Krönika: Jag letar kärleken som jag inte tror på

Sofia Sundqvist står vänd mot kameran med ett leende. På sig har hon en vit blus och svarta byxor.

Sofia Sundqvist, skribent och även medverkande i det nya dejtingprogrammet "Kärleken flyttar in".

Foto: Olivia Jeczmyk

Det är ofta lite nervöst att gå på dejt, läskigt att gå på blinddejt och rent utav sinnessjukt att göra de båda i teve. Finns det någon där ute som uppfyller alla mina förväntningar, eller är det bara att bädda för besvikelse genom att hoppas?
Att jag dessutom kommer ut som bisexuell på bästa sändningstid får mig att reflektera. Vems förväntningar har gjort att jag ens behöver "komma ut"?

– Här, säger min vän, och räcker över sin telefon till mig.

Hon insisterar på att jag ska hitta kärleken. Och inte hur som helst, utan i ett nytt dejtingprogram på teve, Kärleken flyttar in – ett koncept där två främlingar bor med varandra i upp till fyra dagar.

– Är du galen? Säger jag, och börjar fylla i ansökningsformuläret.

Vad faller du vanligtvis för typ av människa, vilka egenskaper är viktiga hos en partner?

Svaret på de två frågorna är inte alltid samma.

Vad är kärlek? Är det en brinnande passion, svulten åtrå eller saknad när ni är särade?

Är det en hon, eller en han?

Nu får vi möjlighet till flera stela måltider! Dessutom med kameror som dokumenterar varje detalj.

Alla frågor så svåra att svara på att jag skrev i en skyndsam balans mellan instinktivt och insiktsfullt. De fick mig – tvingade mig – att naket analysera och rannsaka mig själv.

Tror jag ens på Kärleken?

Carolas bakslag i jakten på kärlek: ”Livet som kändis…”

Min generation är uppväxt med romantiska dramakomedier som glorifierar the one – Den med stort D.

Den som finns där ute, väntandes på att komplettera dig, tillföra strössel i ditt liv och tillsammans med dig bli något större än ni på tu man hand var. Personen, du inte visste om att du saknade.

Man måste vara lite smått sinnessjuk för att ställa upp på detta, tänkte jag. En blinddate är nervväckande nog, och en som dessutom dokumenteras i teve än mer rubbat. Just därför kände jag att det kunde vara rätt ställe att hitta någon likasinnad.

Man måste vara lite smått sinnessjuk för att ställa upp på detta

Enligt filmerna jag sett under min uppväxt träffas kärleksparet ofta i tjugoårsåldern (gärna redan under skoltiden för extra romantik), är heterosexuella och tillsammans livet ut. De ligger inte med andra och de gifter sig.

I ett annat populärt scenario är Den stora kärleken din vän, som alltid varit kär i dig utan att agera, i rädslan av att förlora dig. Det inser du efter att letat kärlek på alla andra ställen, och sårat Den under vägen. I slutet av filmen visar det sig att den starkaste kärleken inte är eldig passion utan snarare en hållbar, långsiktig glöd. Inte bara vacker att titta på utan tillför värme och hjälper dig att bereda föda.

Ur det långsiktiga perspektivet är väl elden ändå rätt värdelös – den må vara fängslande för blicken, men när man försöker alstra något tillsammans blir det bara sotigt och ytligt tillagat.

Du kan bli sjuk om du äter det.

För varje svar jag ger känns det som om jag faktiskt vet mindre.

Därför lät slowdating tilldragande, och som ett bättre koncept än att ses över en stel middag. Nu får vi möjlighet till flera stela måltider!

Dessutom med kameror som dokumenterar varje detalj.

Hur ska personen vara, vilket utseende föredrar jag, vilka preferenser har jag?

Makarna Jasmina och Peter flyttade isär – blev lyckligare

För varje svar jag ger känns det som om jag faktiskt vet mindre. Kan min medverkan påverka min yrkesroll, eller relation till familjens religösa sida? Samtidigt som ingen nog blir förvånad över att jag är bisexuell, är det inte lika självklart att bli accepterad som det.

Ifall jag offentligt dejtar en kvinna tror jag ingen kommer säga något. Men vad kommer de tänka?

Dessa rädslor och tankar kring att inte bli accepterad kändes mer närvarande än någonsin. När jag gick hem från min vän den kvällen hade jag skickat in ansökan, med hoppet om att jag lyckats beskriva något som inte egentligen går – kommunikation som flyter på och leende ögonkast som stannar lite lagom för länge.

Min största oro var energier som inte matchar och märks i detaljerna, i skämt som inte når fram och missförstånd under bästa sändningstid.

I takt med att dagen för inspelning närmade sig kom nervositeten i vågor. Olika lager av nyfikenhet och ångest. I slutändan kändes ändå nyfikenheten starkast, för en dag i oktober fann jag trots allt mig själv med handen på handtaget.

Sofia, 25, söker kärleken i nya dejtingprogrammet Kärleken flyttar in

Nyfiket väntades vid dörren till Kärleken flyttar in.

I värsta fall tar jag ett kliv utanför min comfort-zone, får en övning i kommunikation och en förstärkt tro på Den som blott en fiction.

I bästa fall, har jag haft mod att visa mig orädd och sårbar på samma gång, tillsammans med någon där något klickar utöver det vanliga. Med blickar lagom för långa, sarkasm som hugger snabbt och poesi skrivna i varandras famnar. I bästa fall väcks min tro på Den kärleken, tänkte jag sen, och tog klivet in.