Birgitta och Christina blev klassmormödrar – känner sig behövda igen: "Saknades något i mitt liv”

Se också: Lena Salmi, 66, bytte cykel mot skateboard

Det är en lugn svenskalektion i en tredjeklass på Björkhagaskolan i Söderköping. De 25 barnen har läsning på schemat och nioårige Benjamin Lundell är djupt försjunken i den spännande boken Flykten från planeten Alcatraz, som handlar om Zak och Erro som gömt sig ombord på ett rymdskepp i hopp om att få se en rymdstrid på nära håll. Nu är de fast på Alcatraz – den stora straffkolonin där galaxens värsta brottslingar hålls fångna.

Bänkgrannen Majken Lord läser för den pensionerade förskoleläraren Birgitta Månsson, 68, som är klassmormor här varje torsdag.

Barnen känner sig lugnare

Birgitta ska inte ersätta läraren utan snarare vara en hjälpande hand och en extra vuxen i klass­en. Någon som förhoppningsvis får alla barn att känna sig sedda.

Majken tycker det är roligt och bra med Birgitta i klassrummet.

– Birgitta finns här om jag har problem med matten eller svenskan Det är en stor skillnad från innan. Jag räcker ofta upp handen och nu får vi snabbare hjälp när det är fler vuxna i rummet. Då känner man sig lugnare. Ibland när jag varit ledsen och orolig har hon också funnits där och det känns bra.

Birgitta bekräftar det Majken känner.

– Det blir ett helt annat lugn om man kan möta eleverna och hjälpa till med olika saker. Det blir aldrig det tumultet som det kan bli om man bara är en vuxen och alla räcker upp handen samtidigt.

Nioårige Sixten Pettersson sitter i bänkraden bakom. Han tycker också att det är bra med en klassmormor.

– Ja. Det är kul att ha någon extra att prata med. Birgitta är jättetrevlig.Är hon inte lastgammal då? frågar jag med glimten i ögat.

– Nej. Jag känner folk som är äldre som man kan prata med. Jag har berättat mina största hemlighet för en person som är jättegammal. Lite för att hon inte minns det efter fem minuter, säger Sixten allvarligt.

Kan man prata bättre med äldre människor?

– Jag säger, vuxen som vuxen, kontrar Sixten.

Får prata av sig

Med i klassen i dag är också Christina Nyberg, 77, som normalt sätt är klassmormor i en förstaklassare en dag i veckan.

Hon har slagit sig ner bredvid nioåriga Isabelle Hultander och Nicole Lyckfelt för att lyssna på när de läser. Isabelle tycker det är bra med en extra vuxen både i klassen och på rasten.

– Det är skönt när någon lyssnar.

Klassens lärare Lina Tykesson går runt bland barnen. Hon kan bara instämma i att det har varit jättepositivt med en egen klassmormor, någon som barnen får hjälp av, som de kan ty sig till och prata med.

– Både Birgitta och Christina är så varma och tar sig verkligen tid för de här barnen. De har den tiden som vi klasslärare kanske inte har. Det är så mycket man ska hinna med. Att ha en extraperson är guld värt. Man märker i klassrummet och på rasterna att många barn flockas runt dem, säger Lina.

Birgitta nickar. Det är många barn som behöver prata av sig. Och kanske inte alltid har någon som lyssnar, menar hon.

– Just det här att få vara närvarande tillsammans med barnen är viktigt. Att säga: ”Hej, vilket härligt leende du har” eller ”Du duger som du är”, och ge dem självförtroendet och självkänslan. Vi möter barn varje dag som behöver ha en bekräftelse. Jag brukar fråga om de vill hänga med mig och gå en liten sväng. Det blir många promenader, skrattar Birgitta.

Det saknades något i livet

Birgitta tycker det är viktigt att vara nyfiken på barnen och deras värld.

– Ett ”hej” räcker inte för många. Jag brukar fråga om de har några syskon och om de kan berätta om sin familj. Det bidrar till att de öppnar upp sig lite och att jag får en djupare relation med barnen, säger hon och fortsätter:

– Många av barnen är heller inte så nära den äldre generationen, så det är också en vinst på det sättet. Att man kan prata lite om förr och nu. Jag brukar berätta hur det var när jag gick i skolan. På så sätt får man ett sammanhang tillsammans. Att finnas med ute på rasten är nästan viktigare än inne på lektion, menar Birgitta.

