Läsarberättelse: Min älskade pappa dolde något – på släktträffen förstod jag …

En man i 60-årsåldern och hans vuxna dotter promenerar på stranden.

Foto: Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad)

Pappa hade alltid varit min stora idol och förebild, och jag blev gymnasielärare precis som han. Nu var han sig inte alls lik. Men jag hade ingen aning om vad som var fel. Inte förrän det var dags för släktträff …

Min pappa var den första i familjen som gick en universitetsutbildning. Han var trygg i sig själv och kunde prata med alla sorters människor, hög som låg. Samtidigt var han en beläst man som alltid hade ett passande citat eller vettigt argument att plocka fram.

Som tonåring både älskade och hatade jag att diskutera med honom. Han kunde verkligen leka djävulens advokat och vända på allt som kändes rimligt. Jag jublade inombords de få gånger jag lyckades argumentera in honom i ett hörn.

Diskussionens vågor kunde gå höga, men det var sällan vi blev ovänner, även om vi båda strävade efter att få rätt.

Ibland var det irriterande när han aldrig kunde låta mig prata om mitt skolarbete utan att vända på steken och tvinga mig att se saker från ett annat håll. Men han lärde mig samtidigt något värdefullt, som jag försöker förmedla vidare till mina elever, nämligen att det alltid finns olika sidor av en sak. Det är inte mycket som är antingen svart eller vitt.

Min mor var förstås också viktig under min uppväxt. Hon var den omsorgsfulla som pysslade om mig om jag blivit ovän med någon kompis. Hon lyssnade när jag beklagade mig och kunde med några väl valda ord få mig att inse vad jag borde göra. Det var till henne jag gick om jag var förälskad eller hade kärleksbekymmer.

Skilsmässa oroade aldrig

Mina föräldrar levde i ett traditionellt men kanske lite gammaldags parförhållande, där min mor inte yrkesarbetade lika mycket som min far. Fast jag har alltid sett dem som jämspelta. Även om pappa var glad för att argumentera kunde han aldrig köra med mamma. Hon kunde bara titta på honom med ett höjt ögonbryn så visste han att den där diskussionen fick han lägga ner. Jag har aldrig oroat mig för att de skulle skilja sig som så som flera av mina klasskompisars föräldrar gjorde.

Som vuxen fortsatte jag att ha en nära relation till dem båda. Med min pappa pratade jag i telefon flera gånger i veckan. Han brukade ringa när han satt i bilen på väg till eller från jobbet, och så utvärderade vi världsläget.

När jag var klar med min utbildning och fick jobb som gymnasielärare handlade många av våra samtal om undervisning. Han hade gedigna erfarenheter från sina många år bakom katedern, medan jag var ny och full av idéer om hur man skulle kunna fånga elevernas intresse. Jag älskade att dryfta mina tankar med honom. Vi kunde prata i timmar om undervisning och skolämnen.

Det gick allt längre mellan samtalen

Jag vet inte exakt när jag började märka att det gick allt längre tid mellan samtalen från pappa. I början ringde jag bara upp själv istället, men han hade ofta brått att avsluta och jag fick intrycket av att han inte hade lust att prata med mig.

Ungefär i samma veva tillkännagav han plötsligt att han tänkte gå i pension. Han var bara strax över 60 och tidigare hade han alltid sagt att han tänkte fortsätta undervisa tills de bar ut honom ur klassrummet. Hans beslut tog mig på sängen och jag kände inte längre igen min egen far.

Ändå var jag övertygad om att han skulle ändra sig. Kanske var det min mamma som pressat på för att hon själv gått i förtid och ville ha mer tid ihop?

Båda höll dock bestämt fast vid att det var pappas eget beslut och han ångrade sig inte. Men när han väl slutat arbeta började jag undra vad han gjorde av all sin tid. Han verkade jämt hålla på att läsa samma biografi, och han nämnde aldrig de böcker som jag rekommenderat.

