Stina: Min man var inte fin nog
Min släkt består av välutbildade akademiker med gott rykte och välbetalda jobb. Mamma var veterinär och pappa distriktsläkare. Jag skulle naturligtvis utbilda mig och träffa en man med goda framtidsutsikter. Jag skulle leva på en hög ekonomisk standard och vara en ansedd person, något annat var otänkbart. Jag var familjens enda barn och familjen hade resurser att kosta på mig en ordentlig utbildning.
Men jag träffade Lars, en kille som kom från en helt annan miljö. Hans familj hade lagade bilar och motorcyklar över hela gården och reservdelar och gamla bildäck. Lars var den ende som hade ett vanligt jobb. Han jobbade på ett lager. Jag hörde aldrig någon i familjen kommentera eller prata om yrkesval eller arbete. Kanske var det oväsentligt för dem.
Lars såg bra ut och många tjejer var intresserade av honom, han verkade spännande, annorlunda och litet farlig också. Farlig just för att han kom från den familjen som levde utanför samhällets normer. Men Lars visade aldrig något intresse för någon annan tjej. Det var vi två.
Jag var ofta hem till Lars. Där var det kaotiskt och livligt, alltid högljutt och mestadels glatt. Lars hade fyra syskon. De blev alltid glada när jag kom. Det kändes att de tyckte om mig och inte alls brydde sig om varifrån jag kom. De tog mig som jag var. Jag minns inte att de ens frågade mig vad jag gjorde eller var jag bodde. Det räckte att jag var tillsammans med deras son och att jag var allmänt trevlig och accepterade dem för deras sätt att leva. Även om jag kunde tycka att de borde städa upp mellan varven.
Hemma hos mig var det rent och snyggt, ibland för kliniskt rent kunde jag tycka. Eftersom det var stora ytor och få saker var det naturligtvis lättare att städa för städerskan som kom varannan vecka. Det var städat men inte så hemtrevligt, för opersonligt.
När Lars och jag hade varit ett par i drygt ett år och vi båda var 22 år visade det sig att jag var gravid. Lars föräldrar och syskon blev enormt glada, så kul att få en liten till att pyssla om var Lars mammas första kommentar. Ett barn i familjen skulle bli så kul, det tyckte alla.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
En skamfläck
Jag bävade för att berätta för min mamma och pappa. Deras reaktion var självklar. Du måste omedelbart göra abort. Du kan inte få barn med Lars. Hela hans familj är en skamfläck för bygden. Alla i familjen är halvkriminella och ökända. Ingen har ett arbete utan lever på socialbidrag. Det hjälpte inte att jag sa att Lars har faktiskt ett arbete, han arbetar på ett lager. Det förstod jag att mina föräldrar inte tyckte var ett riktigt arbete. Du ska ha en man som är etablerad i samhället och med ett gott rykte, en man som kan ge dig ett bra liv sa mamma och pappa höll med.
Men deras inställning påverkade inte mig. Jag älskade ju Lars och ville ha ett barn med honom och leva tillsammans med honom. Mina föräldrar slutade att tjata på mig när de förstod att det var för sent att göra abort. Vid det laget hade vi också flyttat Lars och jag till en egen lägenhet. Lars jobbade och jag studerade till sjuksköterska, en utbildning som jag snart var klar med. Vi var lyckliga tillsammans och klarade ekonomin om än inte på den standard som jag var van vid.
När vår lilla flicka var född kunde vi alla konstatera att hon var det vackraste barn som någonsin fötts. Finns det några föräldrar som tycker något annat om sitt barn? Mina föräldrar kunde inte låta bli att avguda henne från första stund. De fick svälja sin stolthet och bara älska henne som sitt lilla barnbarn. Mamma och pappa är ju människor med ett stort hjärta, de ville mig bara väl.
Bara två år senare föddes lilla Anton. Vid det laget hade mina föräldrar accepterat mitt livsval, men jag tror att de fortfarande är delvis besvikna. Våra familjer har träffats och det finns en tyst överenskommelse att acceptera varandra och de kommer alla till födelsedagar, dop och bröllop. Alla beter sig civiliserat, alla tycker ju om barnen och vill göra det bästa av situationen.
Det märks att mamma och pappa ändå inte kan låta bli att vara glada för att deras dotter är lycklig och har funnit kärleken i en man som verkligen älskar sin lilla familj och gör allt han kan för att vi alla ska må bra. Lars är den man jag vill leva med och en underbar pappa till våra barn.
/Stina
