Småbarnsmamman Magriffe Attack planerade sitt självmord

Porträtt av småbarnsmamman Magriffe Attack som ville ta sitt liv

När depressionen var som djupast ville småbarnsmamman Magriffe inte leva. I sitt mörker tänkte hon att familjen skulle få det bättre utan henne. Känslan var att hon skadade sina barn när hon mådde så dåligt.

Efter många år av stress, depression och ångest hamnade Magriffe Attack i ett totalt mörker. Till slut blev svärtan så påtaglig att hon bestämde sig för att ta sitt liv.

– Jag tänkte att familjen skulle få det bättre utan mig, säger hon.

På sin dotters födelsedag var Magriffe Attack, 42 år, en hårsmån från att hänga sig. Det enda hon såg var mörker, den tunga depressionen åt upp henne inifrån. Döden var den enda vägen ut ur svärtan.

Sedan en lång tid tillbaka var Magriffe fullkomligt utarbetad, hennes energinivåer var nere på noll.

En chefsposition i hotellbranschen, dålig självkänsla och gnagande prestationsångest var några av de ingredienser som till slut fick henne att bryta ihop.

Magriffe började se sitt liv som meningslöst, hon blev allt mer övertygad om att någon annan skulle kunna fylla hennes skor bättre än hon själv kunde.

Det kom som en blixt – nu gör jag det

– Jag orkade inte mer. Jag visste inte hur jag skulle gå upp ur sängen, hur jag skulle lyckas stå eller hur jag skulle ta mig ut från duschen. Jag tänkte ”det här går inte, jag vill inte längre”. Det var som att ha ett krig i sin egen hjärna, säger hon och fortsätter:

– Allting var en kraftansträngning. Men det var svårt att acceptera, jag hade inga fysiska skador, ingen tumör. Jag kunde sminka mig och se fräsch ut på utsidan, men jag mådde som ett vrak på insidan.

Magriffe lutar sig mot en vägg och ser fundersam ut.

”Jag funderade på olika sätt att ta mitt liv. Hängning kändes bra” säger Magriffe som idag är glad att det inte skedde. Foto: Veronica Kindblad.

– Det var så diffust. Ibland önskade jag att jag skulle bryta ett ben eller få en hjärtinfarkt så det hela blev mer på riktigt.

Magriffe upplevde att hon förlorade kontrollen över sitt liv. Den sinande orken gjorde att hon inte klarade av vardagen, att vara en närvarande mamma till sina två små döttrar var inte ens att tänka på.

– Känslan var att jag skadade mina barn, snarare än att jag tillförde någonting gott. Jag tänkte att familjen skulle få det bättre utan mig. Och att min man så småningom kunde träffa någon ny som blev en bättre mamma för dem. Någon som kunde ge familjen den uppmärksamheten som den förtjänade, en person som kunde lyssna.

Döden kändes som en lättnad

Att ständigt känna sig uttömd på energi gjorde henne lättirriterad. Magriffe kände sig ofta trängd och oduglig, vilket resulterade i ilskna utbrott och ångest.

– Jag blev arg för ingenting, jag kunde skrika och skälla på familjen helt oförtjänt. Inom mig kände jag att jag gjorde familjen mer ont än gott, jag orkade ingenting. Jag minns att jag tänkte ”varför klarar jag inte av två barn, jobb, träning och bra mat som alla andra?”.

Att jag inte klarade av det mynnade bara ut i att jag kände att jag var ännu mer värdelös, säger Magriffe och fortsätter:

– Det var så många runt omkring mig som tipsade att jag ”skulle gå och träna för att piggna till”. De kom med så ytliga lösningar. Jag vet att de menade väl, men problemen låg mycket djupare än så.

Fristaden från de inre påfrestningarna blev att tänka på döden. Ett eventuellt självmord kunde Magriffe själv kontrollera, hon hade möjlighet att ta makten över sitt eget öde.

Det var som att ha ett krig i sin egen hjärna

– Det kändes som en lättnad, det var skönt att jag kunde bestämma själv. Att veta att jag kunde göra det om jag ville, säger hon.

Under hela depressionen var Magriffe öppen mot sin man om hur hon kände. Så här i efterhand förstår hon hur hårt hennes mående tog på honom.

Magriffe och maken Fredrik ser lyckliga ut tillsammans.

”Min man Fredrik har varit fantastisk. Han har fått ta, och tar, mycket ansvar i hemmet för att jag inte har kunnat”, säger Magriffe. Foto: Veronica Kindblad

– Jag sa det väldigt brutalt: ”Jag vill dö”. Han har mått jättedåligt av det, det är svårt att höra någon man älskar säga så.

Varje gång som jag inte svarade i telefon fick han en klump i magen och undrade om jag var okej. Men han har varit fantastisk. Han har fått ta, och tar, mycket ansvar i hemmet för att jag inte har kunnat.

När Magriffe tänker tillbaka på den mörka perioden kan det fortfarande suga till i hennes mage.

Under depressionen fick hon impulser som hon i dag får rysningar av.

– Jag kunde stå på perrongen och vänta på tåget och känna ”nu kliver jag ut”. Det kom som en blixt – nu gör jag det. Det känns ganska otäckt när jag tänker på det nu. Känslan var så stark och påtaglig.

Livsviljan kom tillbaka

På sin dotters tvåårsdag nådde Magriffe botten. Tiden var kommen, hon hade bestämt sig för att begå självmord. Livet kändes som ett värre alternativ än döden.

Magriffe hade vägt olika självmordsmetoder fram och tillbaka och hade slutligen kommit fram till att hon ville avsluta sitt liv genom hängning.

