Suzanne Osten om åldersföraktet inom teatern: "Jag känner mig så cool nu"

Suzanne Osten står i en trädgård och tittar in i kameran med solglasögonen på huvudet.

Suzanne har varit med om mycket, som att starta både Grupp 8 och Unga Klara.

Foto: Olle Sporrong/TT

Som sexåring levde Suzanne Osten i ett smutsigt och oroligt kaos. Den räddande ängeln var Mari, en hennafärgad, pratglad rökare, som tog med Suzanne till ett paradis i Norge.

Regissören och teaterpionjären Suzanne Osten, 78 år, är ständigt på väg. Nyligen kom hennes självbiografi ut, Vem tror hon att hon är, Suzanne Osten? I sommar förbereder hon en uppsättning av Temps Mort av Lars Norén, som ska gå på Klarascenen på Stadsteatern i höst.

När jag ringer så fullkomligt kokar hon av ilska. Suzanne Osten ska tillbaka till sitt älskade Paris, men har stött på patrull.

Se också: Det här är ålderism
0:54

Efter reklamen: Se också: Det här är ålderism

(0:54)

– Jag håller på att bli galen på Air France och alla hälsodeklarationer jag måste fylla i. Den digitala idiotin har shanghaiat vår tid och medvetande. Det är inte klokt att man måste vara sin egen doktor och sin egen resebyrå i dag. Jag vet inte hur mycket tid och energi jag tvingas lägg ner på att svara på alla dessa frågor. Jag är färdig att slänga allt i väggen! säger hon.

Suzanne Ostens mamma drabbades av kriget – led av schizofreni

Glöden och gränsöverskridandet sitter i Suzanne Ostens gener. Pappa Karl Otto, var motståndsman i Tyskland och kom till Sverige som flykting i slutet av andra världskriget. Mamma Gerd knäckte språkkoder för försvaret och arbetade som tolk. De två träffades i fängelset, kärlek uppstod och Suzanne föddes 1944. Pappan försvann efter bara ett par år ut ur hennes liv och mamma Gerd gled för varje år allt längre in i depressioner och klassades som schizofren.

– I efterhand, när jag gjort research, har jag förstått att det inte var ovanligt att simultantolkar blev psykotiska. Min mamma blev i alla fall paranoid och levde i ständig skräck att kriget skulle bryta ut igen. Hon fick nog en ohygglig ångest av att arbeta i en så laddad miljö, som världskriget trots allt var. Och de psykiska effekterna tar aldrig slut. Krigets trauman går igen, i generation efter generation, säger Suzanne Osten.

Det här är Suzanne Osten

Ålder: 78 år.

Bor: I hyreslägenhet i Stockholms innerstad, dotterns sommarhus i Småland.

Gör: Teaterpionjär, regissör och författare.

Familj: Särbo, dotter, barnbarn och katt.

Aktuell med: Memoarerna ”Vem tror hon att hon är, Suzanne Osten” och Lars Noréns pjäs ”Temps mort” på Klarascenen, Kulturhuset i Stockholm. (Premiär i december).

Gerd Osten var en framstående filmkritiker, författare och regissör för några kortfilmer.

– Mamma slet oerhört hårt. Hon jobbade jämt. Hon skrev för massor av tidningar, essäböcker och manus till filminspelningar, säger Suzanne Osten.

I familjen fanns till en början också den åtta år äldre storasystern Pia. När storasystern skickades iväg till Göteborg blev Suzanne svårt sjuk.

– Det gick både koleraepidemi och polio på Stora Essingen, där vi bodde. Jag kunde inte behålla någon mat. Egentligen var jag en livlig och social unge med mycket kamrater, men när jag blev sjuk, levde jag i ett slags undantagstillstånd. Jag fick inte gå ut och leka.

Allt du vill veta om Eva Rydberg – karriären, familjen och hur hon blev teaterchef

Barnhemsbarn i ett paradis i Norge

En dag kom det in en räddande ängel i Suzannes liv: 19-åriga hembiträdet Mari från Norge.

– Mari var en hennafärgad, pratglad rökare som fyllde vår ödsliga, skitiga våning med skratt och sång. På något sätt lyckades hon övertala mamma att jag skulle få följa med henne hem till hennes familj i Norge. Det finns ett fotografi av oss två, när vi sitter på tåget till Norge. Mari ser ut som en ung och frisk 19-åring, medan jag ser ut som en gammal tant. Så illa var det, säger Suzanne Osten.

Vistelsen i Norge var som att komma till ett ”chagallskt paradis” där människosjälar flyger lyckliga och korna klättrade rakt ut från gräskullarna.

