Sara Trygg: Jag hoppas att min historia ska få fler att våga anmäla
Sara Trygg var bara 22 år när hon gifte sig, men efter sex år började hon känna sig instängd i äktenskapet. Hon gillade inte rollen som hemmafru och upplevde att hon ville något annat med sitt liv. Eftersom hon alltid uppskattat friluftsliv och ständigt varit aktiv på olika sätt kände hon att livet som soldat kanske var något som skulle passa henne.
– Redan som barn var jag väldigt äventyrligt lagd. Som tioåring cyklade jag med min pappa från Stockholm till Motala. Det tog nästan en vecka! När jag var i åttaårsåldern var jag ute på kanotsemester under hel månad. Som äldre började jag springa olika maratonlopp och ja, jag har väl sökt de där utmaningarna ute i naturen helt enkelt, säger Sara som kommit ut med boken Kapten Kastrull – en våldtagen soldats sanna berättelse.
I samband med skilsmässan började Sara jobba som äventyrspedagog i allt från grottor och gruvor till på olika häftiga höghöjdsbanor.
– Det var roligt, men efter ett tag kände jag att det inte passade mig att ”roa västvärldsmänniskor” på det här viset. Det kändes som att det var de människor som redan hade allt i livet som kom för att söka de där extra kickarna. Det är inget fel i sig, men jag började allt mer tänka på de människor som till exempel lever i länder utan demokrati, utan mänskliga rättigheter eller som inte får lov att gå i skolan. Åter kom drömmen om ett liv som soldat tillbaka och jag tänkte på försvarsmakten som ju faktiskt jobbar med dessa frågor och gör både stora och bra insatser inte bara i Sverige utan också utomlands.
Ville göra skillnad på riktigt
Sara drömde om göra något för andra och hon ville göra skillnad på riktigt. Hon påbörjade grundutbildningen som soldat på en ort i norra Sverige. Därefter följde en provanställning som soldat.
– Jag var nyskild och rätt påverkad av det när jag började. Men redan från dag ett fick jag lära mig att på regementet pratar man inte om känslor och om det som tynger en. Sins emellan sa man ”Lös det här och visa inget utåt”. Man skolades in i att stänga ute det som var svårt eller tufft.
Sara kände sig rätt vilsen i den hårda miljön så när hon hittade en stöttande person, som skulle bli officer, kändes det väldigt tryggt och skönt.
– Vi hade båda en militär bakgrund och hade lätt för att prata med varandra om det mesta. Inför alla andra kände jag att jag behövde vara stark och opåverkbar trots skilsmässan jag just gått igenom. Och jargongen var väldigt kränkande och jag upplevde det som att flera blev mobbade. Till exempel hörde jag en manlig soldat säga till en kvinnlig att han ”skulle dunka in fittan på henne”. Jag fick ta emot en hel del glåpord och nedvärderande uttryck och blev så klart upprörd. Jag samlade alla känslor inom mig, men med den här mannen, som kom att bli min vän, kunde jag vara mig själv med. Vi kunde prata om det mesta, både djupt och ytligt.
Det här är Sara
Namn: Sara Trygg
Ålder: 36 år.
Familj: Ja! Och en hel del djur!
Bor: I Uppsala.
Yrke: Soldat, föreläsare och studerande.
Aktuell med: Boken Kapten Kastrull – en våldtagen soldats sanna berättelse.
Efter ett halvår insåg Sara att hennes nya vän ville något mer än just bara vara vänner. Sara däremot kände inte alls att hon som nyskild ville ge sig in i en ny relation.
Hon var inte redo och förklarade detta för mannen som inte verkade kunna ta ett nej. Sara skrev ett tydligt sms där det stod att om det var för svårt för honom att bara vara vänner kanske de skulle avbryta sin kontakt helt.
Det blev svårt att andas
I maj år 2014 dök mannen upp i Saras lägenhet. Han sa till Sara att han skulle hämta något som han hade glömt. På sig hade han finuniformen och skärmmössan.
– Jag tyckte det var jättemärkligt att han kom klädd sådär när vi var lediga. Han hängde av sig rocken och tog fram mat han hade med sig. Jag tänkte att lite middag kan jag väl gå med på och sedan avslutar vi detta på ett vänskapligt plan, säger Sara och sitter tyst länge.
