Anna-Karin Hatt: Jag är en tigermamma – om någon hotar ungarna är jag där

Magdalena Andersson är Sveriges första kvinnliga statsminister – så har vägen dit sett ut

Anna-Karin Hatt, 52, tillträdde som Centerpartiets nya partiledare så sent i maj 2025, efter att Muharrem Demirok, 49, avgått. Men det var ingen gröngöling som satte sig vid rodret utan en politiskt erfaren kvinna. Hon har varit nära medarbetare till flera av Centerpartiets tidigare partiledare.

Hon var med och formade Alliansen och fungerade under Alliansregeringen först som chefsförhandlare för Centerpartiet och sedan som minister under först Maud Olofsons, 70, partiledarskap och därefter Annie Lööfs, 42. Hon har också en gedigen erfarenhet av ledande roller och styrelsearbete i det svenska näringslivet.

Inte trygg i sitt eget hem

Efter knappt fem månader på posten lämnar nu Anna-Karin helt oväntat partiledarposten. Hon säger på en pressträff att samhällsklimatet har blivit råare och att hon tycker det är skrämmande med det hat och hot som riktas mot politiker.

– Jag känner att jag i dag leder Centerpartiet med all den kraft Centerpartiet behöver. Men jag känner också att jag i det samhällsklimatet vi har inte kommer vilja och kunna känna mig trygg med att långsiktigt vara en politisk ledare.

Hon säger att hon själv inte kunde förstå hur omfattande hatet och hoten skulle vara och hur hon själv skulle påverkas av det.

– När man känner att man alltid behöver se sig över axeln och inte kan känna sig trygg i sitt eget hem, då har det kommit för nära, säger Anna-Karin.

Hon tillägger att det inte handlar om någon enskild händelse. Det har inte gjorts någon polisanmälan utan handlar om en sammanvägd bedömning.

När Allas träffade Anna-Karin för en personlig intervju i mitten av september var dessa tankar ingenting Anna-Karin pratade om. Däremot lät hon oss förstå att familjen och barnen alltid skulle gå först.

Tigermamma vid hot mot barnen

– I första hand så är jag människa och mamma. I andra hand är jag partiledare. Den prioriteringen är glasklar för mig. Det kommer jag att hålla i. Jag är en tigermamma. En sådan förväntar sig att ungarna klarar väldigt mycket själv och ger dem mycket frihet och tilltro, men om det är någon som hotar ungarna då är hon där.

Anna-Karin har tre barn, varav två är utflugna. Morgonen för intervjun på Zetas trädgård i Segeltorp, söder om Stockholm har börjat stillsamt för henne. Anna-Karin har för ovanlighetens skull hunnit äta frukost i lugn och ro och sett till att den tonårige sonen blivit fin inför en skolfotografering.

Anna-Karin är på ett glatt humör och beställer en kaffe med mjölk. Hon har själv valt platsen för vår intervju, som ligger nära hennes hem.

Hon är väldigt trädgårdsintresserad och handelsträdgården Zetas trädgård är nästan som hennes egen bakgård. Hon upptäckte Zetas i slutat av 90-talet när hon hade köpt sitt första hus och skulle bygga upp en egen trädgård.

– Då behövde man ju bra växter. Jag hade hört talas om det här stället och det är ju en oas, säger hon och blickar ut över de vackra omgivningarna där löven så smått börjat skifta i höstens alla färger.

Nu har hon till och med ett likadant växthus från Greenhouse Sweden, som står här och där älskar hon att odla.

– Jag har satt en vinstock med pinot noir-druvor och så odlar jag melon, tomat, gurka och chili om somrarna. Jag har byggt fasta odlingsbäddar med tidsstyrd bevattning, så jag behöver inte vara hemma hela tiden heller, säger hon.

Anna-Karin älskar att laga mat och tomaterna har blivit till en god tomatsoppa. Men paradrätter är annars husmanskost som pannkakor, korvstroganoff och köttfärssås.

Uppvuxen på landet

– Jag är ju född och uppvuxen på en gård på landet och mamma och mormor lärde mig att laga mat från grunden.