– Familjen bestod av mor och far och tretton barn. De hade bara ett litet hus med två rum och kök och en ladugård med sex kor. Jag bäddades ner i sängen med de fem minsta barnen. Far arbetade extra i täljstensfabriken, utan påhugg klarade de sig inte. Även de stora barnen arbetade på gårdarna runt i dalen.

Mamma klassades som schizofren

– Jag blev ögonblickligen förälskad i allt: acceptansen, musiken, den stora familjen, naturen och umgänget. Alla trodde på Gud i den blå himlen och jag fick äta guldgröt och mesost. På sommarsäten vandrade man med korna upp mot fjället och bodde i enkla hytter. Alla sjöng och bröderna spelade hardangerfela. De vuxna berättade sagor och spelade kort och täljde leksaker till oss barn. Det var en så otroligt fin bondekultur och en harmonisk familj, säger Suzanne Osten.

Suzanne Osten var nära att bli en mobbare

I ett år fick hon vara i detta norska paradis. Sedan fyllde hon sju år och måste fara tillbaka hem till Stora Essingen och gå i svensk skola. Nu kom en annan viktig människa in i hennes liv: Den fabulösa fröken Margareta.

– Hon var en enastående människa. Bara 19 år, men brådmogen, otroligt konstnärlig och en fantastisk sagoberättare. Allt eftersom vi växte upp fick hon in mer och mer vetenskap i berättelserna. Hon höll oss i ett järngrepp med sina sagor och dramatik. När jag höll på att halka snett och bli en mobbare, så gjorde hon något genialiskt. Hon sa: Det kommer en ny flicka i klassen, och du ska beskydda henne. I ett enda smart drag förvandlade hon kanske en blivande kriminell till ordningsman, haha, skrattar Suzanne Osten.

– Sedan dess är jag besatt av detta, att ge barn och unga en uppgift!

Suzanne Osten sitter vid köksbordet och tittar på sin katt

Olle Sporrong/TT

Grupp 8 mot den patriarkala världen

Storasyster Pia blev skådespelare.

– Det går nog inte att underskatta hur mycket Pia har betytt för mig. Jag rymde till henne när jag var 13 år. Sedan dess har vi varit som stabilisatorer i varandras liv. Det är jag oerhört tacksam för, säger Suzanne Osten.

Från behån till bussen – sakerna som frigjorde kvinnorna

Suzanne fick vara med Pia på teatern. Hon satt i biljettkassan och såg 25 föreställningar på raken. Hon såg pjäsens rörelser och tänkte: Det där kan jag göra bättre! Suzanne Osten utbildade sig till regissör och blev mamma. 1968 var hon med och skapade Grupp 8 och ville fixa hela den patriarkala världen. Hon kämpade för daghem till alla och fri abort. Hon startade Unga Klara och blev en ledande pionjär inom barnteatern. Hon skrev odödliga pjäser som ”Jösses flickor” och fick Sveriges kvinnor att sjunga ”Vi måste höja våra röster”.

Författaren Margareta Garpe och regissören Suzanne Osten går på en gata och tittar in i kameran.

Författaren Margareta Garpe och Suzanne Osten gjorde tillsammans pjäsen "Jösses flickor".

Foto: Bertil Stilling/TT

Suzanne Ostens liv i år

1944 Föddes på Stora Essingen i Stockholm.

1963 Tog studenten på Viggbyholmsskolan.

1965 Fick dottern Hanna.

1971 Skrev tillsammans med Margareta Garpe teaterpjäsen Tjejsnack, med sånger som Vi måste höja våra röster.

1975 Grundade Unga Klara. Var regissör och konstnärlig ledare på teatern fram till 2014.

1986 Visades succéfilmen Bröderna Mozart. Som Olof Palme såg strax innan han blev skjuten.

2014 Utsågs till Sveriges första barnfilmsambassadör för Svenska Filminstitutet.

2022 Fick en Hedersguldbagge.

Samtidigt letade hon förgäves efter sin barndoms fosterfamilj och förlorade paradis. Hon hade tappat bort alla namn och platser. Var det bara en fantasi, eller fanns platsen och människorna på riktigt? Inte förrän 1994, när syster Pia hittade ett brev från Gerd som var daterat 1950, fick hon namnet och adressen till sin fosterfamilj.

