upp och ned på våra liv. Mamma, som arbetade som städerska, hade inte råd att köpa ut pappa ur huset, utan det såldes. Han behövde sin andel för att köpa ett nytt hem till sig och sin nya kvinna, Britta.
Pappa var långtradarchaufför och körde mestadels utomlands. Därmed hade han alltid varit mycket borta och när han väl var hemma hade han inte varit särskilt närvarande. Ofta gömde han sig bakom tidningen och bad oss att lämna honom i fred. Nu flyttade han inte bara ut ur vårt hem, utan även till andra ändan av landet där Britta redan bodde och väntade hans barn.
Efter ett halvår när vi överhuvudtaget inte sett röken av vår far så insisterade mamma på att vi skulle tillbringa ett lov hos honom och hans nya familj.
Vi var mycket spända och förväntansfulla när vi satte oss på tåget
Eftersom vi saknade honom, eller kanske snarare alltid saknat en pappa i våra liv, så var vi mycket spända och förväntansfulla när vi satte oss på tåget. I packningen hade vi rena kläder för de närmaste två veckorna, och särskilt såg vi fram emot att få träffa vår nya lillebror.
Men redan från ögonblicket som vi klev av tåget så kände vi oss i vägen. Britta signalerade med all tydlighet att hon hade fullt upp med sitt eget barn, och vår far verkade inte heller särskilt glad över att påminnas om vår existens nu när han skaffat ny familj och nytt hem.
Vår "styvmor" sände talande blickar
Med jämna mellanrum slängde hon fram lite mat på bordet, men annars satt Britta mest och gav vår far talande blickar. Och när inte han heller verkade uppskatta vår närvaro så försökte jag och Vicky helt enkelt bara göra så lite väsen av oss som möjligt under hela lovet. Vi räknade dagarna tills vi skulle få åka hem till mamma igen.
Se också: Ekonomiska kvinnofällor att se upp för i skilsmässan
Innan vi klev på tåget räckte vår far oss varsin stor sedel och önskade oss en trevlig resa hem. Sedan blev vi aldrig mer inbjudna till honom. Den enda kontakt vi hade var att han till jul och födelsedagar skickade ett grattis och en slant så att vi själva kunde köpa oss något från honom. Dock var där aldrig så mycket som en hälsning från Britta.
Mamma hade inte samma pengar som pappa att lägga på presenter till oss. Tvärtom behövde hon vända på vartenda öre för att få det att gå ihop efter skilsmässan. Det var heller inte råd till att jag och Vicky skulle få fortsätta med våra fritidsaktiviteter.
Avståndet bara växte
Så snart var vi gamla nog började vi tjäna våra egna pengar genom att jobba extra efter skolan. Utlandssemestrar kom vi aldrig iväg på, i bästa fall kunde vi få ett vykort från söderns sol och värme när vår far var på semester med Britta och deras son.
Att pappa skulle ha något intresse av att resa över hela landet för att besöka oss var däremot otänkbart. Vicky och jag hade sedan länge förstått att han levde ett nytt liv med Britta där det inte fanns plats för oss. Han gled mer och mer ut ur vårt medvetande.
Både Vicky och jag flyttade hemifrån som 18-åringar, och eftersom vi redan sedan tidigare lärt oss att klara oss själva ekonomiskt, så var det inget problem för oss att fortsätta med det.
Vicky läste till ekonom och jag till lärare. I samband med att vi blev myndiga avslutade pappa den lilla kontakt han haft med oss. Även om vi själva fortsatte att försöka hålla kontakten, så fick vi nu inte ens några svar. Jag och Vicky enades då till slut om att det var lika bra att avskriva honom helt ur våra liv.
Jag fick också familj – med bonusbarn
Så småningom gifte vi oss, och båda bildade vi familj. Min man hade barn från ett tidigare förhållande. Han var tydlig med att de skulle ha en lika stor plats i hans liv nu, som när han levt med deras mamma. Detta var något som övertygade mig om att han skulle bli en bra pappa även till de barn vi skaffade.