– Jag funderade på olika sätt, som att hoppa framför tunnelbanan. Men det kändes för läskigt. Hängning kändes bra. Det enda jag upplevde som jobbigt var att någon av mina anhöriga skulle hitta kroppen, säger hon.

Ingen känsla varar för evigt

Men så kom en vändpunkt i tankarna. Från ingenstans kom livet tillbaka.

Magriffe stod i duschen när hon plötsligt kände att det inte var dags att dö.

Någonting hände inombords. En livsvilja började göra sig hörd.

– Jag har alltid varit envis och haft mycket pannben. Kanske var det den styrkan som väcktes, att jag faktiskt inte ville ge med mig.

Jag tänkte ”jag kan inte göra det i dag, det är inte schyst att göra det på min dotters födelsedag”. Och sedan blev det aldrig av, säger Magriffe.

– Det är jag oerhört glad för i dag. Jag är så lycklig över att inte missa mina barns uppväxt och allt som händer i deras liv.

Hundvalpen hjälpte Ann-Katrin ur den mörka depressionen

Bara att få titta på dem ger mig mening med livet nu. Tack vare nära och kära klarade hon av att ta sig tillbaka på banan. Terapi, psykvård och ett stort mått vilja har också varit till hjälp i hennes resa mot en friskare hjärna.

– Hade jag inte haft mitt skyddsnät vet jag inte hur det hade gått. Jag känner en stor tacksamhet för att jag är vid liv, säger Magriffe och fortsätter:

– Innan min pappa gick bort stod vi varandra nära, vi hade många djupa samtal. En gång sa han till mig: ”ingen känsla varar för evigt”.

Det kan ta en sekund, en minut, en vecka eller ett år innan den går över, men ingen känsla är där för alltid.

Det var mitt mantra när jag skulle ta mig tillbaka och är än i dag.

Bytte karriär

Några år efter vändpunkten var Magriffe så pass stark i själen att hon klarade av att studera. Ett karriärbyte var självklart, hotellbranschen var för stressig för hennes sargade inre.

Många år tidigare hade hon testat silversmide – och sedan dess närde hon en dröm om att bli guldsmed.

– Det var min man som motiverade mig till att börja läsa silversmide och smyckesdesign under ett år. Jag tänkte att han var galen, hur skulle det gå till?

Ellen blev sjuk av makens sjukdom: ”Jag har levt med oron att hitta honom död”

Utbildningen kostade pengar, vi hade två små barn och jag var i medelåldern. Att byta bana till ett smalt hantverk kändes först omöjligt.

Men min man var ihärdig och gav sig inte, jag tror att han visste att det skulle göra mig gott. Magriffe antog utmaningen och började studera.

Hon hittade tillbaka till den konst som hon en gång hade blivit förälskad i. Efter den ettåriga utbildningen påbörjade Magriffe en två år lång lärlingsbaserad högskoleutbildning – och i dag är hon utbildad och godkänd guldsmed.

– Smidet är min meditation, det är det bästa jag vet. Det är en ren dröm att få göra det varje dag. Det är en häftig känsla att kunna säga att jag faktiskt är guldsmed. Ibland får jag nästan nypa mig i armen. Jag klarade det. Från mörkret hit.

Magriffe med man och döttrar i soffan.

Magriffe med sin familj, maken Fredrik Hansson-Attack och döttrarna Filippa och Isabell. ”Idag är jag så lycklig över att jag inte tog mitt liv, jag vill inte missa mina barns uppväxt och allt som händer i deras liv”. Foto: Veronica Kindblad

– Mitt liv bytte bana helt på fem år. Tänk så mycket som kan hända under den tiden. Nu vill jag inte försvinna någonstans, jag vill vara med och veta vad som händer under nästkommande fem år. Jag vill vara kvar på jorden.

Har du självmordstankar? Hit kan du vända dig

Ring 112, kontakta eller åk till en psykiatrisk akutmottagning om du mår så dåligt så att det känns omöjligt att uthärda, om du har självmordsplaner eller allvarliga självmordstankar. Var inte rädd för att be om hjälp!

Bris - Barnens rätt i samhället: för dig under 18 år på telefonnummer 116 111, eller chatt alla dagar 14.00-21.00

Bris vuxentelefon: på telefonnummer 077-150 50 50, vardagar 9.00-12.00

Jourhavande präst: nås via 112, alla kvällar och nätter 21.00-06.00

Mind Självmordslinjen: chatt via mind.se eller på telefonnummer 90101 alla dagar 06.00-24.00

Minds föräldratelefon: på telefonnummer 020-85 20 00, vardagar 10.00-15.00 samt på torsdagar 19.00-21.00

Jourhavande kompis: Röda Korsets chattjour på jourhavandekompis.se för dig upp till 25 år, vardagar 18.00-22.00 lördagar och söndagar 14.00-18.00

Jourhavande medmänniska: på chatt söndagar 21.00-24.00 och på telefonnummer 08-702 16 80 alla kvällar och nätter 21.00-06.00

Hjälplinjen: på telefonummer 0771-22 00 60 alla dagar 13.00-22.00.

SPES (Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd): på telefonnummer 020 -18 18 00, alla dagar 19.00–22.00.

Ring telefonnummer 1177 om du behöver hjälp med var du kan söka vård.

För hjälp med psykisk hälsa finns fler chattjourer, rådgivningslinjer och samtalsgrupper för drabbade och anhöriga. Här finns en längre lista med kontaktuppgifter och telefonnummer.

Mer intressant innehåll hos allas.se: