Umgås coronasäkert – två familjer berättar hur de minskar smittrisken
Åsa träffar familjen utomhus i coronatider
Det är en riktigt grå och småkall vinterdag när Åsa Aulin, 61, tar fram korvarna och förbereder grillningen. Det sprakar hemtrevligt från eldkorgarna som hennes man Bosse, 56, tänt och de både lyser upp och ger lite värme.
Min svärmor, som bor på ovanvåningen på gården, är 87 år och dessutom har hon astma.
Åsa AulinRunt eldkorgarna står, förutom Åsa och hennes man, deras dotter Hedda, 29, och barnbarnen Blanca, 3, och Bon, tio månader. Även Åsas svärmor Gun Aulin, 87, har gjort dem sällskap för att få träffa sitt barnbarn och sina barnbarnsbarn
– Vi har alltid träffats ofta i vår familj, men sedan coronapandemin började har vi varit tvungna att vara försiktiga eftersom jag tillhör en av riskgrupperna, berättar Åsa medan hon vaktar korvarna så att de inte blir brända.
Det börjar bli en kär familjetradition att träffas utomhus hemma på Åsas och Bosses gård i Hölö fem mil söder om Stockholm. Det har de gjort hela vintern ända sedan smittspridningen ökade kraftigt i samband med den andra vågen av coronapandemin.
– Vi försökte träffas utomhus så ofta vi kunde redan under förra våren. Det är vi tvungna till. Det är inte bara jag som tillhör en riskgrupp. Min svärmor, som bor på ovanvåningen på gården, är 87 år och dessutom har hon astma. Det är också av den anledningen som vi i våras sa upp hennes hemtjänst.
Ses varannan vecka
Den förföriska doften av grillad korv blandas med lukten av brinnande björkved, men innan det är dags att äta vill Blanca ta med sig mormor Åsa och gå bort och hälsa på fåren.
– Vi brukar träffas så här ett par timmar varannan vecka. Det har blivit en rutin att Blanca ska hälsa på fåren tillsammans med mig eller sin morfar, liksom att hon och jag ska ha galopptävlingar med våra käpphästar.
Medan vi väntar på att korvarna ska bli riktigt genomgrillade ser Hedda till att lilla Bon inte blir kall. Åsa och Bosse har tagit fram filtar till alla om värmen från eldkorgarna inte skulle räcka till.
– Jag hade precis fått Bon när coronapandemin slog till, berättar Hedda. Bon föddes i februari och som väl var hann mamma träffa oss och hålla i sitt nya barnbarn innan restriktionerna infördes och vi blev tvungna att vara mycket försiktiga.
Tillhör riskgrupp
Åsa lider nämligen av ledgångsreumatism som hon medicinerar mot och det gör att hon tillhör en av riskgrupperna som riskerar att drabbas extra hårt om hon skulle bli smittad av corona. Medicinen hon tar påverkar hennes immunförsvar och det gör henne extra infektionskänslig.
– Jag tar dessutom regelbundet en låg dos cellgifter. Medicinerna gör att jag mår bra och jag har inga biverkningar av dem, men eftersom de påverkar immunförsvaret måste jag vara extra försiktig.
Se också: Så gör du egen handsprit
Hon vet inte hur hennes kropp skulle reagera om hon skulle få covid-19 och hon vill inte utsätta sig för risken.
Även om jag kanske inte skulle dö kan jag bli allvarligt sjuk
– Även om jag kanske inte skulle dö kan jag bli allvarligt sjuk och jag riskerar att överföra smittan till andra, som till exempel till min svärmor.
Slutade umgås
När smittspridningen pågick som värst förra våren och dödstalen i covid-19 steg dramatiskt valde Åsa och Hedda därför att inte träffas överhuvudtaget.
– Vi träffades varken på min sambo Daniels födelsedag den 24 mars eller på mammas sex dagar senare. Det är inte likt vår familj. Normalt är vi 15–20 personer som träffas när någon i familjen fyller år, berättar Hedda.
Men det var samtidigt tufft rent känslomässigt. Åsa var van vid att träffa sin dotter och sitt barnbarn Blanca så gott som varje vecka. Nu, när hon dessutom hade ett nytt litet barnbarn som hon såg fram mot att få hålla i famnen, blev det inte lika ofta och inte lika nära kontakt längre.
– Vi hade bestämt att vi skulle försöka fira påsken förra året som vanligt hemma hos mamma och pappa i Hölö. Men på påskafton kände jag att jag hade lite kli i halsen. Det var då vi kom på att istället kunde träffas utomhus med säkert avstånd mellan varandra.