– Alla kom till Otta i Gudbrandsdalen, för att möta familjen Skogums stockholmsbarn. Det var helt fantastiskt. Mor och far hade hunnit dö året innan, så de fick tyvärr aldrig veta varför jag aldrig hördes av igen. Men kvar fanns ett svart häfte, med alla mina roliga repliker, som mor och far tecknat ner på det specifika wåggåmålet. Häftet låg där, som ett bevis på att jag, stockholmsungen, hade varit viktig för dem, säger Suzanne Osten.

Även den kedjerökande rödhåriga Mari fanns kvar.

– Hon var fortfarande lika ung och sorglös som jag mindes henne. Alla syskon i familjen hade vuxit upp och blivit harmoniska och hela människor, säger Suzanne Osten.

Det är förvånansvärt kul och intressant att åldras.

Åldersförakt inom teater och film

Hon är noga med att poängtera att även om barndomen är viktig så är det bara en av många faser i livet.

– Nu är jag i en fas där jag kämpar mot åldersföraktet inom teater- och filmbranschen. Allt snack om oss äldre som en riskgrupp, under pandemin, gjorde mig förbannad. Jag kände mig utpekad av döden. Tack och lov får jag fortfarande uppdrag att regissera. Det är förvånansvärt kul och intressant att åldras. Jag känner mig faktiskt ganska vis och kan vara mycket coolare nu. Jag behöver inte vara så snabb, het på gröten, som när jag var yngre, säger Suzanne Osten.

Suzanne Osten sitter bakom ett plastskydd på grund av Corona när hon regisserar en pjäs på Unga Klara.

Att vara i riskgrupp under Corona. Det förändrade tillvaron för många, inklusive Suzanne Ostens om fick regissera bakom ett stort visirskydd.

Foto: Jonas Ekströmer/TT




Suzanne Ostens sommarfavoriter

Bok i hängmattan
– Ingmar Simonssons Haikurama med haikudikter. Simonsson skriver om träd, katter, sångduvans hoo och återigen hoo hoo, om månen, vinden, sjöarna, om naturens skiftningar och att ”sitta still och glo när alltings skymnings stillnar”.

TV-serie en regning dag
His Dark Materials, på HBO och BBC. Det är en mycket påkostad och stark och upprörande tv-serie om den 12-åriga Lyra (Dafne Keen) som strider mot en auktoritär kyrka och en organisation som stjäl barn. Det vimlar av skickliga skådespelare, som Clarke Peters (zen-detektiven i The Wire). En underbart läskig serie.

Godaste sommardrinken
– Jag har just hittat en intressant dilldrink! Det låter hopplöst, men är väldigt gott: Brännvin, citronjuice, sockerlag, gurka och dill.

Smultronställe i Sverige
– I Dalsland finns ett fantastiskt vackert hotell i en hundraårig spannmålssilo, som heter Upperud 9:9 vid Åsensbruk. Precis i skärningspunkten mellan Dalslands kanal och Pilgrimsleden. Hotellet har en underbart vackert inredd restaurang med piano och musikrum, precis vid vattnet, som serverade utsökt mat, även vegetariskt. Rummen var så stilfullt och varsamt inredda, med tillvaratagna gamla inredningsdetaljer. Enastående!

En fors i Upperud i Dalsland.

Vackra Upperud i Dalsland är Suzannes smultronställe i Sverige.

Joachim Nywall/TT

Min bästa sommar
– Det måste vara de två gånger jag har varit på Biennalen i Venedig. Man kan gå omkring i dagar och se de mest skilda konstuttrycken. Hela grejen med att Venedig håller på att sjunka passar mitt åldrande, haha! Vore jag miljardär så skulle jag köpa ett hus där, vid kanalen, och sippa mina drinkar och sakta se min stad gå under.

Roligaste semestertabben
– För ett par år sedan skulle jag skulle beställa en flygresa till Paris på nätet. Jag gjorde misstaget att klicka i att jag skulle åka hem samma dag som jag skulle åka ut. När jag väl klickat ”okej”, så gick det inte att ändra på. Jag höll på att bli tokig. Det kostade en jävla massa pengar åt att boka en hemresa på rätt dag. En fasa!

Ur mitt sommaralbum
– Den här bilden togs hemma i Stockholm sommaren 1969, när min dotter Hanna var fyra år. Jag har försökt tona ner min självkritik, att vara mamma och jobba mycket. Jag har alltid haft stor glädje av Hanna. Vi har hållit varandra i handen genom livet. Hanna är humorist och gillar närhet, precis som jag. Nu är hon 57 år.

Suzanne Osten med dottern Hanna som är fyra år.

Stockholm, sommaren 1969, Suzanne och dottern Hanna, 4 år.

Foto: Privat