Hon var med i köket, bakade och lagade mat och familjen samlades ofta kring måltider. Det har Anna-Karin tagit med sig till sin egen familj.

– Jag har haft ansvarsfulla roller som krävt mycket i många år, men jag har alltid hållit i att alla som är hemma äter middag tillsammans klockan sju. Nu är ju mina äldsta barn utflugna, så det blir inte på samma sätt längre, men det är viktigt för mig att samla familjen.

Den steniga lilla bondgården i byn Mosshult ligger precis på gränsen mellan Halland och Småland. Idag driver Anna-Karins äldsta bror gården vidare. Han är jägare och hon får också mycket kött av honom.

– Så en riktigt bra älggryta kan man få komma och äta hos mig. Gärna med mormor Iris vinbärsgelé, säger hon och ler.

Mormor Iris Svensson, född 1921 och morfar Sven Svensson, född 1913 var lantbrukare och köpte Södergården i den lilla byn i början av andra världskriget.

Anna-Karin flyttade dit med sin mamma Sonja Svensson och pappa Sven Andersson, samt sina två äldre bröder som liten och då byggde morföräldrarna ett nytt hus bara hundra meter därifrån.

När Anna-Karin var 4,5 år skildes föräldrarna. Hennes far flyttade ett par mil bort medan hennes mamma bodde kvar på gården med barnen. Att driva ett jordbruk som ensamstående kvinna var tufft och mamman hade flera andra jobb vid sidan om. Hon arbetade bland annat som annonsförsäljare åt lokaltidningar och som fritidspolitiker åt Centerpartiet.

Gården var ett familjeföretag

De tre barnen fick hugga i på gården från det att de var små.

– Att ha en bondgård är ju ofta ett familjeföretag och man hjälps åt när det är tufft. Jag fick hjälpa till att städa och laga mat. När jag blev äldre fick jag hjälpa till med djuren. Vi hade mjölkkor, lite nötkreatur, får och ibland någon gris. När det var höskörd körde jag traktor och hjälpte till.

Anna-Karins mormor och morfar fanns alltid nära familjen.

– Min mormor och morfar var en otroligt viktig del av tryggheten när jag växte upp. Några av de allra största klokskaperna jag hört fick jag höra hemma vid mormors och morfars köksbord, säger Anna-Karin.

Hon beskriver sina morföräldrar som jordnära och pålitliga med hög arbetsmoral. De lärde Anna-Karin att alltid göra sitt bästa och stå vid sitt ord. Men också det mellanmänskliga.

– Morfar var en sådan som såg något gott i alla människor, även när det var svårt och det har jag verkligen tagit med mig. Man kan ha väldigt olika uppfattningar och människor kan till och med göra väldigt dumma saker, men letar tillräckligt länge så finns det något gott i alla.

Sorgen efter pappa Sven

Båda uppnådde en aktningsvärd ålder. Mormor dog 95 år gammal och morfar somnade in vid 93. Anna-Karin tänker ofta på dem. Inte heller hennes far Sven finns kvar i livet.

– Han gick bort alldeles för tidigt. Han var ungefär i min ålder när han dog i en hjärntumör, säger hon med sorg i rösten.

Anna-Karin var i 25-årsåldern och hade precis fått sitt första barn när han dog. Det var en surrealistisk tid som svängde mellan en ofattbar lycka över att ha blivit mamma till en liten flicka och en sorg över att mista en förälder, alldeles för tidigt, minns hon.

– Jag upplevde det som att man tappar ett väderstreck när man förlorar en förälder, men så småningom ställer kompassen in sig igen och man hittar en ny riktning.

Även om Anna-Karin inte hade vuxit upp med sin pappa och därför inte var så nära honom så är en förälder alltid en förälder, menar hon.

– Han var en stor tänkare, och jag kan ofta undra vad han skulle ha sagt om saker och ting. Jag tror att han skulle ha varit stolt över mig, säger Anna-Karin och ler.

Lärde sig läsa som fyraåring

Anna-Karin var ett nyfiket och kunskapstörstande barn. Hon lärde sig läsa redan i fyraårsåldern och lånade kassar med böcker på biblioteket.

