Trending: LäsarberättelserVirkaOdlingTrädgårdHusmorstipsHoroskopPåskpyssel

Eva har varit på äventyr runtom i hela världen

17 jun, 2021 
AvSusanne Stamming
Eva Bendz har rest över hela världen och ibland hamnat i farliga situationer.
Mod, nyfikenhet och massor av vilja att hjälpa människor som har det svårt har tagit Eva Bendz på de mest fantastiska och ibland farliga äventyr. Med lite tur har hon lyckats komma undan både sjöelefanter och fängelsecell.
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto
Annons
<strong>TV: Här är 5 snackisar från veckan som gått</strong>Brand logo
TV: Här är 5 snackisar från veckan som gått

Starten var en uppväxt i en akademikerfamilj i Lund. Hon tog studenten där och fortsatte sedan med att jobba som au-pair i Rom.

– När jag kom hem därifrån ville jag studera och började läsa i Göteborg. På somrarna var jag reseledare i Italien och senare tillbringade jag mycket tid i Paris, berättar Eva.

Hennes vistelse i Paris 1968 sammanföll med studentupproren och hon var med om dramatiken med ockupationen av Sorbonne och hon minns att hon fick gömma sig i portgångar för att komma undan tårgasen.

Annons

Men det var det andra tider och även dessa unga revolutionärer hade tveksamma värderingar.

– De tyckte tydligen att jag hade en framträdande bakdel och när jag reste mig upp från stolen på en restaurang där borden stod tätt då klatschade en kille mig i rumpan och sa att – denna kan man bygga barrikader med. Då skrattade alla och jag med, i dag hade det varit annorlunda.

Kameran stulen

Några år senare 1972 gav sig Eva ut på sin första långa resa som skulle vara i två år. Målet var Latinamerika. Med sig på resan hade hon nyfunna vännen Ulrika.

De åkte först till New York där de tog Greyhoundbussar rakt över hela kontinenten till Kalifornien.

– Det var verkligen början på en otrolig resa och vi träffade många fina människor på vägen, men det hände även en del.

Eva Bendz i Nepal
Eva har stött på många färgstarka människor under sina resor, här i Nepal 2006.

I Mexiko förlorade Eva sin käraste ägodel, kameran.

– Den blev stulen och det var först i Panama som jag kunde köpa en ny. Det var roligt att äntligen ha en kamera igen för jag ville verkligen fotografera, men jag hann inte så långt. En ung kille i gul skjorta slet den ur min hand några dagar senare på en marknad i Colombia.

Annons

Eva sprang efter honom genom stånden med grönsaker och höns. Snart hade hon en grupp av barn som följde efter och uppmärksamheten gjorde att några män tog tjuven och tillkallade polis.

– Det enda jag ville ha tillbaka var min kamera, men jag blev tvungen att följa med till polishuset och lämna en redogörelse. Det var jobbigt att se den här unga killen instängd i en cell bakom hönsnät med flera andra fångar.

Reste ensam

För Eva och Ulrika blev det fortsatta äventyr genom Colombia, Equador och Argentina innan de slutligen nådde Chile. Det tog sju månader att ta sig dit. Men därefter förvärrades Ulrikas magproblem och hon åkte hem. Eva fick fortsätta utan henne.

– Jag stannade kvar och deltog i den omfattande alfabetiseringen av människor som genomfördes just då. Många vuxna som behövde lära sig läsa och skriva, berättar Eva.

Annons

Då försvann kameran igen.

– Jag vill gärna tro gott om människor och inte vara misstänksam, så jag la den bara på en hatthylla på tåget och sedan råkade jag somna. Inte speciellt smart kanske.

Eva hamnade ute på landet och genom sitt arbete fick hon kontakt med en kvinna som hette Viviana.

– Vi blev goda vänner och har haft kontakt hela livet. Hon har till och med döpt sin dotter efter mig och hennes barnbarn heter också Eva. Det känns fint.

De ekonomiska problemen var stora i landet när hon var där och inflationen gjorde att värdet på Chiles egen avluta sjönk varje dag.

År 2000 är Eva i Zimbabwe.

– För mig som hade dollar var det bra. Min hyra gick från ungefär 200 kronor till 25 kronor på en vecka. Maten från 10 kronor till tre – fyra kronor. Men för dem som bodde där var det hemskt.

Annons

I september 1973 genomfördes den brutala militärkuppen och utlänningar blev tvungna att anmäla sig till polisen.