Jag kände att något var fel, men jag förstod inte vad. Min pojkvän förstod inte varför jag la så mycket energi på att fundera över huruvida mina föräldrar dolde något för mig. Han hade dock inte ett så nära band till sina föräldrar som jag till mina. Jag var ensambarn och hade alltid känt det som att vi tre var ett team.

Opassande beteende på släktträffen

Ett halvår efter att min far slutat jobba var vi på en stor släktträff. Pappa blev osedvanligt berusad och betedde sig dumt och opassande. Jag kunde se på alla rynkade pannor att jag inte var den enda som undrade över hans uppförande.

Dagen efter ställde jag min mor mot väggen. Jag sa att det var tydligt för alla att något var fel med pappa, och nu krävde jag att få veta vad det var.

Mamma började gråta och berättade att han var sjuk.

Hon hade haft en hemsk kväll då hon gjort allt för att dämpa min far och släta över när han for ut mot en släkting. För henne hade sammankomsten varit kulmen på flera månaders kamp för att dölja hans sjukdom. Han hade fått diagnosen alzheimer ett år tidigare och hade snabbt blivit sämre.

Nina Gunke om stödet efter sin alzheimerdiagnos: ”Jag skäms inte längre”

Det kändes som om jag skulle svimma, en sådan chock blev det. När jag sansat mig började jag se ett mönster i allt det jag undrat över. Nu förstod jag ju varför han haft så brått att gå i pension. Han ville sluta med hedern i behåll, förklarade min mor, innan kollegor och elever upptäckte att något var fel.

Han skämdes över sin sjukdom

Jag hade varit så ledsen över att han inte längre ville diskutera undervisning med mig, men sådana diskussioner var bara stressande och förvirrande för honom. Han behövde tid och ro att hitta rätt ord och argument.

Nu i efterhand förstår jag inte hur jag kunde missa att lägga ihop ett och ett. Kanske handlade det om att jag inte i min vildaste fantasi kunde föreställa mig att en så fruktansvärd sjukdom skulle kunna drabba min pappa. Att han av alla skulle kunna lida av något som långsamt bröt ner hans hjärna, ja hela hans väsen, det var liksom ofattbart.

Se också: Behandling vid Alzheimers sjukdom

1:12

Efter reklamen: Behandling vid Alzheimers sjukdom

(1:12)

Men varför i hela världen hade de inte sagt något? Faktum är att min mor upprepade gånger förnekat att något var fel.

Hon förstod min frustration, men förklarade att hon hade lovat min far att inte säga något, inte ens till mig. Han skämdes över att hans hjärna började svika honom och min mamma hade fått lägga mycket kraft på att hjälpa honom i sociala situationer.

Hon hade valt att stötta honom i hans önskan om att hålla det hemligt, men det hade blivit svårare och svårare. Därför hade hon isolerat sig med honom allt mer för att endast träffa folk när det var helt nödvändigt.

Nu var det pappa som behövde mig

Situationen var inte hållbar för någon av dem, så samma kväll konfronterade jag pappa med att jag kände till hans hemlighet. Hans första reaktion var ilska, eftersom min mor avslöjat honom, men en liten stund senare grät han. Han var både rädd och ledsen och jag insåg hur illa det var fatt med honom.

De var nygifta och lyckliga – då fick Frank sin alzheimerdiagnos

Han var inte längre den far som jag alltid lutat mig mot. Tvärtom skulle det hädanefter vara han som behövde mig.

Det är hårt att se pappas förvandling från en person som alltid haft ett välformulerat svar på lut till en man som nu behöver lång tid på sig att uttrycka de mest vardagliga saker. Men jag gör allt jag kan för att avlasta och hjälpa mamma, som ju drar det tyngsta lasset.

Och jag hoppas att min far förstår, när jag förklarar det för honom, att han alltid kommer att vara min idol och min stjärna. Det kan sjukdomen aldrig ändra på.

/Freja