– Vi hade inte möjlighet att resa när jag var liten. Det fanns inte pengar och så hade vi en gård att sköta, men jag slukade böcker och reste i tanken. Jag läste allt möjligt, som mammas gamla Fem-böcker och Robinson Crusoe.

Men hon var också sportig, spelade både handboll och volleyboll.

– Vår mellanstadielärare Bosse var handbollstränare så alla i Hylte handboll när jag växte upp, säger Anna-Karin nästan urskuldande.

Skolan var viktig också för henne.

– Jag hade lätt för mig och tyckte om att plugga.

Pluggade till frisör

Hon gick ut grundskolan med 4,7, väldigt bra betyg på dåtidens betygsskala, där 5,0 var bäst. En syokonsulent sa: ”att med så bra betyg så måste man gå natur eller teknisk.”

Anna-Karin valde natur, men fick världens ångest. Hon hann sedan byta till både humanistisk och samhällsvetenskaplig linje med lika mycket ångest som resultat, innan hon förstod att hon ville göra något helt annat på gymnasiet.

– Så jag sökte och kom in på frisörskolan. Jag hade jobbat extra och städat på en frisersalong på helgerna och jag hade skrivit mycket dikter och tecknat mycket under uppväxten så jag visste att jag hade en konstnärlighet. Och då blev det frisör.

15 år gammal flyttade Anna-Karin hemifrån till Jönköping, där skolan låg. Hon bodde i ett litet minikollektiv med två tjejer som pluggade på högskolan. Samtidigt som Anna-Karin trivdes på frisörlinjen, så visste hon att det inte var ett livsval.

– Jag var mer skoltrött och det var rätt för mig då, för jag hittade motivationen. Det var kul att få utlopp för något annat.

Anna-Karin älskade också att sjunga. En idol var Maritza Horn, som 1978 hade debuterat med albumet Jämmer och elände. Det var inspelningar av gamla skillingtryck om döende barn, alkoholens förbannelser och ond bråd död.

De melankoliska visorna talade till Anna-Karin och under tonåren sjöng hon gärna skillingtryck med en vuxen kompandes på dragspel. Lite konstigt, med tanke på att Anna-Karin var ganska blyg, menar hon.

Gick med i Centerpartiet som 19-åring

Blygheten släppte dock när Anna-Karin gick med i Centerpartiets ungdomsförbund som 19-åring.

– Jag upptäckte att jag tyckte om att stå på scen och andra såg att jag hade ledarskapsförmågor, säger hon.

Anna-Karin hann bara jobba som frisör i ett år innan hon fick så kallad vattenallergi på händerna, hudbesvär som uppstår vid mycket kontakt med vatten i kombination med tvål och kemikalier.

– Hade jag inte fått det så hade jag kanske jobbat några fler år. Men det ledde till att jag ganska tidigt insåg att det inte skulle funka.

Gjorde en klassresa

Anna-Karin kompletterade sin gymnasieutbildning för att komma in på högskolan. Tre år senare hade hon tagit en fil kand i statsvetenskap och internationella relationer vid Göteborgs Universitet.

– Jag var den första som pluggade på universitetet i min släkt så det är ju en klassresa. Hade jag som barn mött någon på grusvägen där hemma som sagt: ”Nu ska vi blicka in i framtiden. Du ska få göra alla de här fantastiska sakerna. Du kommer att bli talskrivare och partiledare. Statssekreterare och vd” – då hade jag aldrig trott på det. Jag hade trott att personer druckit eller rökt svamp, säger Anna-Karin och skrattar.

Ser fram emot andra faser i livet

Hon känns verkligen genuin och ödmjuk i det hon säger. Och lika mycket som Anna-Karin entusiastiskt pratade om sitt nya uppdrag som partiledare under intervjun lika mycket kunde hon också längta efter andra saker.

– Förhoppningsvis får man vara frisk och leva länge och då blir jag extremt nyfiken på vad som väntar de kommande 20 åren. Jag ser fram emot andra faser av livet.

Vad gör dig riktigt lycklig?

– Jag blir som lyckligast när jag får tid tillsammans med de människor som betyder allra mest för mig. Det är mina barn förstås, men också min mamma och mina bröder.