Läsarberättelse: "Generationsboendet" blev inte som jag tänkt mig

Tre generationer vid matbordet. Ett ungt par sitter vända mot varandra och pratar, deras lille son är vänd mot farmor och farfar, som i sin tur har fokus på sitt barnbarn.

Foto: Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad)

Jag var full av förväntan när vår ende son och hans familj tillfälligt flyttade in i vår källare. Men det blev inte som jag hoppats.

Jag och Ola hade gärna velat ha tre barn, och vi köpte ett stort 30-talshus som vi fortfarande bor i. Det är i två plan och med hel källare. Ola, som är hantverkare, renoverade själv rum för rum.

Men nu blir det inte alltid som man tänkt. Det tog tid att bli gravid och sedan fick jag flera missfall. Men 1995 kom vårt enda barn, Casper, till världen och lyckan var fullkomlig. Han var underbar och vi var så tacksamma och glada över att vi blivit föräldrar överhuvudtaget. Vid det laget var jag 35 och Ola 42 och vi hade varit gifta i tio år.

Jag älskade att vara mamma och tog en lång föräldraledighet från mitt jobb på kommunen. Casper var ett ”lätt” barn, som gav oss en massa glädje.

När han var 15 kom han hem med sin första riktiga flickvän. Paulina var två år äldre än han och ville gärna dra med honom på allt möjligt som vi tyckte att han var lite väl ung för, även tillbringa de flesta av veckans nätter ihop. Paulina hade samtidigt brått att flytta hemifrån, och Ola och jag pratade om att vi kanske kunde installera ett pentry i källaren, så att de kunde bo där.

Innan projektet blev klart hade Paulina emellertid fått en lägenhet och där tillbringade även Casper större delen av sin fritid. Och när han fyllde 18 flyttade han in hos henne.

"Överskott av mamma-omsorg"

Efter att de bott ihop i två år sprack förhållandet och vi erbjöd Casper att flytta hem igen. Men vår driftige son hade redan skaffat sig en billig lägenhet som han hade råd att bo i medan han fullföljde sin utbildning inom bygg.

Läsarberättelse: Jag var min mammas hela värld

Jag kände fortfarande att jag hade ett överskott av ”mamma-omsorg” som jag inte hunnit få utlopp för, så jag försökte hjälpa honom på alla möjliga sätt.

Sedan träffade han Simone. De var jämngamla, och sommaren 2020 var de, vid 25 års ålder, såväl föräldrar till lille William på ett och ett halvt år som ägare till en riktigt fin lägenhet.

Vi hade en väldigt bra relation till den unga familjen, och de hälsade på titt som tätt. Därför förstod vi snart att de ville sälja lägenheten och i stället köpa ett hus med trädgård där William och hans eventuella framtida syskon skulle kunna leka och tumla runt.

– Men vad gör vi om lägenheten blir såld innan vi hittat rätt hus? funderade Casper.

De fick bo i vår källare tills vidare

Ola och jag såg på varandra och förstod att vi tänkte samma sak. Ola sa att han lätt kunde fixa ett bra duschutrymme på toaletten där nere, han hade ju gott om tid nu när han blivit pensionär. Och så kunde de bo i vår källare i några månader, om det skulle behövas.

Casper och Simone tyckte att det lät som en bra nödlösning, även om de siktade på att kunna flytta direkt från lägenheten till drömhuset.

När de hittat en fin villa som de var intresserade av la de ut lägenheten till försäljning. Lägenheten blev såld på bara två veckor, men i sista ögonblicket gick huset dem förbi när det det kom in en ny budgivare som la sig högt över.

Jag gladde mig jättemycket och la ett antal helger på att göra allting tipp topp där nere

Därför bestämdes det att vår son och hans familj skulle flytta in i källaren under några månader. Jag gladde mig jättemycket och la ett antal helger på att göra allting tipp topp där nere. Nu skulle det bli mycket tid till trevligt familjeumgänge och härliga stunder med mitt goa barnbarn.

Ola och jag var eniga om att Casper och Simone inte skulle behöva betala något för att bo hos oss, då kunde de i stället lägga undan mer till husköpet. Jag såg också framför mig att vi skulle kunna bjuda på middag om kvällarna, för det var ju inte så värst mycket merjobb att laga till ytterligare några personer. Det var inte så att vi badade i pengar, det märktes att Ola gått i pension, men vi ville gärna göra något för vår son och hans familj.

Hennes kommentar sårade mig

Det var en strålande solig dag som Casper, Simone och William flyttade in. Jag var stolt över hur fint vi gjort det, allt var nymålat, skurat och skrubbat. Och det sårade mig faktiskt lite att Simone stannade till mitt på golvet i källarens största rum och sniffade:

– Vad är det som luktar? Är det avloppet?

– Hm, ja, jag känner också det, sa Casper.

Läsarberättelse: Hans vuxna dotter flyttade in

Ola berättade lugnt att det inte var något fel på avloppet och att det inte luktade av något annat än den ost jag precis ställt in i deras kyl. Eftersom jag ville att de skulle känna sig välkomna hade jag nämligen fyllt kylskåpet till dem och ställt en del basvaror i skafferiet.

Jag hade även köpt ingredienser så att jag skulle kunna göra Caspers gamla favoriträtt, köttbullar med gräddsås, på kvällen. De hade ju haft en lång dag när de städat ut lägenheten och jag tänkte att det skulle vara bekvämt för dem att komma upp och äta med oss.

Men det blev inget av det. Casper sa att de var för trötta för allt annat än att trycka i sig varsin halv pizza innan de stöp i säng. Det var inte så jag tänkt mig starten på vårt tillfälliga ”kollektiv”, men jag tänkte att det snart skulle bli annorlunda.

Det var inte varandra de var irriterade på …

Fast det blev det inte precis. Det var högst en gång i veckan som de åt med oss, och ibland verkade det som om stämningen mellan dem inte var så god. Det bekymrade mig lite, men sett i backspegeln har jag förstått att det faktiskt inte var varandra de var irriterade på, utan oss.

Se också: Anneli bor i en husbil – "Mår som bäst när vi är på rull"

1:46

Efter reklamen: Anneli bor i en husbil: "Mår som bäst när vi är ute på rull"

(1:46)

De hade inte bott i källaren i mer än ett par veckor innan jag så smått började uppleva dem som lite känsliga, lättirriterade och krävande. Och det gällde lika mycket vår son som svärdotter. Ett par gånger kom Casper upp till oss om kvällen och frågade om vi möblerade om, eftersom det var ett sådant hemskt oväsen nere hos dem, trots att vi inte flyttat en endaste möbel.

Jag upptäckte också att vissa av de saker som jag köpt till dem inte fallit dem i smaken, utan de hade slängt oöppnade förpackningar i soporna. Och flera gånger frågade Simone med tydlig irritation om det var nödvändigt att alltid parkera vår bil på ett sätt så att det blev krångligt för henne att backa runt den, med följd att hon riskerade att komma för sent till jobbet.

Läsarberättelse: Drömmen om idyllen hade ett högt pris

Jag skulle kunna dra hur många sådana exempel som helst och många gånger fick jag bita mig i tungan för att inte sätta ord på mina tankar. Det var ju inte så att inte vi märkte av dem. Till exempel tömde de konsekvent varmvattenberedaren två gånger om dagen.

En befrielse att få huset för oss själva igen

Till sist såg jag faktiskt fram emot att de skulle flytta ut. Och efter fem månader var det dags. Då fick de tillträde till sitt fina hus och vi hjälpte dem med flytten.

Det kändes som en befrielse att få villan för oss själva igen, och nu har jag haft några månader på mig att reflektera över det hela. Först och främst är jag lättad över att det inte gav några varaktiga sår i familjerelationen.

Kanske blev jag allra mest besviken på att de inte visade någon vidare tacksamhet. Det var ju ändå vi som gjorde dem en tjänst, men det verkade nästan som om det var omvänt. I själva verket handlar det nog om att tiden och förväntningarna är annorlunda i dag än när jag och Ola var unga.

Men en av mina förhoppningar infriades i alla fall. Jag fick se mycket mer av William än vad jag annars skulle ha gjort och när han nu hälsar på oss med sina föräldrar vill han alltid att han och farmor ska ta en runda ner i källaren.

Ola och jag tycker att det är trevligt när Casper och hans lilla familj kommer på besök, men det är också skönt att vinka hejdå till dem. Vi njuter nu av vår återvunna tvåsamhet i fulla drag.

/Elisabeth