Elisabeths hem brann ner på nyårsafton – någon sköt in en raket: Jag hade tur

Så lugnar du din skotträdda hund under nyår

Mobilen vibrerade envetet i byxfickan, men Elisabeth försökte ignorera ljudet. Hon hade nyss gått på sitt nattpass som undersköterska på ett boende för dementa och palliativa patienter och nu satt hon i ett överlämningsmöte med läkare och sjuksköterska.

– Vi hade många allvarligt sjuka patienter just då och det var mycket information att ta in. Jag skulle ansvara för tio patienter under natten.

Elisabeth Borneteg hade cyklat hemifrån en timme tidigare, sedan hon gjort det mysigt för katten Alice i köket. Det var nyårsafton och hon visste inte hur katten skulle reagera på smällare och raketer.

– Hon fick extra mycket gott, jag satte på radion och stängde in henne i köket, där hon skulle få det lugnast, säger Elisabeth och berättar att hennes två hundar fått följa med dottern Lina ut på landet.

Katten var kvar

Hilda, en engelsk staffordshireterrier, och lilla blandrashunden Cocos skulle alldeles säkert ha det bra när 2023 gick över till 2024.

När mötet med läkare och sjuksköterska var över lyfte Elisabeth sin mobil ur byxfickan och läste ett sms som hon fått. ”Var vänlig ring polisen. Det brinner i din lägenhet.”

– Jag visste inte vad jag skulle tro. Jag hade ju cyklat hemifrån så nyligen. Var det någon som försökte skoja med mig?

Elisabeth ringde sin dotter Lina som bestämde sig för att åka till Elisabeths hemadress för att kolla upp saken och Elisabeth satte sig i en telefonkö till polisen.

– Det var oerhört frustrerande. Jag ville veta vad som hände men kunde inte lämna jobbet. Jag ansvarade för tio patienter, då kan man inte bara gå hem.

Polisen bekräftade att det var en pågående brand i Elisabeths bostad och undrade om det fanns någon i hemmet. Elisabeth berättade att hennes katt var där.

Under tiden hade dottern Lina kommit fram till brandplatsen tillsammans med en vän. Räddningstjänsten hade lyckats få ut katten, men det blev stopp när Lina ville gå fram till huset för att se hur illa det var. ”Det vill du inte se”, fick hon höra.

– Efter mycket tjat fick Linas kompis lov att gå närmare och titta men kom snabbt tillbaka och bekräftade att Lina inte borde se brandplatsen. Min kollega ordnade en vikarie så att jag kunde lämna jobbet, men innan dess höll polisen ett långt förhör med mig på telefon.

Blev trakasserad

Elisabeth fick svara på om det fanns någon som skulle kunna vilja henne illa. Det fanns ju en polisanmälan sedan tidigare mot ungdomar i området. Elisabeth har bott i sin lägenhet i Kallhäll i åtta år. Hit flyttade hon från ett radhus, sedan hon skilt sig från barnens pappa.

– Jag letade efter en lägenhet med precis de kvaliteter som den här lägenheten hade. Jag ville bo längst ner och med egen uteplats. När jag och Lina var på visningen kände jag redan i hallen att jag hittat hem. Det är en suterrängvåning med egen utgång via en generös altan, där jag kan odla blommor och har plats för trädgårdsmöbler.

Men efter en tid började förbipasserande ungdomar roa sig med att knacka på hennes fönster. De frågade efter portkoden och när Elisabeth inte ville lämna ut den sparkade de hårt mot hennes dörr när de till slut tog sig in i huset.

– Jag har civilkurage och säger alltid till om någon gör dumma saker och det gjorde jag även till de här ungdomarna. Jag försökte prata med dem, men det gick inte.

Elisabeth berättar att hennes dotter fick nog en gång när hon var på besök: Hon polisanmälde ungdomarna. Elisabeth säger att trakasserierna tyvärr inte upphörde. Ungdomarna smällde med nävarna på hennes altan och dundrade på med hög musik utanför hennes fönster.

När hon fick veta att branden i hennes bostad orsakats av en nyårsraket som skjutits in mot hennes lägenhet gick misstankarna förstås åt ett särskilt håll.

– Det fanns inga vittnen till vad som hänt och polisens utredning gav aldrig något svar på hur raketen hamnat i min bostad. Vi vet bara att någon skjutit in en raket till mig och att det ställde hela mitt liv på ända.

