Småbarnsmamman Natalia hittade sin man död i badrummet

Porträtt av Natalia som berättar om hur hon hittade sin man död i hemmet.

De hade mycket kvar att uppleva tillsammans. Det nya livet med villa och trädgård. Sonen Alvars uppväxt. Kärleken och framtiden.
Så blev det inte. En morgon hittade Natalia sin man död i badrummet.

Det var i februari 2017 som det ofattbara inträffade.

Natalia Andersson Ajagan, 39, glömmer aldrig synen som mötte henne när hon klev in i badrummet. Hennes man David låg orörlig i en konstig ställning och Natalia förstod att det värsta hade hänt.

– Kroppen var kall och jag kände att David inte var där längre. Det var bara hans kropp kvar. Han var död.

Det är en chock som inte går att beskriva. Vi sitter i köket hemma i villan i Veddige utanför Varberg.

Hit flyttade Natalia och David bara sex veckor innan David dog. Här firade de jul tillsammans bland flyttkartonger och en nyinköpt dyr julgransfot som skulle hålla i 40 år.

Några veckor senare blev Natalia änka, 36 år gammal och ensam med sonen Alvar, 6.

Jag hade mörka tankar och svårt att sova

– Ibland tänker jag aldrig-tanken. Jag föreställer mig allt det som aldrig blev. Allt det jag aldrig kommer att få uppleva tillsammans med David. Att aldrig mer krama honom. Aldrig mer skratta tillsammans med honom. Aldrig mer höra hans röst. Det är hemskt att tänka så och det gör fruktansvärt ont. Men jag tror att det har varit nödvändigt för att greppa att han är död.

David och Natalia ser lyckliga ut på bröllopsfotot.

David och Natalia på sin bröllopsdag. Foto: Privat

På hallväggen hänger flera foton på David och i vardagsrummet finns en minnesplats med bilder, ljus och namn på band som han tyckte om.

Natalia är i det närmaste självgående när hon pratar om David och deras liv tillsammans. Ibland trillar tårarna och på köksboret ligger ett paket med näsdukar som hon sträcker sig efter emellanåt.

Svårt sjuka Eleonora, 3, dog: "Hennes minne måste leva vidare"

Villan var deras gemensamma projekt. När David dog hade de så mycket som låg framför dem. Nu har Natalia fått ordning i huset alldeles själv.

– Det är otroligt vad mycket man klarar på egen hand. Jag gör som David gjorde och tar reda hur man löser saker när man inte kan. Jag hedrar honom genom att göra precis som han gjorde.Helgen innan David dog hade han jobbat på taket i vinterkylan. Det sista de pratade om på söndagskvällen var vem som skulle hämta och lämna Alvar på förskolan.

David hade känt sig krasslig av och till den sista veckan och hade klagat över han hade haft ont i magen.

Ingen förklaring till mannens plötsliga död

Nästa morgon var Davids sida av sängen tom. När Natalia gick upp såg hon att badrumsdörren var stängd och ljuset tänt. Hon fick en dålig känsla i kroppen.

Där inne låg David livlös i en onaturlig ställning. Natalia försökte göra hjärt- och lungräddning under vägledning av 112. Samtidigt hörde hon Davids alarm börja ringa och Alvar kom in i badrummet och blev skrämd av vad han såg.

Natalia återkommer till att hon förstod att David var borta och när räddningspersonal kom fram till villan och tog över stod hon chockad på hallgolvet och tänkte på framtiden.

Natalia med litet leende och i bakgrunden leker sonen Alvar i sitt pojkrum.

För Natalia och sonen Alvar har långsamt ett normalt liv tagit vid. Foto: Magnus Gotander.

– Vad ska jag göra nu? Hur ska jag göra med huset? Och vi som skulle ha fler barn. Jag kunde bara tänka på allt det praktiska. Jag var så chockad.

Släktingar var snabbt på plats och Natalias mamma reste ner från Stockholm på ett par timmar.

