17-åriga Kerstin ville lämna sin fästman – då slutade allt i tragedi

4 krimfall som skakat Sverige

På 1940-talet var Västra Frölunda utanför Göteborg ett lantligt område där den strävsamma familjen Moberg drev jordbruk. Ett av barnen på gården var den tonåriga Kerstin. Hon var en glad och söt flicka som arbetade i den lokala mataffären. På fritiden gick hon på handbollsmatcher eller dansade.

Sommaren 1944 besökte hon en dansbana i Askim och blev uppbjuden av den 32-årige Wilhelm. De dansade och pratade lite och Wilhelm blev alldeles betagen av flickan. Efteråt såg han till att låtsas möta henne av en slump. Men Kerstin brydde sig inte om Wilhelm för hon var redan förälskad i lastbilschauffören Erik som levererade varor till mataffären varje dag.

Erik var handbollsintresserad, världsvan och så charmig att det inte spelade någon roll för Kerstin att han var gammal nog att vara hennes far. Hon lät sig gärna bjudas ut på bio och restaurang tills den dagen då en förbittrad medelålders kvinna dök upp på Mobergs gård.

Det visade sig att Erik var gift och att Kerstin bara var en i raden av hans unga flickvänner. Stukad lovade Kerstin att sluta träffa Erik, men det var lättare sagt än gjort då han fortsatte leverera varor till affären. Snart smög sig Kerstin iväg på nya kärleksmöten och Erik brydde sig inte längre om att gömma vigselringen.

Var Arne den rätta för henne?

Så var det försommaren 1945 när Kerstin åkte till Göteborg för att besöka tandläkaren. Efteråt, på spårvagnsperrongen kom en stilig ung man i militäruniform fram och hälsade blygt på henne. Han hette Arne Svensson och var signalist i marinen. Efter fredsslutet hade han tagit värvning och var nu förlagd till Oscar II:s fort vid Göteborgs kust.

Arne bjöd Kerstin på konditori och tyckte att hon var otroligt söt i sin ljusa sommarklänning. Hon gillade honom också och snart fick han träffa Kerstins föräldrar. De var glada över att dottern lärt känna en sådan lämplig ung man.

Arne var född utom äktenskapet och hade haft en svår uppväxt i Skåne och Blekinge. Efter att mamman övergivit honom hade hans mormor låtit honom få veta hur oönskad han var. I skolan fick han stryk av läraren som kallade honom dumbom.

Men när Arne blev inkallad till det militära lättade saker och ting oväntat. Hans befäl upptäckte att Arne hade sinne för matematik och gav honom chansen att utbilda sig till signalist. Arne uppskattade sina viktiga arbetsuppgifter och trivdes med de fasta reglerna och kamraterna i flottan.

När Arne träffade Kerstin hade han aldrig haft en flickvän tidigare men han var ändå totalt övertygad att de hörde ihop för alltid. Kerstin gillade att gå ut med Arne, men var han verkligen den rätte för henne?

Hon träffade ju fortfarande Erik i smyg och när han lovade att skilja sig blev de hemligt förlovade.

Fick inte göra slut

Snart satt också en förlovningsring på Kerstins hand, men den var inte från Erik, som förhalade skilsmässan, utan från Arne. Nu var Kerstin officiellt hans fästmö och besökte Oscar II:s fort för kärleksstunder i hans lilla rum.

Arne stod därför som fallen från skyarna när Kerstin vid årsskiftet 1945/1946 berättade om Erik. Ändå ville Arne inte släppa Kerstin och så fort han inte arbetade ringde han upp fästmön eller ville träffas för att kontrollera att hon inte var otrogen.

Men Kerstin fann övervakningen enerverade och antydde att hon ville göra slut. I slutet av februari stal den desperate Arne pengar ur marketeriets kassa för att ha råd att hämta Kerstin med taxi till fortet.

Det var sent på kvällen och paret satte sig i ett rum där de kunde tala ostört. Utom sig drog Arne fram sin tjänstepistol och hotade att skjuta dem båda om Kerstin gjorde slut. Efter upprörda tårar försonades paret och de somnade vid varandras sida.

