Bästa vännerna lockades ut i skogen – hittades döda

Olösta fallet: Mordet på Anders Gustafsson

Devil’s dyke är en torrdal vid Englands sydöstra kust som ligger knappt en mil från kuststaden Brighton. Det är ett populärt fritidsområde och i februari 1990 gjorde paret David och Susanna Clifton en utflykt dit. De hade tagit med sig en termos med te och snart hittade paret en trevlig plätt för att njuta av den brittiska nationaldrycken. Men plötsligt stördes stillheten. En flicka rusade fram ur snåren; naken, smutsig och med blodsprängda ögon. Förvirrad frågade hon:

– Är ni kidnappare?

Flickan hette Claire Perkins och var sju år gammal. David svepte in henne i sin jacka och paret bar henne till en golfklubb som låg i närheten. För polisen berättade Claire att hon varit ute och provat sina nya rullskridskor när hon passerade en röd bil som stod parkerad med bakluckan öppen.

Plötsligt hade föraren, en mustaschprydd ung man, hoppat fram, greppat tag i och tvingat in henne i bagageutrymmet. Claire hade lyckats krångla av sig rullskridskorna i mörkret och bankat på luckan för att kalla på hjälp. Då vrålade mannen åt henne att vara tyst. Hon vågade inte annat än att lyda. Efter vad som kändes som en evighet stannade mannen bilen uppe på en höjd och släpade in flickan i baksätet. Hon kände hans händer klämma runt hennes hals tills det svartnade för ögonen. När Claire återfick medvetandet låg hon naken i ett buskage.

Polisen konstaterade att flickan blivit våldtagen och att gärningsmannen måste trott att han pressat livet ur henne. De hittade Claires avslitna kläder i buskarna och där fanns spår av gärningsmannens dna. Polis upptäckte också däckspår av en mycket ovanlig typ. Avtrycken passade in på en bil som tillhörde en viss Russell Bishop, en man som redan befann sig på polisens radar som en farlig person. Då Bishop kallades till en vittneskonfrontation pekade Claire ut honom utan minsta tvekan.

Under rättegången mot Bishop vittnade den modiga Claire bakom en skärm medan hon kramade om ett gosedjur. Bevisen var överväldigande och i december 1990 dömdes Bishop till minst 14 års fängelse.

Men hur kom det sig att polisen redan kände till Bishop, och varför följde föräldrarna till flickorna Nicola Fellows och Karen Hadaway spänt rättegången?

Två flickor mördas

År 1986 bodde den tioåriga Nicola och den nioåriga Karen i det stora bostadsområdet Moulsecoumbe estate nära Brighton. Det var ett trångbott och fattigt område, men grannsämjan var god och föräldrar lät utan oro sina barn leka överallt utomhus. Eftermiddagen den 9 oktober hade Nicola varit på körövning i skolan. Fortfarande klädd i sin skoluniform sprang hon ut för att leka med sin bästis. Karen hade på sig en chockrosa tröja som lyste mot grönskan när kompisarna begav sig till skogsområdet Wild park reserve precis i närheten.

Flickorna var tillsagda att komma hem till middagen och mammorna litade på att Karen, som var en ordentlig flicka, skulle se till att även den busiga Nicola passade tiden. Men klockan tickade på och maten kallnade utan att något av barnen dök upp. Susan Fellows och Michelle Hadaway begav sig ut för att själva leta efter sina döttrar och till slut ringde Michelle polisen. Snart vimlade Moulsecombe av spårhundar och även en polishelikopter brummade över området. Men när mörkret föll var flickorna fortfarande borta.

I den grå gryningen gav sig volontärer och poliser ut igen. Efter flera timmars sökande smög polisen Paul Smith bort för en rökpaus. Plötsligt sa någon bakom honom:

– Vad håller du på med?

Smith trodde först att chefen kommit på honom, men där stod i stället den 20-årige takläggaren Russell Bishop tillsammans med sin blandrashund Mollie. Bishop sa att han letat efter flickorna men nu gett upp. När Smith undrade varför sa han:

– Om jag hittade dem och de var döda så skulle jag bli haffad eller hur?

Smith hajade till, men innan han hann fråga vidare så ropade en mansröst en bit längre bort att de upptäckt flickorna. Bishop började genast springa i samma riktning och Smith följde efter, långsamt och pustande. Barnen hade hittats av volontärerna Kevin Rowland och Matthew Marchant, och låg täckta av ris i ett buskage. Männen var så chockade att de inte kunde svara på några av Smiths frågor.

Karen och Nicola låg tätt bredvid varandra. Det såg ut som de sov, men Bishop sa tvärsäkert till Smith att flickorna var döda. Han påstod att han gått fram och känt på barnens halsar men inte upptäckt någon puls. Smith kallade på förstärkning och snart konstaterade experter att flickorna strypts till döds och även utsatts för sexuellt våld.

Med dåtidens teknik var det inte möjligt att säkra dna-spår från gärningsmannen, så polisen fick i stället knacka på bokstavligt talat tusentals dörrar och följa upp en flod av tips från allmänheten.