Tiden stod still men inte för omgivningen och inte för kroppen.

Medan Davids kropp fördes till Varberg kontaktade hon hans jobb och förklarade att han var sjuk och inte kunde komma.

Hon kunde inte säga att han var död. Det gick inte. Dödsbeskedet fick hon på sjukhuset några timmar senare.

– Jag var nästan irriterad. Jag visste ju redan att han var död men man kan ju inte bara dö. Det måste ju finnas en orsak. Men de hittade inget fel och förklarade att hans hjärta hade stannat. Det fanns ingen annan förklaring.

Tårarna rinner när hon berättar om hur hon våndades för att berätta för Alvar att hans pappa inte levde längre. Det tog lång tid innan hon själv accepterade att David var död och hon tar ett djupt andetag innan hon beskriver hur det var första tiden.

– Det var som ett vakuum. Tiden stod still men inte för omgivningen och inte för kroppen. Jag kunde inte äta men ändå var jag hungrig. Det är konstigt hur det kan vara så. Naturen är obarmhärtig.

Psykoterapeuten: Så hjälper du bäst din sörjande tonåring

Att planera Davids begravning var smärtsam. Vilken kista skulle hon välja? Vad var hans önskan? De pratade aldrig om döden.

I början kunde hon känna ilska över allt som aldrig blev och arg på David för att han inte höll vad han hade lovat.

– Jag har lärt mig att sorgen har många faser och man hoppar mellan dem. Sorgen har ingen struktur. Men tiden är ens vän och så småningom lär man sig att hantera den.

Vid några tillfällen under de tre år som gått har Natalia varit nere på botten.

– Hösten 2017 hade jag mörka tankar och hade svårt att sova. Jag kunde inte motivera mig att göra vissa saker. Varför skulle jag göra det eller det? För vems skull? Jag orkade ju inte. Det är sådana tankar man inte vill ha, inte när man har barn.

David med basker och stor fisk.

David älskade att fiska. foto: Privat.

Vill bo kvar i gemensamma huset

Natalia tittar ut genom fönstret och vinkar åt en granne på andra sidan gatan. I början funderade hon på att sälja huset och flytta tillbaka till Göteborg där de bodde innan.

David är närvarande på många sätt

Men i Veddige finns en omtanke och gemenskap bland ortsborna som hon inte tror att hon hade fått uppleva i en stad.

– En granntjej ringde på dörren en kväll och sade att jag kunde komma över till henne om jag ville prata eller bara ha en kram. Då bröt jag ihop. Hon har blivit en fin vän. Jag är glad att jag valde att stanna kvar här.

Natalia var tidigt ute på nätet för att hitta andra i samma ålder som gått igenom samma sak som hon. Hon ville höra från andra hur de hade överlevt.

När hon hittade VIMIL:s (Vi som mist någon mitt i livet) hemsida kände hon att hon kommit rätt.

– När man vaknar mitt i natten och känner att hjärtat håller på att gå sönder, vart vänder man sig då? Jag kände direkt att i VIMIL så visste andra vad man gick igenom.

Där finns en sluten chatt och det är alltid någon som svarar oavsett tid på dygnet. Där kan man prata om vad man känner och alla förstår vad man menar. Jag har fått höra att jag måste sluta älta. Men i VIMIL kan man älta hur mycket och hur länge man vill. Alla fattar. Jag tror bara att den som varit med om samma sak kan förstå vad man går igenom.

För Alvar har föreningen också betytt mycket. Han har ofta känt sig ensam om att ha en pappa som är död och tyckt att det är jobbigt. När han berättar att hans pappa inte lever blir det ofta pinsamt tyst från omgivningen, berättar Natalia.

Hon vet att den dagen kommer då Alvar kommer att sakna och behöva sin pappa och hon tycker att det är svårt att ensam hjälpa Alvar att minnas och sätta ord på vad han känner.

