Ulrika: Nu kan vi äntligen fira fars dag – utan att behöva smyga och ljuga

Så fortsätter ni som vänner efter skilsmässa

Fars dag närmar sig och jag har, för ovanlighetens skull, bakat och fyllt frysen med kakor och annat kaffebröd. Att baka är egentligen inte riktigt min grej men just i år ville jag göra det, eftersom jag äntligen kan fira min pappa på fars dag utan att behöva smussla och smyga med uppvaktningen.

Min pappa och mamma skilde sig när jag bara var fyra år och ganska snart bleknade pappa i mitt minne. Mamma och han kom inte bra överens och jag har aldrig riktigt fått klarhet i om hon hindrade honom från att träffa mig ­eller om han helt enkelt inte var intresserad.

Oavsett anledning så träffade jag honom aldrig efter skilsmässan och efter en tid slutade jag ­fråga efter honom.

Vad jag däremot vet är att han kort efter skilsmässan ­träffade en ny kvinna och gifte sig. Jag fick i snabb takt två halvsyskon och när ­Andreas och Kalle kommit till världen började pappa höra av sig igen och ville att jag skulle lära känna mina bröder.

Mamma satte sig på tvären. Hon sa rakt ut att hon inte tyckte att jag skulle ha något med vare sig pappa eller hans nya familj att göra. När Andreas och Kalle blev stora nog att ringa la mamma på luren om det var hon som råkade ta samtalet på vår hemtelefon.

Började träffas i smyg

Varken pappa, hans nya fru eller mina bröder gav sig. De fortsatte ta kontakt och till sist kände jag att jag inte ­längre kunde lyda mamma. Jag ville lära känna mina bröder och deras mamma – och framför allt ville jag lära känna pappa.

Samtidigt ville jag inte såra mamma. Hon var så ensam, hon hade inte träffat någon ny man efter pappa och inte ­heller såg det ut som om hon skulle göra det för hon satt bara hemma hela tiden, och hon var inte ens aktiv på Facebook eller ­andra sociala medier. Jag föreslog att hon skulle ­registrera sig på någon bra dejtingsajt men hon ville inte. Det sista hon ville var att ha en ny karl, sa hon irriterat.

Jag visste inte vad jag skulle göra, men till sist beslutade jag mig för att träffa pappa och hans nya familj i smyg, utan att mamma fick veta det. Det kändes hemskt att ljuga för henne men på samma gång kunde jag känna att det var orättvist av henne att neka mig kontakt med min egen familj. Visst, pappa hade sårat henne djupt, men skulle det verkligen gå ut över mig?

Började gråta efter grälet

Pappa förstod situationen och sa att han skulle försöka prata med mamma. Det gjorde han också men det slutade inte alls bra. Han kom hem till oss och de försökte resonera men mötet slutade med ett fruktansvärt bråk. Mamma blev helt galen på honom och kastade ur sig fruktansvärda förolämpningar.

Då var jag nio år och det var sannerligen inte lätt för en unge i den åldern att ­uppleva ett sånt storbråk. Jag låste in mig på mitt rum och grät mig till sömns.

Dagen därpå låtsades mamma som om ingenting hade hänt, och det var nästan ännu värre än själva grälet.

Under flera år träffade jag pappa i smyg och jag lärde även känna Andreas och Kalle och deras mamma Kristina. Hon var jättetrevlig och jag såg aldrig henne som någon som hade förstört mammas och pappas äktenskap – de var ju redan skilda när pappa mötte Kristina.

”Det är så tråkigt att inte Ewa kan acceptera saker och ting som de är”, brukade hon säga, ”det känns inte bra att smyga. Samtidigt vill vi ju så gärna träffa dig, både Göran och grabbarna och jag.”

”Jag vill träffa er också”, sa jag surmulet, ”men mamma skulle bli tokig om hon
fick veta.”

Och alltså fortsatte vi att smyga.

Fick syn på mamma

När jag började gymnasiet flyttade jag hemifrån. Jag hade kommit in på ett idrottsgymnasium med internat och om jag ska vara ärlig kändes det faktiskt skönt att få sköta sig själv. Nu behövde jag inte längre ljuga om att jag skulle träffa pappa och brorsorna, så jag kunde slappna av och kände mig mycket gladare.

Efter gymnasiet fortsatte jag plugga på universitetet en dryg timme bort. Det blev inte tid för särskilt många besök hem, varken till mamma eller pappa, men på fars dag för några år sen hade jag bestämt att åka och överraska pappa. Jag hade till och med köpt en slips och bakat en kaka som jag tog med mig, och jag tog tåget tidigt på söndagsmorgonen.

Jag var på gott humör när jag gick från tågstationen på väg mot pappa – men så fick jag plötsligt syn på mamma som kom gående på andra sidan gatan. Hon sken upp i ett stort, förvånat leende när hon fick syn på mig. I normala fall skulle jag förstås ha besvarat det – men jag blev alldeles stel.

”Är du hemma för att ­hälsa på, så roligt!” Utbrast hon. ”Men åh vad synd att du inte hörde av dig innan så jag hade kunnat ordna något …”

Plötsligt kände jag hur less jag var på allt smussel och sa det jag kanske borde ha sagt flera år tidigare.

”Jag är faktiskt på väg till pappa, sa jag. Det är fars dag i dag …”

Sa sanningen

Mamma bara stirrade på mig. ­Sedan tog hon ett djupt andetag och spände käkarna.

”Till Göran?” frågade hon tonlöst och jag nickade.

Och jag såg på henne att hon förstod.

”Hur länge har du träffat honom bakom ryggen på mig?” frågade hon.

”Länge”, svarade jag ärligt. ”Men mamma, jag vill inte smyga, jag har aldrig velat göra det! Om du bara hade låtit mig träffa honom och mina bröder från början så hade jag ju inte behövt göra det heller.”

Men hon godtog inte mina argument. Hon mumlade något kort om att jag inte behöver komma och hälsa på henne i fortsättningen och sedan gick hon vidare med bestämda steg.

Ville ha min förlåtelse

Jag blev förkrossad och fars dags-firandet blev inte som jag hade tänkt mig. Jag tänkte hela tiden på mamma, på hennes iskalla vrede och det kändes som om jag skulle gå sönder inombords.

Kanske borde jag ringa till henne och försöka få henne att förstå, men det var något som fick mig att inte göra det. Jag kände att hon hade fel, att hon hade haft fel hela tiden och jag tänkte att det aldrig skulle lösa sig förrän hon själv förstod det.

Jag fick vänta i flera år, men en dag hände det – mamma ringde och bad att få träffa mig. Nä vi möttes förklarade hon för mig hur fast hon varit i sin bitterhet över skilsmässan och att hon låtit det förvrida hennes ­omdöme. Nu ångrade hon sig och hoppades på att jag skulle förlåta henne.

Hon behövde inte be mig två gånger och i dag har vi jättefin kontakt igen. Ännu bättre är att hon helt och hållet accepterar att jag umgås med pappa och hans familj.

I år blir det fars dags-firande utan smussel och lögner. Efter fika hos pappa blir det en härlig söndagsmiddag hos mamma.