– Det är ofta då ensamheten är som störst, någon slår sig eller det blir något strul. Då finns vi där och kan samtala om det, säger hon.

Birgitta hade arbetat som förskolelärare i många år när hon pensionerades. Men att bara gå hemma och dra var inte något för henne.

– Det saknades något i mitt liv och jag började fundera på om jag kunde göra något. Yrket är ju så viktigt när man har jobbat länge och då kändes det här som ett bra komplement, säger hon.

Birgitta läste en artikel om en annan senior som arbetade som klassmormor och kände att något klickade till. Hon saknade att arbeta med barn och kontaktade Åsa Björkdahl, rektor på Björkhagaskolan.

Ska inte lösa problem

Åsa, som har arbetat inom skolans värld sedan 1988 hade tidigare positiv erfarenhet av en klassmorfar. En gammal slöjdlärare som kom in extra på en skola i Norrköping, där hon då var lärare.

Åsa nappade därför på Birgittas idé.

– Vi har ju en verksamhet som fungerar. Vi gör vårt jobb och räcker så långt vi räcker naturligtvis, men Birgitta och Christina gör ju det där lilla extra. De har tid att sitta och lyssna på någons läsläxa, vässa en penna eller sitta bredvid någon som har lite myror i brallan.

Men, poängterar hon:

– De är inte här för att lösa skolans problem. De är verkligen bara grädden på moset, säger Åsa och ler mot Christina och Birgitta.

Den som ska arbeta som klassmormor behöver inte vara lärare i grunden utan kan egentligen ha arbetat med vad som helst, menar Åsa. Det viktiga är dock att senioren förstår hur skolan fungerar och att hon är bra med barnen.

– Det är ju lite ömtåligt. Man måste verkligen känna sig säker på att det är rätt person. Nu hade vi lite tur med att både Christina och Birgitta hade arbetat inom skolans värld och förstår hur vi jobbar. Birgitta har dessutom jobbat här på skolan förut, och det är klart att det underlättar om man känner personen, säger Åsa.

Christina hade arbetat som matematik- och hemkunskapslärare på mellan- och högstadiet i över 40 år när hon gick i pension. Livet som pensionär i Norrköping var bra, men när hon miste både man och hund på samma gång kände hon ett tomrum och en ensamhet. Så när väninnan Birgitta frågade om hon inte ville bli klassmormor tillsammans med henne på Björkhagaskolan i grannkommunen Söderköping, var hon inte sen att ta chansen.

– Det är fint att känna att man bidrar med något. Den biten tappar man ju lätt som pensionär, säger Christina.

Finns där för barnen

Christina är morgonpigg och tycker om att möta barnen ute på gården redan när de kommer tidigt på morgonen. Inte bara hennes ettor, utan alla barn.

– Då är de framme och vill prata om sina bekymmer. I dag var det en pojke som berättade att han skulle på begravning. Jag finns där och lyssnar, säger hon.

Christina hjälper också till med av- och påklädning i kapprummet, något som kan vara nog så svårt när man går i ettan – för att inte tala om konsten att hänga in blöta kläder i ett torkskåp.

– Man kan göra mycket. I dag har jag skalat tre bananer åt barn på rasten. Det är tydligen väldigt svårt, säger hon och skrattar.

Nu har Birgitta jobbat en dag i veckan i snart ett helt läsår, medan Christina varit här en dag i veckan under några månader. Jag frågar rektor Åsa om hon redan nu kan se något resultat.

– Om vi pratar skolresultat så kan man ju inte se det direkt, men vi följer varje år upp tryggheten i skolan. En av frågorna är: Finns det vuxna du kan prata med? och där tror jag det kommer att synas. Jag är väldigt trygg med att det nu finns fler vuxna ute på rasten, säger Åsa och vänder sig till Christina och Birgitta.

– Ni bidrar verkligen till samhället.

– Ja, säger Birgitta. Men det är en stor nytta även för mig. Att jag får göra det jag egentligen älskar och att jag får känna mig behövd. Det är jätteviktigt.