Vera: Jag tvingas ta hand om min svärmors grav – fast jag inte vill

7 viktiga saker att tänka på om du står nära någon i sorg

Efter reklamen: 7 viktiga saker att tänka på om du står nära någon i sorg

Min svärmor och jag stod aldrig varandra särskilt nära. Faktum är att min svärmor var en besvärlig människa. Hon adopterades bort när hon var tre år gammal och hamnade hos en fosterfamilj som inte tog väl hand om henne. Detta var på 1940-talet och det lilla jag förstått och hört henne prata om sin uppväxt (någon hon gärna inte gjorde) var att mer eller mindre växte upp som barnarbetare på en bondgård.

Hon fick aldrig någon kärlek i sin nya familj utan var bara ett par extra händer och slet på gården. Från morgon till kväll arbetade hon med att sköta om kor och grisar, och laga mat och städa.

Skolan gick hon i ett par år men inte mer.

Min man flyttade hemifrån som ung

Min svärmor fick aldrig växa upp med kärlek och därför var det svårt för henne att komma nära sin son. Hon fick bara ett barn, min man, och var bitter över att det bara blev han och att hon inte fick en dotter som hon önskade.

Min mans pappa fanns aldrig med i bilden. Han lämnade min svärmor redan när min man var bara ett par månader gammal.

Det är så klart ett fruktansvärt beteende, men jag kan samtidigt förstå honom och att han inte orkade leva min min svärmor. Och på den tiden fanns inte varannan vecka som ett alternativ.

Min man träffade bara sin pappa ett par gånger, men det var svårt att hitta en fungerande relation efter ett sådant svek.

Min man har haft en tuff uppväxt med sin mamma. Hon var manipulativ och ljög mycket, och det tog lång tid för min man att förstå detta. Men i tonåren förstod han mer och det var också då han valde att flytta hemifrån, blott 15 år gammal.

Skötsel av gravplats

Min man har trots sitt dysfunktionella arv blivit en mycket fin man och vi har tre barn tillsammans och lever ett bra liv. Han är kärleksfull både mot mig och våra barn. Men ibland beter han sig dåligt, och jag har svårt att avgöra hur mycket det har att göra med hans svåra uppväxt eller rent av bara är den han är.

Jag kan ibland känna att jag är lite för överseende. Som till exempel med hans mors gravsten.

Min svärmor blev bara 70 år gammal och dig för över tio år sedan. Det var ingen större förlust för varken mig eller min man eller våra barn. Tvärtom var det lite av en lättnad eftersom dessutom hade visat tendenser på demens vilket gjorde henne ännu mer aggressiv och besvärlig än hon redan var.

När hon dog förväntade sig min man att jag skulle hantera allt kring detta. Han menade att det var för jobbigt för honom, känslomässigt alltså, men jag har i efterhand börjat förstå att det snarare handlar om lathet.

Och så har vi detta med gravstenen. Även den förväntas sig min man att jag sköter. Så det är jag som rensar ogräs, klipper gräs, sköta planeringar, så att kyrkogårdsförvaltning ska vara nöjda med oss.

Jag har sagt åt honom att vi i alla fall måste dela på bördan, men han viftar bara bort det och säger att det är för emotionellt krävande för honom. Jag vill säga åt honom att jag inte köper det han säger, men samtidigt känns det för hårt att hävda att han ljuger, och att han i själva verket är för lat bara.

Jag har föreslagit att vi ska betala så kyrkan får sköta gravstenen men det tycker han blir för dyrt.

Är det alltså i stället jag som i resten av mitt liv ska sköta min obehagliga svärmors gravsten. Herrejisses vilken deprimerande tanke ...