Pia: Jag var nyskild och reste ensam för första gången – då vände allt

Vett och etikett med Sofia – På semestern

Jag minns fortfarande hur jag satt där på soffan en regnig aprildag med huvudet i händerna och känslan av att livet hade tappat färg.

Min man och jag hade nyligen separerat efter många års äktenskap. Barnen var stora nog att klara sig själva och ville i ärlighetens namn fly den tunga stämningen hemma.

Plötsligt var tystnaden hemma öronbedövande. Jobbet gick på rutin och jag kände att jag inte längre hade någon riktning.

Det var min bästa vän som till slut sa orden jag egentligen inte ville höra: Du behöver komma bort. Res. Gör något för bara dig själv.

Men hur skulle jag göra det? Hur skulle jag kunna njuta och uppskatta något själv? Men jag utmanade mig själv och en vecka senare satt jag på ett flyg till Portugal.

Var så ensam

Jag hade aldrig rest ensam förut, och hjärtat bultade hårt när planet lyfte. När jag landade i Lissabon och checkade in på hotellet slog osäkerheten till. Plötsligt kändes hela idén dum. Vem åker på semester ensam?

Jag vågade knappt lämna rummet den första kvällen. I stället satt jag på sängen, scrollade rastlöst på mobilen och kände mig både liten och löjlig. Till kvällsmat beställde jag roomservice.

Dagen därpå tog jag mod till mig och gick ut. Men i stället för den där filmiska känslan av frihet möttes jag av en stad som kändes överväldigande. Folk skrattade, pratade och åt tillsammans. Alla hade sällskap av någon kändes det som.

Själv gick jag omkring och kände mig väldigt ensam bland alla grupper. På en restaurang satte jag mig ner, men kände mig så obekväm att jag knappt kunde njuta av maten. När servitören frågade om jag väntade på någon skämtade jag bort det – men inombords gjorde det ont. Jag kastade i mig maten och mer eller mindre hällde i mig mitt glas vin. För kunde man njuta av ett glas vin för sig själv? Var det ok?

Hittade äntligen rätt

Men så på den tredje dagen hände något. Jag hade sett information i hotellfoajén om olika aktiviteter man kunde anmäla sig till. Där fanns bland annat matvandringar, kortare bussresor och guidade turer mellan vingårdar.

Jag bestämde mig för att följa med en liten grupp på en stadsvandring. Det var enklare när någon annan ledde vägen, och långsamt började jag slappna av. Guiden berättade historier om gamla hus och jag märkte att jag drogs med.

Det var lättare att starta konversationer med andra eftersom vi var i ett sällskap, även om jag deltog ensam. Efteråt gick jag vilse bland gränderna, men i stället för panik kände jag för första gången en liten gnista av nyfikenhet.

Kände mig levande

Den kvällen på en liten restaurang satte en äldre kvinna sig bredvid mig. Hon log, frågade var jag kom ifrån och började prata. Hennes engelska var knackig, men värmen i hennes ögon var tydlig. Vi delade en flaska vin, flera skratt och när jag gick därifrån insåg jag att jag inte hade känt mig så levande på länge.

De följande dagarna vågade jag allt mer. Jag tog tåget längs kusten, satt på en strand och lät tankarna vandra. Jag började skriva ner mina känslor i en anteckningsbok – först trevande, sedan flöt orden på allt mer. Sorgen fanns där, men också en spirande känsla av att något nytt var på väg att födas.

Den verkliga vändpunkten kom när jag följde med på en vandring i bergen utanför Porto. Vi var bara en handfull deltagare och där var två andra som anmält sig utan sällskap, vilket gjorde det lättare för mig att vara avslappnad.

Vandringen var tung, svetten rann och benen skakade. Men när vi nådde toppen och såg solen gå ner över dalen fylldes jag av en kraft jag inte känt på åratal. En man i gruppen, som också rest ensam, log mot mig och sa: ”Det är värt ansträngningen, eller hur?”

Och just där och då förstod jag att han hade rätt – inte bara om utsikten, utan om livet självt.

Ett första steg

När jag kom hem efter två veckor var jag fortfarande ensam, men inte på samma sätt. Jag hade upptäckt en styrka i mig själv som jag inte trodde fanns. Jag började säga ja till fler saker: en kurs i keramik, nya umgängesformer och spontana utflykter. Och varje gång jag tvekar hör jag den där meningen inom mig: ”Det är värt ansträngningen.”

I dag vet jag att resan inte förändrade allt på en gång. Men den förändrade mig tillräckligt för att jag skulle våga ta första steget. Och ibland är det just det som gör hela skillnaden.