Först var Åsa och hennes dotter lite bekymrade för hur det skulle gå. Det var fortfarande kallt ute i april och Bon var bara ett par månader gammal.
– Men vi löste det genom att ta med oss varma kläder. Mamma bar ut filtar och pappa tände brasor i eldkorgarna, berättar Hedda.
Träffades utomhus istället
Även om det blev ett annorlunda påskfirande var de alla glada för att de kunde träffas. De fortsatte sedan med de regelbundna utomhusträffarna under våren.
Men så fort någon av oss kände oss det minsta dålig lämnade vi återbud
– Men så fort någon av oss kände oss det minsta dålig lämnade vi återbud, berättar Hedda.
Först när sommaren kom och smittspridningen gick ner vågade Åsa och Bosse umgås mer normalt med sin dotter och hennes familj. Men de var ändå försiktiga.
– I somras var vi tillsammans en vecka i sommarstugan i Stockholms södra skärgård och under hösten har vi gjort skogsutflykter och plockat svamp tillsammans, men för mig känns det hårt att inte kunna krama mina barnbarn. Jag är väldigt fäst vid dem och Blanca är en livlig liten tjej, säger Åsa.
I början av hösten bestämde sig Åsa och hennes familj för att åter enbart träffas utomhus. Men det ställde till det i planeringen för hennes dotter Hedda.
– I september ville vi ha en namngivningsceremoni för Bon, men vi kände att vi inte vågade ha den hemma hos oss, säger Hedda som bor på Kungsholmen i Stockholm tillsammans med sambon Daniel Akdogan, 35.
– Då bestämde vi med mamma och pappa att vi skulle ha den hemma på gården hos dem. Pappa satte upp en stor presenning ifall det skulle börja regna och vi fick begränsa antalet personer som skulle komma, men vi var ändå ett 20-tal.
Mitt under ceremonin började det plötsligt ösregna.
– Det gick bra ändå, säger Hedda med ett skratt. Det finns visserligen en stor inglasad veranda på gården, men vi ville inte vara inomhus.
Barnkalas utomhus
Samma problem uppstod i slutet av oktober när både Hedda och Blanca fyller år. Hedda ville mycket gärna att hennes dotter skulle få ha ett rejält barnkalas som hon länge sett fram mot, men samtidigt hade andra vågen av smittspridningen börjat göra sig märkbar.
– Vi löste det genom att ha kalaset i en lekpark som ligger vid Fredhäll i närheten av vår lägenhet. Vi delade upp kalaset på två helger eftersom vi inte ville samla för många människor samtidigt. Ena helgen var det för Blancas mor- och farföräldrar. Min svärfar ordnade med catering från en libanesisk restaurang.
Helgen därpå ordnades ytterligare ett kalas i lekparken för Blanca då bland andra hennes gudföräldrar och vänner till Hedda och Daniel var inbjudna.
Det innebar att Blanca fick ha sitt kalas med enhörningstema som hon önskat sig och bli gratulerad av både släkten och kompisar.
– Hon var så nöjd efteråt att hon frågade om hon även kunde ha sitt nästa födelsedagskalas utomhus, säger Hedda med ett leende.
Korvarna har blivit klara och Åsa serverar dem med bröd. Fast det fortfarande är mitt på dagen känns det som det redan har börjat skymma. Sedan snön som kom för några dagar sedan smälte bort har allt blivit lite mörkare och gråare.
Längtar till ett vanligt liv
Men i den lilla cirkeln på gårdsplanen är det ingen som fryser. Det sociala umgänget i kombination med den grillade korven och heta chokladmjölken värmer inombords och någon timme till kan de umgås på det här sättet.
– Men det är klart att man längtar till pandemin är över och man kan börja träffas på ett normalt sätt igen, säger Åsa.
Lagom till chokladmjölken hälls upp i rykande muggar kommer Blanca tillbaka i sällskap med sin mormor, nöjd och glad efter att hon fått klappa ett av fåren.
Förutom fåren, 13 tackor och en bagge, har Åsa och Bosse ett 30-tal höns på sin gård. Det är ursprungligen hans föräldrahem, hans farfar förvärvade Broby gård som den heter på 1930-talet, och hans mamma bor som sagt fortfarande kvar på ovanvåningen.
– Marken här har historiska anor. Här har legat bondgårdar sedan 1500-talet enligt gamla kyrkoböcker och på vår mark finns ruinerna efter en 1100-talskyrka.
Åsa, som arbetar som trädgårdsmästare under sommarhalvåret och som bibliotekarie under resten av året, har en stor köksträdgård där hon strävar efter att vara självförsörjande på grönsaker.
– Jag odlar bland annat gurka, pumpor, elva sorters bönor, sallad och kål, berättar hon.
