Sara: Min uppväxt var ett helvete – så försonades jag med mitt förflutna

Efter reklamen: 5 härskartekniker att se upp för

Jag växte upp i en liten stad där alla visste allt om alla och där minsta felsteg noterades av en enhälligt fördömande bekantskapskrets och där rykten ­betraktades som sanningar.

Därför känner jag sorg

relationerKarin: Jag blev mormor – alldeles för tidigt

Eftersom mina föräldrar båda hade missbruksproblem kom jag att tillbringa flera år i fosterhem. Det har jag bara goda minnen av – mina fosterföräldrar var fina människor som var tryggare för mig än mamma och pappa någonsin varit. Men mina föräldrars ­dåliga rykte (som det fanns fog för!) förföljde även mig och när jag började skolan upptäckte jag att skolans ­korridorer var lika trånga som människors syn på mig och min familj. Jag blev snabbt skolans mobboffer nummer ett och det dröjde inte länge förrän skolan blev en mardröm för mig.

Precis som alla andra sjuåringar gick jag till skolan den första dagen med pirr i ­magen och tyckte att det skulle bli roligt och spännande. Men jag hann inte längre än till dag två innan jag förstod att ingenting skulle bli som jag trott. Glåpord, knuffar och slag blev min lott under skoldagen och inte blev det bättre av att jag faktiskt hade ett visst läshuvud och lärde mig att både läsa och skriva snabbare än de flesta andra. Att förstöra mina skolböcker och block var högsta nöje bland mina klasskamrater och jag kunde komma in ­efter en rast och finna att någon hällt vatten i min bänk.

Lärarna såg ingenting och om de gjorde det så var det i alla fall ingenting de brydde sig om att försöka göra något åt. Tvärtom var det jag som fick skulden när mina böcker blev förstörda eller när ­någon klottrat på min bänk.

– Du förstår väl att du ­måste vara rädd om skolböckerna, Jeanette! kunde jag få höra – trots att jag inte hade gjort något fel.

Sådant gjorde ont, fruktansvärt ont. Att de vuxna i ­skolan inte såg och inte brydde sig var nästan värre än mobbningen i sig. Men när jag ­började mellanstadiet var jag så van att jag lärt mig stänga av. Jag gick i korridorerna som en vålnad och till sist var det ingen som ens brydde sig om att mobba mig längre. Jag blev osynlig och det var det jag hade hoppats få bli.

Tecknen fanns alltid där

relationerKatja: Min mamma är narcissist – då förstod jag

Började en inre resa

De sista åren i grundskolan blev uthärdliga. Jag fick vara i fred, både på raster och på lektioner, och jag behövde inte vara rädd när jag gick hem. Tidigare hade det hänt många, många gånger att mina mobbare följt efter mig på vägen hem, skrikit glåpord och till och med slagit mig, men det slutade de med.

Samtidigt var jag förstås oändligt ensam. Jag hade inte en enda vän, ingen att prata med om vare sig allvarliga ­saker eller om sådant som ­andra tjejer pratade om – ­musik, kläder, killar. Däremot hade jag en familj – och när jag börjat högstadiet hade jag faktiskt två. Båda mina biologiska föräldrar hade ryckt upp sig och verkligen tagit tag i sina liv så jag kunde flytta hem till dem igen. Samtidigt behöll jag kontakten med ­fosterföräldrarna.

Det hjälpte mig genom grundskolan och när jag till sist började gymnasiet började även jag få vänner. Men jag kände mig aldrig trygg ­tillsammans med jämnåriga. Rädslan fanns alltid där och även efter gymnasiet, när jag fick jobb och flyttade långt bort, förblev jag osäker.

Jag hade ett jättebra arbete på en kontorsfirma och mina kollegor var toppen. Men jag saknade hela tiden något. Jag vågade inte ta kontakt, inte ta plats, jag var livrädd för att bli bedömd och kritiserad. Varje möte med en kollega, varje sammankomst, varje presentation väckte ångest och ­rädsla och till sist började jag inse att barndomens trauma fortfarande styrde mitt liv med järnhand.

Till sist förstod jag att jag måste göra något åt situationen och tog kontakt med en terapeut. Där började min inre resa och för första gången lärde jag mig sätta ord på smärtan. Jag insåg att jag kände skam över att ha blivit mobbad – trots att det var andra som handlat illa mot mig.

Föredrag i skolan om mobbning

Sakta men säkert, och med terapeutens hjälp, började jag utmana mina rädslor. Jag gick med i en bokklubb, började försiktigt ta plats på jobbmöten och under presentationer, och började inleda samtal med mina kollegor under ­fikapauser och lunchraster. Det öppnade en helt ny värld och särskilt fin kontakt fick jag med en kvinna som var några år äldre än jag och som hette Anita.

En dag frågade hon mig rent ut om jag hade blivit mobbad som barn.

– Jag menar inte att snoka, det är bara det att jag känner igen mig i dig. Jag blev mobbad genom hela min uppväxt och det har tagit lång tid att reparera de skadorna, sa hon.

Det gjorde mig förvånad, för jag hade alltid tyckt att Anita verkade så säker på sig själv. Men samtidigt blev jag också väldigt glad för om hon hade kunnat gå vidare och bli den frimodiga och självsäkra kvinna hon var i dag skulle även jag kunna försonas med mitt förflutna och gå vidare.

Anita tipsade mig om att börja hålla föredrag om mobbning i skolorna. Hon gjorde det själv sedan flera år och sa att det hade hjälpt både henne, andra mobb­offer – men också mobbare.

– Det vågar jag aldrig! sa jag men hon skrattade bara:

– Klart du gör! Den som överlever en skolgång av mobbning klarar allt!

Och plötsligt insåg jag att hon hade helt rätt. Kunde man klara av nio år av mobbning och utfrysning kunde man klara det mesta. Insikten gav mig en helt ny självkänsla. Naturligtvis skulle jag ­klara att ­försonas med mitt förflutna och gå ­vidare! ­Ingenting kunde ju vara värre än att smyga runt i skolkorridorerna och veta att man när som helst kunde få en knuff i ryggen eller bli kallad för de hemskaste öknamn ...

Genom sina kontakter fick Anita in mig i sin grupp och första föreläsningen gick ­bättre än jag överhuvudtaget kunnat tänka mig. Jag märkte att min berättelse slog an både hos eleverna och de vuxna och jag förstod jag gjorde skillnad.

Sedan dess föreläser jag ­regelbundet om mobbning och om hur det påverkar människor och jag vet att jag gör ­skillnad. Det har inneburit att jag också kunnat försonas med mitt eget förflutna och att jag inte längre låter det styra mitt liv. Jag är fri från mina mobbare och från min egen skam och jag har aldrig mått bättre.