Men det är viktigt att han får prata. I föreningen har det löst sig av sig själv. De har varit på några familjeläger med VIMIL och då har Alvar träffat andra barn som också mist en förälder.

Alvar med basketboll och bus i blick i mammas famn.

Natalia och sonen Alvar är nära varandra. Foto: Magnus Gotander.

– När han berättade att hans pappa var död svarade de andra barnen att de också hade en förälder som var död. Jag får gåshud när jag tänker på vad Alvar har berättat att de pratar om. Det är så häftigt att höra och skönt att veta att Alvar blir bekräftad och förstår att han inte är ensam om att inte ha en pappa.

Der är jobbigt att tänka att Alvar inte får ha sin pappa kvar

Ofta blir hon påmind om David och då kan det slippa ur henne saker i bara farten. När hon hade en hantverkare hemma som föreslog att hennes ”gubbe” kunde fixa golvmattan slank det ur Natalia att det var svårt eftersom hennes gubbe var död.

– Jag kanske sade så för att jag verkligen ska förstå att David är död. Det blev ett tillfälle att prata om honom och om vad som hänt. Men jag pratar mycket om David och han är närvarande på många sätt, framför allt för Alvars skull. Det är jobbigt att tänka att Alvar inte får ha sin pappa och inte minnas honom. Men Alvar minns att hans pappa trollade en gång, haha.

Var nygifta när David dog

Vi pratar om annat en stund medan Natalia skär upp den hembakade kakan som har stått och svalnat.

David och Natalia träffades på en folkhögskola i Leksand där både studerade konst. David var biolog men också konstnärligt begåvad. När Natalia kom in på Högskolan för konst och design i Göteborg flyttade David med.

De gifte sig några månader innan flytten till Veddige.

För Natalia och Alvar har långsamt ett normalt liv tagit vid. Ljusglimtarna har blivit fler och saker och situationer som påminner om David är inte lika jobbiga längre. I början var hans tillhörigheter som heliga reliker och Natalia kände krav på sig att bevara allt. Hon pekar på krukväxterna i köksfönstret som David planterade.

– När David dog kände jag ett enormt ansvar för att hålla hans blommor vid liv. Nu är det lite mer, äh, skit samma. Att vårda minnet av David sitter inte i blommorna eller föremål, säger hon och fortsätter.

Natalia med ett litet leende i svart kappa och röd hatt.

Nu har det gått snart tre år sedan Natalia hittade sin man död. Chocken har släppt men sorgen och saknaden finns kvar. Foto: Magnus Gotander.

– Men sorgen och saknaden finns ju kvar men det har fyllts på med mer liv runtomkring. Men det är klart att Fars dag gör ju ont. Och när jag tänker på allt vackert som David missar och att jag för varje dag blir äldre än vad David blev känns det jobbigt. På så sätt gör det ont att känna att man går vidare.

Hon haft ett fint stöd från omgivningen. Davids föräldrar ställer alltid upp och de har en nära kontakt. Den är hon glad och tacksam över.

Josefins man Kim dog på jobbet: ”Förstod att han var död”

– De släpper mig inte. När Alvar frågar var pappa finns brukar hon svara att hon inte vet men att hon tror att han har gått vidare. David finns med dem i vardagen och Natalia har tagit efter vissa av hans beteenden.

– Innan hade jag aldrig bostongurka på korven. Nu har jag det alltid, haha. Och när handbromsen på cykeln var trasig fixade jag den själv, precis som David skulle ha gjort. Det är en tröst.

Hon visar Davids minnesbok. I den finns begravningsprogrammet, telegram och hälsningar från många vänner som också skrivit några rader om David. Natalia blir ledsen för en stund men konstaterar medan hon torkar tårarna att trots allt är glädjen större än sorgen idag.

– Jag är glad att jag har fått älska David och blivit älskad av honom. Idag kan jag känna mig glad över saker på riktigt igen. Det är jag tacksam för.

Mer intressant innehåll hos allas.se: