Karin: Jag blev mormor – alldeles för tidigt

Efter reklamen: Annika Jankell om att vara mormor

Jag älskar barn. Så länge jag kan minnas, ända sedan jag var en liten flicka, har jag känt att moderskapet kallar på mig.

Så när väninnor såg fram emot friheten att resa och upptäcka världen, eller utbilda sig, ville jag bara bli gravid och hålla mitt lilla barn.

Så när jag träffade Anders visste jag att graviditeten skulle ske snart, det spelade ingen roll att jag blott var arton år och både min mor och far sa till mig att vänta med att bilda familj, jag kunde inte låta bli.

Även Anders hade nog velat vänta ett par år, men han älskade mig och förstod hur viktigt det var.

Så när jag var nitton år föddes vårt första barn Ylva. Och ett par år senare kom Nils.

Jag ska inte säga att jag ångrade mig heller, men jag hade nog inte räknat med hur mycket jobb det var att vara mamma.

Samtidigt blev hans flickvän svårt sjuk

relationerLollo: Mitt ex var otrogen med mig – vet att vi borde gå vidare

Jag blev mormor som 50-åring

Åren gick, barnen blev äldre, och så fick vi en liten sladdis, Maria.

"Mamma, det är så tråkigt att vara ensam!", klagade hon över när hennes äldre syskon flyttat hemifrån, så vi skaffade en hund.

Rufus var som ännu ett barn. Att få honom rumsren var som riktig pärs!

Samtidigt som jag uppfostrade alla barn och hunden jobbade jag som sjuksköterska. Bara vid ett tillfälle gick jag ner i arbetstid och det var när min mamma blev sjuk i demens och behövde min omvårdnad i ett år, annars var jag alltid heltidsarbetande.

Jag har älskat mitt jobb som sjuksköterska inom äldrevården, även om det stundtals har varit slitsamt, inte minst på grund av neddragningar.

Så när min yngsta Maria var nitton och berättade att hon efter studenten skulle åka till Australien kände jag mig märkligt nog rätt glad. En del av mig hade trott att jag skulle känna mig sorgsen att min yngsta nu lämnat boet, men jag kände tvärtom – äntligen skulle jag få det lite lugnt.

Jag hade skött om barn ända sedan jag var nitton och nu var jag snart 50 år.

Så för att fira att vi var barnfria bokade mannen och jag en lång semester på Mallorca.

Men ledigheten hann inte vara särskilt länge ...

”Jag vet inte vad som händer härnäst”

relationerRebecka: Jag är svensk judinna – och jag är rädd

Kärleken till mitt barnbarn Maj var så stark

För bara ett par månader efter att Maria flyttat hemifrån fick jag veta att min äldsta dotter väntade barn.

Jag borde blivit så glad, och på ett sätt var jag ju verkligen det också, samtidigt förstod jag vad det skulle innebära för mig. Jag skulle återigen behöva ta hand om ett litet barn, så klart inte som jag gjorde med mina egna, men jag kände mig själv och min dotter, och visste att hon skulle vilja ha mycket av min hjälp – och att jag skulle vilja ge den.

Jag är ju trots allt en otroligt barnkär person. Därför var det så kluvet ...

Varför kunde jag inte bara fått ett par år att få bara ta det lugnt? Så tänkte jag, och fick dåligt samvete genast.

Så föddes mitt lilla barnbarn som fick namnet Maj. Hon vad bedårande söt och jag blev uppfylld av kärleken till henne. Jag trodde inte att jag kunde älska någon lika mycket som mina egna tre barn, men på ett sätt blev kärleken till Maj ännu starkare för jag såg både mina barn och en ny människa i henne, och jag såg också vilken fantastiskt mamma min dotter var till henne.

I dag är Maj fem år gammal och jag hämtar henne två dagar i veckan från förskolan.

Visst kan jag ibland känna att jag blev en för ung mormor, men så fort jag tittar på lilla Majs ursöta ansikte glömmer jag bort allt vad ung mormor heter och känner bara tacksamhet.