– Jag hade lämnat in mitt pass för att få förlängt visum så jag var lite illa ute.

Eva var dessutom helt avskuren från världen ute på landet, utan möjlighet att höra av sig till vänner i Sverige. Hon blev behandlad som försvunnen under de fem dagar som gick.

– Min mamma hemma i Sverige var helt förtvivlad när det inte gick att få tag på mig plötsligt mitt under en militärkupp och det skrevs artiklar om mitt försvinnande i Skånska Dagbladet. Det kan man förstå. Det var bara en turbulent tid. Till slut kunde jag ta kontakt igen och då blev mamma överlycklig förstås, säger Eva.

Hon tog sig till svenska ambassadörens residens och fick bo där eftersom hon för tillfället inte hade någon giltig id-handling.

Annons

– Ambassadören Harald Edelstam var en fantastisk man. Det var många som fängslades och dödades. Men ambassadören lyckades rädda många. Jag förstod inte hans storhet just då, upplevde honom mest som en man med mycket humor och mod, konstaterar hon.

”Jag hade verkligen tur"

Eva flyttade därefter in hos en kompis eftersom det ansågs säkert efter en tid. Snart bultade det på dörren och när hon öppnade störtade militären in och började rota bland deras saker.

– Befälhavaren sa till mig att följa med dem och det kunde innebära vad som helst.

Eva rafsade ihop en tandborste och ett par sockor innan hon gick utanför dörren.

– Vad tar man med sig till en fängelsecell.

Ute på trottoaren ändrade sig befälhavaren och Eva fick gå tillbaka in igen.

– Jag kunde andas ut.

Mycket som hände var väldigt slumpartat, beroende på tur och otur. Det gjorde tillvaron bara mer obehaglig.

Annons

– Nästa dag kom en ambassadsekreterare och hämtade mig och han hade svart humor. Jag har lite aspirin i bilen om du behöver, sa han till mig med ett leende, allt med tanke på att många blev utsatta för tortyr.

– Jag hade verkligen tur.

Som nybliven pensionär tog hon anställning som reseledare och hon vill gärna fortsätta både med äventyr och att hjälpa människor när hon kan.

När Eva sedan fått tillbaka sitt pass åkte hon iväg på en långresa med sin bror genom Argentina, Brasilien, Uruguay och Paraguay. En resa de planerat sedan tidigare. Brodern hade en smart och ekonomisk idé om var de skulle kunna bo och det blev en resa mellan olika mentalsjukhus. Hennes bror läste till läkare med psykiatri som största intresse så för honom fanns även den aspekten.

Annons

– Det blev billigt, men lite speciellt. En gång bodde vi helt ensamma i en jättelik ekande sjukhussal med massor av sängar. Vi lämnade en brödbit på ett bord och gick ut, när vi kom tillbaka var den svart av stora kackerlackor.

Träffade kärleken på Kuba

Eva hade ibland en tröja med svenskt tryck under sitt resande, en svensk flagga och texten: Ät mera gröt. Det gav upphov till flera händelser.

– Under en karneval i norra Brasilien kom en ung man fram till oss och började sjunga Povel Ramel på bruten svenska. Han hade sett min tröja och bjöd med oss hem på fest.

Vid ett annat tillfälle blev tröjan en inbjudan till en måltid och senare fick hon ett gratis boende med hushållerska på Barbados – allt tack vare tröjan och att de träffade på människor som gärna hjälpte svenskar.

Eva reste tillbaka till Sverige 1974, gjorde en resa till Kuba 1978 där hon träffade kärleken i en kuban som hon senare skulle få en son med.

Annons

Men först åkte hon till Nicaragua 1980.

– De hade haft en framgångsrik kampanj för att lära hela befolkningen att läsa och skriva. Jag ville gärna vara med och hjälpa till eftersom jag hade en hel del erfarenhet, berättar hon.

Samtidigt var det en orolig tid då contraskriget pågick för fullt.

Eva tillsammans med sonen Taino och hans sysslingar på Kuba 2008.

– Jag blev kommundirektör för vuxenutbildningen i den lilla bergsbyn Quilalí, nära gränsen till Honduras, berättar hon.

Senare blev det en ännu mindre by – Murra.

Tyskarna stödde projektet genom att skänka en motorcykel till varje kommun. Det behövdes ett sätt att ta sig fram till byarna.

Annons

– I Murra var en motorcykel ett stort skämt. Där fanns knappt några vägar, mest berg och djup lera. Hästar kunde inte heller ta sig fram. Det enda som gick var mulor som är stadigast på benen. Jag fick helt enkelt byta motorcykeln mot en tjänstemula. Det är nog inte många som haft, skrattar Eva.

