Anna-Lena Brundin: Jag är dålig på att vara pensionär – svårare än vad jag trodde

Agnes Wold: Människan är gjord för att jobba

Jag är inte alls avundsjuk på min vuxna son, som efter en lång ledighet klev in i ekorrhjulet igen. Plötsligt måste han stiga upp i ottan och trilskas med sin treåring som vägrar klä på sig och borsta tänderna. Ungen vill ju bara vara kvar i sin mjuka pyjamas och äta frukost närhelst det passar, helst framför tv:n.

Precis som jag har det nu. Ja, så har jag det. Lugnt och skönt. Det enda jag måste göra är att hålla fint hemma, tvätta och tänka ut vad jag och sambon ska laga till middag.

Så är det att vara pensionär. Alltså, jag har precis börjat, men ändå. Jag är det nu. P-e-n-s-i-o-n-ä-r. Långt ifrån ekorrhjulet. Ingen väckarklocka behövs. Den enda tid jag måste passa är min tvättid. Eller något besök på vårdcentralen.

Det gäller att skapa rutiner som tråkar till livet

Okej, ibland jobbar jag. Det händer att jag skriver en roman och någon annan gång har jag spelning inför publik. Men det är inte samma sak som att vara i ekorrhjulet. Inte som när barnen var små och gick på dagis. När måndag var veckans första dag och fredag den sista före helg.

På den tiden kändes dagarna. Numera är det måndag hela veckan. Eller fredag. Det beror på vilken man föredrar. Och jag får medge att det ofta blir fredag. Hela veckan. Inte bra.

Det gäller att skapa rutiner som tråkar till livet, så att man kan njuta av det som är kul. Ja, det är en konst att vara pensionär har jag insett. I ett oändligt hav av ledighet bör man skilja på ledigt och ledigt. Dela upp i trista stunder kontra roliga och någon dag försöka att inte göra något alls. Bara finnas till liksom.

Det låter kanske lätt, men det är det inte. Som artist har jag alltid varit ”min egen”. Har aldrig haft någon chef som beviljat mig ledigt, sådant har jag fått stå för själv och ärligt talat har jag alltid varit usel på det. Så varför skulle det vara lättare nu?

Usch. Jag är dålig på att vara pensionär. Nästan så jag längtar tillbaka till ekorrhjulet. När måndag var måndag på riktigt. En äkta grå vardag. På den tiden drömde man om semester. Vad drömmer jag om nu? Jo, om att försöka ta semester från semestern!

Min sambo, som hanterar pensionärslivet lika dåligt som jag, ligger (jag skriver alltid i sängen) bredvid mig och snarkar. Nyss talade han i sömnen. Jag spetsade öronen. Jag vet. Att lyssna när någon pratar i sömnen är som att tjuvtitta i en dagbok, men det var oundvikligt. Han upprepade samma ord om och om igen. Som ett mantra.

Nu tror ni att han drömde om en kvinna eller något ekivokt äventyr. Men icke sa Nicke. Vet ni vad han sa? Jo – och detta avslöjar väl om något hur prosaiskt det är att vara pensionär – han sa: Sättpotatis.