Även om jag måste medge att min kärlek till våra gemensamma barn är större än den till mina bonusbarn, så har jag alltid älskat dem också. Bara på ett annat sätt, precis som de älskade sin mamma på ett annat sätt än vad de älskade mig. Men när de bodde hos oss varannan vecka var de en självklar del av familjen, och båda betraktade vårt hem som sitt.
Henrik och jag kunde heller aldrig drömma om att åka på semester utan alla våra barn. De var lika tajta som Vicky och jag alltid varit, oavsett om de var hel- eller halvsyskon.
Att vi hade en lillebror pratade jag och Vicky om ibland
Att vi hade en lillebror pratade jag och Vicky om ibland, och om vilket förhållande vi hade kunnat ha till honom ifall vår far och Britta gett utrymme för det.
Vi försökte söka upp vår bror
Vid ett tillfälle, när vi räknat ut att han måste ha hunnit bli myndig, skickade vi ut en trevare till honom. Vi hittade honom på Facebook och föreslog att vi kanske kunde träffas, men då vi aldrig fick något svar utgick vi från att han var lika ointresserad av oss som pappa och Britta alltid varit.
Därför kändes det inte som någon större förlust när Vicky och jag för några år sedan kontaktades av myndigheterna med anledning av att vår far hade dött. Det kändes inte som att vi hade mist vår pappa, för vi hade ju aldrig haft någon.
Men i gengäld ville Britta nu gärna ha kontakt. Hon ringde och bad oss plötsligt att komma på besök i det hus där vi aldrig tidigare varit välkomna.
När Vicky och jag knackade på dörren öppnade en ung man. Han presenterade sig vänligt som Brittas son och visade in oss i vardagsrummet där Britta själv satt, nedbruten av sorg. Det visade sig att vår far dött av plötsligt hjärtstopp. Det hade inte varit någon som helst förvarning och hon befann sig fortfarande i chock.
Det skulle dock snart visa sig att hennes chock inte enbart handlade om hans plötsliga död, utan även att hon riskerade mista sitt hem.
– Men eftersom ni är registrerade som min pappas biologiska barn, så är ni väl redan medvetna om att ni också är arvingar? insköt den unge mannen och la armen om sin mor.
Vi var inte skyldiga henne någonting
Först nu förstod vi varför hon så gärna velat bjuda in oss. Om vi insisterade på att få ut vår laglott skulle Britta inte ha råd att bo kvar. Nu ville hon ha vårt samtycke till att kunna sitta i orubbat bo.
Vicky och jag skruvade på oss och kände oss obekväma. Vi förstod mycket väl vilken svår sits det var för Britta. Huset hade naturligtvis ökat en hel del i värde sedan de köpte det för pengar som till stor del kom från försäljningen av vårt barndomshem. Samtidigt var det ju inte så att Vicky eller jag var i behov av pengar här och nu.
Jag kunde se på min syster att hon liksom jag behövde mer tid att tänka. Under färden hem diskuterade vi det hela, och i slutändan var vi eniga om att vi skulle begära ut vårt arv. Inte av något slags hämndmotiv, men helt enkelt för att det inte fanns något skäl för oss att nu inta rollen som de barmhärtiga samariterna när varken pappa eller Britta tidigare uppvisat något som helst intresse för oss. Vi ville bara avsluta skiftet av dödsboet så att vi kunde avskriva vår far och gå vidare, precis som han gjort med oss för länge sedan.
Alla ska med …
Arvet har hittills bara stått orört på mitt bankkonto. Men snart ska det användas. Vicky och jag har nämligen bjudit med vår gamla mor på en lyxig rundresa.
Och det är inte bara vi tre som ska iväg – nej, vårt arv ska gå till en resa där alla våra nära blir medbjudna: Män, barn, bonusbarn, svärdöttrar, svärsöner, respektive, barnbarn…, ja, oavsett vad vi är i förhållande till varandra.
Det är något som jag och Vicky verkligen ser fram emot. Det som vår pappa gjorde mot oss ska aldrig upprepas i vår familj.
/Rebecka