Mötet med Palme hamnade i kvällstidningen

Under hennes tid i Nicaragua kom Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme på besök. Eva blev ombedd att berätta för honom om förhållandena i krigsområdet och när hon fick chansen berättade hon om flickan som hon hjälpt.

– Den här elvaåriga flickan hade kidnappats när hon plockade kaffe och när hon kom tillbaka var det med en könssjukdom. Hon berättade att hon levt som contrasledarens fru. Jag tog henne till sjukhus för behandling och bestämde mig för att berätta om henne när jag träffade Palme.

Annons

– Det resulterade senare i en helsida i en kvällstidning med rubriken; Eva fick Palme att ryta till.

1988 åkte Eva till slut hem till Lund där hon födde sin son Henrik Taíno och kort därefter tog förhållandet till hans pappa slut.

– Det var nog det bästa trots allt. Jag har varit ensamstående mamma och det har fungerat alldeles utmärkt.

– Under hans uppväxt höll vi oss mestadels hemma, men 2006 fick jag ärva min mamma och jag tog även ett banklån som gjorde att jag fick råd att åka iväg igen.

Reste jorden runt ensam

Eva beslöt sig för att resa jorden runt på egen hand.

Det blev en resa på sju månader som började 2009.

– För att få pengarna att räcka och för att komma närmare människor så bodde jag nästan alltid hemma hos familjer i deras hem.

Organisationen hon använt heter Servas International och innebär två nätter i ett hem.

– Det har varit väldigt intressant och ger mycket mer att resa på det sättet.

I Nepal undervisade Eva. Ett monsunregn har raserat klassrumsväggen.

Första stoppet var New Delhi och Taj Mahal sedan fortsatte resan till Nepal där hon stannade länge innan hon fortsatte till bland annat Vietnam, Sydney i Australien och Nya Zeeland.

Annons

– Tahiti hade jag redan bestämt, men sedan lyckades jag även få med Påskön och det var fantastiskt. Jag fick se soluppgången bakom en rad av de stora stenstatyerna. Det var en mäktig upplevelse.

Efter ö-livet blev det ett återseende av Sydamerika och där i en sydlig del av Chile såg Eva en lapp om sista minuten resor till Antarktis.

– Jag fick bara ett infall. Det här måste jag göra och så köpte jag en biljett.

Båten utgick från världens sydligaste stad Ushuaia på Eldslandet.

– Det blåste något fruktansvärt under de två dygn det tog att nå Antarktis och båten lutade först framåt sedan bakåt som i Lustiga huset på Gröna Lund.

Snart kunde de ana den vita isen som kom allt närmare och Eva fick under sex dagar stiga iland på flera olika ställen.

– Vi blev varnade för sjöelefanterna. En fullvuxen hane kan väga tre ton, men rör sig förvånansvärt snabbt. Dessutom kan de bli aggressiva.

Annons

Rådet var – spring inte, utan verka istället stor och hotfull själv genom att vifta med armarna över huvudet och vråla ö, ö, ö.

– Det skulle signalera att det var vårt revir.

Jagad av sjöelefant

Eva tog med sig kunskapen och glömde den. För när hon tittade uppslukat på några gulliga pingviner som åkte rutschkana ner i havet så märkte hon inte en gigantisk sjöelefant som dök upp.

– De andra ropade på mig och då såg jag honom. Han kom närmare och vad gör jag, jo, jag springer så snabbt jag kan. Det måste varit personligt rekord.

Hennes räddning blev kanske att hon sprang uppför en backe.

– Det var faktiskt lite läskigt.

Efter ytterligare en blåsig båtfärd återvände hon till Eldslandet och några andra stopp senare var hon hemma i Sverige igen.

Men äventyren är inte slut. Som nybliven pensionär tog hon anställning som reseledare och hon vill gärna fortsätta både med resor och att hjälpa människor när hon kan. Hon har bland annat rest med Vision for All som delar ut glasögon till fattiga människor i utvecklingsländer.

– Att göra något lite, som att dela ut glasögon till fattiga ger mitt liv en mening.

Det här är Eva!

Namn: Eva Bendz

Ålder: 74 år

Bor: Linköping, med sommarboende i Steninge

Familj: Vuxna sonen Henrik Taíno och två barnbarn.

Får henne att må bra: Hjälpa andra människor.

Annons