Karen och Nicolas föräldrar insisterade på att deras flickor bara skulle ha följt med en bekant som de litade på, och polisen trodde inte heller att gärningsmannen var en främling. Bishop konstiga uttalanden gjorde honom misstänkt, och varför mindes varken Kevin eller Matthew att de sett Bishop gå fram och känna efter puls på barnen?

Russel Bishop går fri

Polisen upptäckte att Bishop var en misslyckad inbrottstjuv som var illa ansedd i området för hur han bedrog sin sambo Jennifer Johnson. De hade barn ihop, men ändå hade Bishop ett förhållande med en tonårsflicka, Mary Anne Stevenson. Hon hade bara varit 13 år när han inledde relationen.

Samma dag som flickorna blev upptäckta hittade en lokalbo en tröja med oroväckande brunröda fläckar nära Moulsecombe. Polisen analys visade att fläckarna inte var blod utan billack – och dessutom av en särskild nyans som matchade en färgburk i ett garage där Bishop brukade meka. På tröjan fanns även tygfibrer och växtsporer som indikerade att ägaren befunnit sig på mordplatsen.

Polisen knackade på hos Bishop med klädesplagget i hand och när hans sambo Jennifer öppnade dörren utbrast hon glatt:

– Åh, ni har Russells tröja!

Med så neutrala ansiktsuttryck som möjligt lät poliserna Jennifer skriftligen bekräfta att plagget tillhörde hennes sambo. När Bishop förhördes av polisen kom han med osannolika och motstridiga förklaringar till vad han sagt och gjort. Bishop påstod att han var i tvättstugan kvällen när Nicola och Karen försvann, oturligt nog ensam. Han letade aldrig efter någon puls på flickorna, han förstod att de var döda för att han såg blod i mungiporna.

I väntan på rättegång sattes Bishop på fri fot, något han utnyttjade till att knacka på hemma hos familjen Fellows. När Nicolas pappa, lastbilschauffören Barry, öppnade rabblade Bishop upp en försäkran att han var oskyldig. Utom sig av sorg och vrede beordrade Barry honom att försvinna och hålla sig utom synhåll.

Rättegången ägde rum i slutet av 1987 och åklagaren kände sig först säker på en fällande dom mot Russell Bishop. Men det visade sig att polisen slarvat med att fastställa tidpunkten när flickorna dött, och på så vis blev det lättare för Bishop att hävda att han hade ett alibi. Tröjan fick därmed en avgörande betydelse, men nu påstod dock Jennifer att hon inte alls kände igen den. Målet föll och Bishop blev försatt på fri fot.

När Bishop frikändes blev Karens och Nicolas familjer förkrossade eftersom lagarna i Storbritannien vid den här tiden fortfarande förbjöd ”double jeopardy”, det vill säga att någon åtalas för samma mord mer än en gång.

Än ohyggligare blev det när Bishops tonåriga älskarinna Mary Ann gick till pressen och hävdade att en av flickornas pappa, Barry Fellows, var gärningsmannen. Hon påstod att han skulle ha begått sexuella övergrepp mot sin dotter Nicola och därför velat tysta henne.

Polisen synade pappan närmare i sömmarna och upptäckte att han både var dömd för väpnat rån och kunde ha ett våldsamt humör. Mamma Susan hävdade dock bestämt att Barry, trots sina brister, älskade Nicola och aldrig skulle kunna ha gjort henne något ont. Polisen grundliga utredning visade senare också att Barry var helt och hållet oskyldig till Mary Anns påståenden.

Dömd för morden 2018

Men helt fri gick Russell Bishop inte. 1990 dömdes han till fängelse för attacken och den brutala våldtäkten på lilla Claire Perkins. Rättegången strödde salt i såren hos Nicolas och Karens föräldrar, men stärkte samtidigt polisens övertygelse om att Bishop begått dubbelmordet vid Moulsecoumbe. De förstod att det var värt att spara det hopsamlade bevismaterialet i hopp om att han någon gång i framtiden skulle kunna bindas vid brottet.

År 2005 ändrades så äntligen lagen om double jeopardy, vilket betydde att om nya starka bevis kunde hittas skulle Bishop kunna ställas inför rätta igen – men dock bara en enda gång. Polisen ägnade därför flera år åt att bygga upp ett åtal mot Bishop, och år 2016 förhörde de honom i fängelset.

Det enda han var villig att säga var att han aldrig rört vid flickorna, men just det var precis vad polisen behövde höra. Hösten 2018 anklagades Bishop på nytt för flickmorden och den här gången kunde åklagaren visa upp tejpbitar med hudfragment som polisen hade tagit från Nicolas och Karens armar – med dna från Bishop.

Juryn behövde bara några timmar för att konstatera att de fann honom skyldig till dubbelmordet. Efter att domen fallit erkände förra sambon Jennifer igen att tröjan som polisen hittat tillhört hennes sambo. Russell Bishop hann dock bara avtjäna fyra år till bakom galler innan han dog i cancer, 55 år gammal.