Sköts i huvudet – dog omedelbart

Men två dagar senare var Arne lika förtvivlad igen. Stölden hade upptäckts och Kerstin var åter kylig och avvisande. På kasernen tog Arne fram sitt skjutvapen och laddade det hastigt med hoprafsad ammunition. Så la han pistolen i rockfickan och begav sig oanmäld till Mobergs gård.

Här firade man släktkalas men Kerstin gick motvilligt med på att ta en promenad tillsammans med Arne. Paret gick in i ett vagnslider där det var lite varmare och satte sig på en kärra för att prata.

Arne pressade Kerstin om framtiden och ville bjuda ut henne på bio. Hon avfärdade honom vresigt. Då tog Arne upp vapnet riktade den mot Kerstins tinning och tryckte av – döden var ögonblicklig.

Så förde Arne pistolen mot sin panna och pressade avtryckaren, skjutvapnet klickade, gång på gång. Arne öppnade vapnet och såg att han laddat med fel ammunition. Endast den första kulan som tog Kerstins liv passade i loppet.

Från sina sinnen av förtvivlan rusade Arne bort från gården. Han tog sig till Göteborg och satte sig att vänta utanför centralstationen på att deras frukostsal skulle öppna. Vid det laget hade Kerstins föräldrar hittat sin döda dotter och larmat polisen.

Arne häktades när han satt åt och frukost, han följde lugnt med och erkände omedelbart allt. En som med förfäran läste om mordet i tidningen var Wilhelm, som tidigare träffat Kerstin på dansbanan i Askim. Han var fortfarande förälskad i henne och beslöt sig för att bevista begravningen den 3 mars.

Wilhelm höll sig diskret i bakgrunden men när han såg kistan sänkas ner täckt med blommor föddes en makaber plan i hans sinne. Nu skulle han äntligen kunna göra Kerstin till sin…

Grävde upp Kerstins kropp

När mörkret föll cyklade Wilhelm tillbaka till kyrkogården och hoppade ner i graven som ännu inte var igenfylld. Wilhelm hade tagit med sig rejäla verktyg för att bända upp kistan men det tog ändå flera timmar innan han kunde baxa in Kerstin kropp i en säck, hänga den över cykeln och trampa iväg. Han mötte ett tidningsbud på vägen som hajade till över det kusligt formade byltet.

Tidningsbudet ringde polisen som dock till en början schabblade bort tipset. Först när dödgrävaren kom för att fylla igen graven, upptäckte man att kistan var borta och polisen började lägga ihop två och två.

Snart dök ordningsmakten upp vid ett nedgånget hus i västra Göteborg.

Här bodde Wilhelm tillsammans med sin mamma som försörjde honom. Polisen hittade Kerstins kropp gömd under en kanot i den skräpiga trädgården.

Rättsläkaren upptäckte att Wilhelm försökt såga av flickans ena ben. När polisen undersökte huset gick de in i Wilhelms privata rum där ingen, inte ens hans mamma, släpptes in. Fönsterna var igenspikade och allt var draperat i svart. Rummet var fullt av teckningar och dockor av nakna och halvnakna kvinnor, stympade och utsatta för tortyr. Han hade samlat buntar av tidningsartiklar om kvinnomord och olyckor där kvinnor skadats svårt.

Wilhelm var en underlig ensam man som isolerade sig från alla och trodde sig vara förföljd av ondskefulla krafter. Det var uppenbart att Wilhelm hade psykiska problem, så i stället för att anklagas för brott mot griftefriden skrevs han in på mentalsjukhus.

När Wilhelm så småningom kom ut klarade han av att sköta ett vanligt arbete. Och Arne? Han dömdes till 10 års fängelse och tog chansen att utbilda sig under strafftiden. När han blev fri igen fick han ett bra arbete, gifte sig och blev en kärleksfull familjefar. Men Kerstins familj kom aldrig över sorgen över sin älskade dotter och syster. Flickan vars unga liv stals ifrån henne en kylig vinterdag…

Fotnot: Erik och Wilhelm är fingerade namn.