För barnbarnen är det ett eldorado och mycket att upptäcka på mormors och morfars gård. Blanca har redan börjat göra små upptäcktsfärder och lilla Bon har allt det spännande framför sig,
En av de saker som lockar är den gamla lekstugan som även deras mamma lekte i som liten.
– Men nu är det dags för Blancas och min galopptävling. Hon har tagit med sig sin fina käpphäst från stan, säger Åsa.
Efter ett par timmar börjar kylan trots allt göra sig påmind och det är dags för Hedda och barnen att åka tillbaka till Stockholm. Men innan de skiljs åt bestämmer de sig för att träffas på nytt ett par veckor senare och grilla korv.
– Vi är lyckligt lottade som bor så här på en stor gård på landet där vi kan träffas utomhus, säger Åsa efter en stunds eftertanke. Men även om man bor i en lägenhet inne i stan behöver man inte isolera sig helt. Man kan till exempel ordna kalas i lekparker som Hedda gjorde.
Karin läser sagor för barnbarnen via Skype
Karin håller kontakt med sina åtta barnbarn via Skype. I december hade hon en egen adventskalender för dem där hon läste en saga för dem varje kväll. – Det känns efteråt som vi har träffats, säger hon.
Klockan närmar sig halv sju och Karin Olsson, 68, har satt sig i favoritfåtöljen. I knäet har hon en sagobok och på bordet framför henne står hennes laptop uppfälld.
Snart ringer telefonen och det är dags för första sagostunden tillsammans med barnbarnen. En procedur som kommer att upprepas tre gånger de närmaste timmarna.
– Två av mina döttrar bor med sina respektive familjer utanför Linköping. Min son bor visserligen bara en halv mil från oss med sina båda barn, men eftersom jag tillhör en riskgrupp håller vi mest kontakt med varandra via Skype, berättar Karin.
Ses och videochattar
Karins så gott som dagliga kontakter med barnbarnen via videochatten Skype började när spridningen av coronaviruset ökade dramatiskt förra våren.
– Den 21 mars förra året stängde jag och min man i princip in oss. Jag tillhör en riskgrupp och därför ville vi inte ta några risker.
Det kändes som om vi ätit tillsammans hemma hos oss
Sedan det datumet har Karin och hennes man Bosse, 68, i princip bara träffat andra människor utomhus. De har kunnat träffa sonen Filip, 40, och barnbarnen Thea, 10, och Agnes, 9, eftersom de bor ganska nära deras villa i Bjärnum, men med döttrarna och deras barn i Linköping har det varit svårare att umgås.
Därför blev videochattandet minst sagt en räddningsplanka i deras kontakt med mormor i Skåne.
– Det är fantastiskt att kunna videochatta. Jag och min man har faktiskt testat att ”skypa” med ett par från Laholm som vi brukar äta middag tillsammans med. Vi satte upp de bärbara datorerna på bordet medan vi åt och pratade med varandra, berättar Karin och fortsätter med ett skratt.
– Efteråt fick jag nästan känslan att jag ville ringa och fråga om de kommit säkert hem. Det kändes som om vi ätit tillsammans hemma hos oss.
Den gemensamma ”videochattmåltiden” upprepade de tillsammans med sina barn och deras familjer under julhelgen, vilket gav dem lite känslan av den familjehögtid som julen ska vara.
Ordnade mormors julkalender
Under december ordnade Karin dessutom en egen adventskalender för sina barnbarn som hon döpte till mormors/farmors julkalender.
– Jag läste ett kapitel varje kväll ur Karin Linderoths bok Decemberäventyret. Den går bra att ha som en julkalender eftersom den består av 24 kapitel – ett för varje landskap – och den är lite som en modern Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.
Då började hon klockan 18.30 med att läsa ett kapitel för dottern Frida, 43, tre barn Esther, 8, Iris, 6, och Wilfred, 1 år. En halvtimme senare ringde Sara, 36, som är mamma till Hilma, 14, Alva, 11, och Märta, 8. Ytterligare en halvtimme senare läste hon samma kapitel för sonen Filips barn Thea och Agnes.
– Hilma tycker hon är lite för stor för sagor, men hon brukar komma förbi och säga ”Hej mormor”. Mina andra barnbarn sitter uppradade framför datorn medan jag läser och när jag läste ur Decemberäventyret ville de att jag varje kväll skulle börja med att säga ”Välkommen till mormors respektive farmors julkalender”.
Bildtext: Karin Olsson läser varje dag sagor för sina barnbarn via datorn. Här skypar hon med dotterns Fridas tre barn Esther, 8, Iris, 6, och Wilfred, 1. Foto: PRIVAT