Rebecka: Jag är svensk judinna – och jag är rädd

Efter reklamen: 5 kvinnor som skrivit historia

Familjen var på resa till Israel i oktober 2022. Exakt ett år innan helvetet bröt ut. Jag sörjer att det aldrig kommer kännas likadant att komma till Israel någonsin igen. Allt är förändrat, alla bär på så mycket sorg. Det finns ett före och ett efter den 7 oktober, och ingenting kommer någonsin bli som förr.

Jag är född i Sverige, uppvuxen i Malmö, flyttade till Stockholm i mellanstadieåldern och började på judiska skolan. Det var via skolan och bland mina judiska vänner som min judiska identitet växte sig allt starkare.

Jag har alltid varit stolt över att vara judinna och alltid varit öppen med att jag är judinna på jobbet och i alla olika sammanhang. När jag velat bära min davidsstjärna runt halsen har jag gjort det och då har jag mest mötts av nyfikenhet och ibland kommentarer som ”du ser inte judisk ut”.

Jag vet att det blossar upp antisemitism och oroligheter varje gång det hettar till i Israel. Men trots detta har min man och jag alltid känt oss trygga med valet att låta barnen gå i den judiska skolan.

Det är en så otroligt fin start för barnen att få känna gemenskap med likasinnade från tidig ålder. Och även fast det varit oroligt från tid till tid och vi vet att det alltid funnits en hotbild så var det ändå hanterbart, för oss.

Vi kände oss ändå trygga och visste att det fanns ett stöd från samhället. Att hata judar var ändå något fult och fel och tolererades inte öppet.

Han verkade vara den perfekta mannen...

relationerEva: Vårt förhållande började med en lögn

7 oktober var som en mardröm

Dagarna innan 7 oktober firade vi min mans födelsedag. Underbara oktoberdagar med familj, firande och glädje. De stora judiska helgerna inträffar på hösten och jag minns att vi drömde oss tillbaka till vår Israelresa året innan. Hur vi saknade alla våra vänner och familj som bor där.

Jag skulle börja nytt jobb 9 oktober, efter mammaledighet, och såg mycket fram emot det. Livet pågick och vi hade aldrig kunnat föreställa oss hur livet skulle förändras över en natt!

Jag minns att jag vaknade upp relativt tidigt lördagsmorgonen den 7 oktober. Min man sa att något hemskt hänt i Israel men ingen kunde förutse vidden av det än.

Vi hade planer för dagen, men jag kunde inte slita mig från mobilen. Det jag läste och såg var som ur den värsta skräckfilm du kan tänka dig. Jag var förkrossad! Orolig för våra nära och kära som precis som vi förstod att nu blir det krig. Det var oundvikligt. Och när det blir krig blir det inte bara tufft för dem, det blir även tufft för oss judar runt om i världen. En kedjereaktion.

Men vi hade aldrig kunnat ana att det skulle bli så här tufft. Sedan 7 oktober bär jag min davidsstjärna stolt runt min hals, varenda dag. Jag bär min gula ”bring them Home” pin på varenda jacka. Vinter, vår, sommar och höst. Även på t-banan. Även när jag är rädd. För rädd är jag. På ett sätt jag aldrig varit tidigare.

Häromdagen när jag var på ett ärende på lunchen så kom en mamma med barnvagn gående mot mig. Hon hade en stor palestinasjal över axlarna. Våra blickar möttes. Hon såg min gula pin. Fuck You, utbrister hon. Klockan 12 en solig höstdag i Stockholm. Jag vänder mig om, tittar på henne och viskar, fuck you too.

Samtidigt blev hans flickvän svårt sjuk

relationerLollo: Mitt ex var otrogen med mig – vet att vi borde gå vidare

Trodde vi lärt oss av historien

Till en början lät jag inte barnen gå varken till eller från skolan själv. Vi lämnade dem och hämtade dem. Det kändes för osäkert och läskigt att låta dem gå själva. Tung beväpnad polis bevakar barnens skola. Det sjuka är att det blivit det nya normala. Att vi säger god morgon och hej då till poliser med automatvapen varje dag.

Vi har försökt skydda barnen från det värsta. Barnen har frågat vad ”intifada” betyder och vad som menas med ”from the river to the sea” eller ”inga sionister på våra gator”.

De äldsta är så pass stora att vi valt att vara helt ärliga. Våra barn vet och förstår allt. Våra barn växer upp i en tid jag aldrig trodde vi skulle få uppleva efter andra världskriget.

Min pappa som är son till en förintelseöverlevare sa till mig med tårar i ögonen att ”Ni kommer att tvingas fatta beslut för er och barnen som vi sluppit fatta under vår livstid”.

Jag trodde vi lärt av historien, never again. Men Never again är nu.

Jag ska försöka mig på att beskriva hur det är att vara judinna i Sverige i dag. Jag känner mig ensam. Jag lever i en parallell värld där jag går till jobbet på dagarna och mina kollegor är helt omedvetna om vad jag går igenom. Ingen vågar prata om konflikten när jag är närvarande.

Antisemitismen har blivit rumsren. Men det tydligaste är den öronbedövande tystnaden. Bland de som inte säger något. Som inte står upp för oss. Som inte säger emot. Som bara är tysta och ser på.

Hur är det möjligt att det blev så här tänker jag? Vad hände? Varför är folk så tysta? Varför är det så tyst? Jag känner mig allt mer utanför. Jag känner mig sviken och besviken.

Jag har gjort slut med så kallade vänner – de som aldrig var vänner på riktigt. Jag har avföljt på sociala medier. De enda jag orkar vara med nu är de som förstår. Mina judiska vänner. Vi känner alla samma, förstår varandra, stöttar varandra. Vi är rädda, oroliga, undrar hur vi hamnade här i vårt trygga hemland Sverige. Sorgligt nog inser vi att våra barn med största sannolikhet blir den sista generationen svenskar.

Vi judar har ingen framtid här. Det finns ett före och ett efter 7 oktober. Jag vet inte vad som händer härnäst. Men jag vet en sak: Jag vägrar låta tystnaden vinna. Jag är judinna. Jag bär min historia, mitt hopp – och min davidsstjärna – med stolthet.