Hunden Poppy gnyr i hennes knä och Sara menar att hennes hund känner av när hon upplever att något är tufft. Och trots att det gått så många år och fast Sara gått i terapi är det svårt att sätta ord på det som hände efter middagen.
Mannen började ifrågasätta varför inte Sara ville ha en relation med honom. Han var ömsom arg, ömsom ledsen.
– När han var arg kände jag mig livrädd och när han började gråta visste jag inte vad jag skulle säga. Men när jag bad honom gå blev han sådär aggressiv igen och därefter är det bara diffusa minnen. Till en början gjorde jag motstånd och det enda jag kunde nå var en kudde som jag slängde på honom. Men efter ett tag gick det inte att kämpa emot. Han var starkare än jag och jag stängde bara av. Han tryckte ner mig på sängen och när hans kropp pressade ner mig i madrassen blev det svårt att andas. Fortfarande minns jag paniken som jag kände när jag upplevde att jag inte fick någon luft. Jag blev våldtagen.
Se också: Så räddar du en vän ur en våldsam relation
Sara berättar att mannen sa inget alls under hela övergreppet, men när Sara var tillbaka vid medvetande såg hon honom inte. Hon trodde att han lämnat lägenheten, men när hon satte sig upp på sängen och chockad började rätta till kläderna såg hon honom plötsligt stå vid ytterdörren iklädd sin uniform.
Han tittade på mig och sa ”Jag ville bara kolla att du fortfarande andas”. Därefter tog han min nyckelknippa, gick ut och låste och kastade sedan in nycklarna genom brevinkastet.
Vågade inte polisanmäla
Nästa dag kände sig Sara bara ”tom”. Hon gick tillbaka till sin pluton, som om inget hänt. Stängde av alla känslor ”som man ju ska” och utåt sett fortsatte hon som om inget hänt.
– Mina uppgifter på plutonen som skyttesoldat bestod främst av att vårda fordon, utrustning och vapen. Efter åtta timmar på fältet, på skyttebanan eller i skogen tog det minst lika många timmar till att rengöra allt, säger Sara och beskriver det som att hon agerade likt en robot. Inombords var det däremot turbulent.
Det framkommer till slut att Sara blivit våldtagen. En dag tar en av gruppcheferna med Sara till akutmottagningen för våldtagna på sjukhuset. Där fotograferas de blåmärken hon fått och man gör spårsökningar genom att topsa henne på olika ställen av kroppen.
Sara visste mycket väl att hon var tvungen att polisanmäla, men vågade inte. Men genom sitt försäkringsbolag fick hon åtminstone hjälp av en kris- och traumagrupp, något som hon upplevde som ett måste just då för sin överlevnad.
Sara ville ifrån sitt regemente och sökte jobb hos en plutonchef. Syftet var att hon skulle fortbilda sig till granatgevärsladd.
Han ville se mig naken
Till en början kände Sara förtroende för denna man, i 55-årsåldern, men ganska snart upplevde Sara att det var ytterst märkliga övningar och element som hennes chef ville utföra med henne. Hon kallar honom för ”Kapten Kastrull”.
– I efterhand kan jag se varningsflaggorna så tydligt. Som när han redan under anställningsintervjun pratade om sitt sexliv han hade med sin fru eller när vi under en övning befann oss själva i skogen och skulle sova i samma sovsäck.
Sara tyckte det blev allt mer märkligt. Hennes chef kom hem till henne vid flera tillfällen och en gång tog han med henne till sin mammas lägenhet
Då ville han att Sara skulle stå naken framför en spegel och säga ”Jag duger. Jag är fin som jag är”. En slags övning för självkänslan.
I stället kände Sara sig som vatten värd, inte minst när ”Kapten Kastrull” plötsligt börja sätta in pengar till henne.
– Första gången förde han över 10 000 kronor till mitt konto och sa att jag skulle köpa lite mer representabla vardagskläder. Sedan kom han hem till mig och ville att jag skulle mannekänga framför honom. Orsaken till att jag kallar honom för just ”Kapten Kastrull” är för att han flertalet gånger sa att han ville se mig stå naken och tvätta mig framför vattenfyllda kastruller. Han sa att det är viktigt att man som soldat kan tvätta sig noga. När vi befann oss i skogen fotograferade han mig när jag stod naken och tvättade mig i en sjö, säger Sara och radar upp olika exempel på ”övningar” som hon förväntades göra.