Hamnade i livskris

Elisabeths dotter Jenny hämtade henne från jobbet och i Elisabeths huvud snurrade frågor som ”hur allvarligt är det?” och ”hur gick det med katten?”

– Jenny sa att det inte var någon idé för mig att åka hem, hon skjutsade mig hem till Lina i stället. Jag fick veta att katten blivit räddad. Hon hade fått syrgas och mådde bra, men något annat fanns inte kvar av allt som dittills varit mitt liv.

Elisabeth hade bara kläderna hon stod och gick i och chocken var stor när sanningen slog ner i henne med full kraft.

– Jag hade inga kläder, jag hade ingenting. Allt var borta! Samtidigt snurrade tankarna i huvudet. Tänk om jag varit hemma? Då kanske jag hade sovit. Eller legat i soffan med hundarna och katten, som jag brukade göra.

Det var vid soffan som raketen for in.
– Då hade jag kanske inte funnits längre.

Försäkringsbolaget ringde henne redan samma kväll och dagen efter kunde hon kvittera ut pengar för att göra de nödvändigaste klädinköpen. Elisabeths fyra barn med familjer kom att bli hennes stora stöd i den livskris hon plötsligt hamnat i.

– Jag var fullständigt utmattad och sökte samtalsstöd hos vården men fick veta att väntetiden var ett och ett halvt år. Det är verkligen något som samhället behöver bli bättre på. Man ska inte behöva vänta på hjälp när man drabbas av ett sådant trauma.

Elisabeths terapi blev i stället att besöka den utbrända lägenheten om och om igen.

– Det var fruktansvärt att gå in i mitt hem, men jag kunde inte gråta. Jag kände bara en stor, stor tomhet. Allt var svart, allt var bara svart! Tv:n hade smält ner och fönstren var borta, de hade sprängts bort. Köket, det rum jag stängt in katten i, hade klarat sig bäst. Jag kunde ta med mig lite tallrikar, glas, knivar, gafflar och stekpannor.

Bodde hos dottern

Elisabeth gick runt i spillrorna av sitt hem, och tänkte att hela hennes liv, alla minnen, saker hon fått av farmor och mormor var borta. Var det här ens hennes hem längre?

Totalt drabbades fyra lägenheter av branden. Två personer fick föras till sjukhus på grund av rökskador. Värst drabbades Elisabeths lägenhet som blev helt utbränd, men ytterligare tre familjer blev bostadslösa då deras bostäder var svårt rökskadade.

– Jag kan bara hoppas att den eller de som kastat in raketer har dåligt samvete i alla fall. Jag tycker att fyrverkerier borde förbjudas. Det är farligt både för djur och människor.

Elisabeth bodde hos dottern Lina i ett par veckor innan hon fick en egen tillfällig bostad. Hon stannade hemma från jobbet under en månad men kände sedan att det bästa var att återgå till rutiner, att återerövra sitt liv igen.

– Lägenheten skulle byggas upp på nytt och först fick jag veta att det skulle ta ett till två år. Men det gick fortare än så, och det var många beslut som skulle tas. Vilket kakel ville jag ha? Skulle jag flytta någon vägg? Ville jag ha ett likadant kök som tidigare eller något helt annat?

Måste våga leva

När vi talas vid har Elisabeth bott tre veckor i sin totalrenoverade lägenhet. Kök, badrum och en ny glasvägg är precis allt hon önskar sig av en bostad. Hon säger att försäkringsbolaget, hantverkarna och alla som hjälpt henne har varit otroligt stöttande och peppande, och uppbyggnaden har inte kostat henne ett öre.

Men det finns ändå ett skav kvar hos henne.

– Jag vet inte om jag vill bo kvar här längre. Det är en drömlägenhet med stor altan och en fin skog runt knuten. Men kommer jag att känna mig trygg igen? Första dagen när jag cyklade iväg till jobbet bultade hjärtat hårt. Situationen påminde om den där nyårsaftonen. Men jag bestämde mig för att jag måste trotsa min oro, jag måste våga leva mitt liv igen.

Elisabeth har funderat på om hon ska se branden som ett tecken på att hon borde börja på ny kula. Kanske flytta utomlands?

– Men än är jag inte tillräckligt stark för en så stor förändring. Vi får se vad framtiden bär med sig.