Systematisk och cynisk nedtryckning
Sara berättar att den här mannen är väl ansedd, medaljerad och duktig. De flesta inom regementet lät dessa underliga övningar bara passera. Sara kan inte avgöra om det var så att de verkligen inte såg vad som försiggick eller om de, som hon, inte vågade sätta ner foten.
Han fortsatte att sätta in pengar till Sara som nu hunnit bli avtrubbad på känslor och knappt längre visste vad som var ” rätt” eller ”fel”. Hon beskriver åren som en systematisk och cynisk nedtryckning.
– Vid ett tillfälle inser jag att jag fått 60 000 kronor. Militärpolisen har senare frågat mig varför jag tog emot pengarna, men det var liksom aldrig en fråga, de sattes bara in på mitt konto. Samtidigt kändes pengarna då som en slags kompensation för den smärta jag fick utstå. Jag funderade på om jag nu var en hora. Och ja, jag fick betalt mot att han ville att jag skulle ta på honom. Trots att jag inte ville gjorde jag det ändå.
Övergreppen och de sexuella kränkningarna eskalerade. Till exempel kunde ”Kapten Kastrull” ta med Sara in på ett logement vid lunchtid och bad att hon skulle runka honom.
Sara menar att det är så lätt för någon utifrån att tycka att det ”bara är att säga ifrån”. Men hon menar att han hade makten över hela hennes liv. Taket över hennes huvud, maten hon åt och yrket som skulle bli henne livsdröm.
– Hela mitt liv låg i hans händer och jag var på sätt och vis helt beroende av honom.
Det gav mig självförtroende
Det var först när Sara hunnit slutföra sin gruppbefälsutbildning och fick börja träna andra som hon började växa som människa.
– När jag stod framför mina rekryter fick de mig att inse mitt eget värde. Jag fick höra att jag var omtyckt i min roll som gruppbefäl och detta gav mig självförtroendet jag behövde för att våga söka mig bort till andra regementen.
Sara kom på anställningsintervjuer, men alltid fick hon svaret ”Tyvärr, vi kan inte anställa dig”. Ofta fick hon höra ”Vi har hört saker om dig” och Sara kan inte annat än tro att ”Kapten Kastrull, med sin position, hade ett finger med i spelet.
Under en av dessa anställningsintervjuer fanns det däremot en chef som fick Sara att berätta vad hon genomlidit. Denna person var den som hjälpte Sara att våga polisanmäla.
En utredning påbörjades, men eftersom ”Kapten Kastrull” utreddes av ”sina egna” inom försvarsmakten kände Sara inte att hon fick någon upprättelse. Åklagaren styrkte att händelserna skett, men menade att det inte var sexuella kränkningar och att bevis saknades.
Fler har blivit utsatta
Det har gått några år sedan övergreppen skedde. Sara har fått gå i terapi och trots att de män som gjorde henne så illa i dag går fria, vill Sara uppmana andra att anmäla och våga berätta.
– Så länge vi inte anmäler legaliserar vi ju våldtäkterna. Och det är ju faktiskt på grund av de nedlagda våldtäktsbrotten som de nya lagarna, som till exempel samtyckeslagen, uppstått. Men framför allt är det viktigt att våga berätta om det man varit med om för sin egen helandeprocess, säger Sara.
Efter Saras boksläpp har många hört av sig. Flera andra rekryter har berättat för Sara att de varit med om exakt samma saker, men inte vågat säga något till någon.
”Kapten Kastrull” har enligt Sara tagit med sig henne och en rad andra både tjejer och även yngre killar till sin mammas lägenhet, där de kunde vara ifred eftersom hon bodde på ålderdomshem. Där har fler än Sara, enligt de meddelanden hon nu tagit emot, fått genomlida liknande kränkningar.
I dag bor Sara i Uppsala. Hon har sedan ett år tillbaka en pojkvän som hon älskar.
– Är det något i mig som fått sig en törn så är det tilliten. Inte bara till män utan till människor överlag. Det har tagit tid för mig att börja lita på min kille. Men jag känner mig glad och positiv till livet. Jag hänger gärna i stallet med mina djur eller är ute på vägarna och kör med häst och vagn. Djuren är trots allt lättare för mig att lita på än människor.