Anastazia fann Gud – efter tuffa uppväxten: ”Tron gav mig trygghet”

5 impopulära yrken - trots höga löner

Hon har jobbat som socialpedagog i Svenska kyrkan och söker själv tröst och trygghet hos Gud när livet är svårt. Anastazia Thorell Pitkänen, 26, förlitar sig på att Gud har en plan för henne. Även när livet känns tufft.

Men så har det inte alltid varit.

– När jag växte upp var jag som de flesta andra och tänkte att det nog finns någon högre makt, men det var inget jag fäste särskilt stor vikt vid och jag struntade i att konfirmera mig. De flesta konfirmerade sig bara för att det var så man brukade göra.

Sebastian Stakset – en stor förebild

Anastazia berättar att hennes ungdomsår blev ganska stökiga. I tonåren kom hon in på olyckliga vägar, men vid 22 års ålder omvärderade hon hela sitt liv. Hon sökte tryggheten och fann den hos Gud.

– Jag blev gravid och ungefär i samma veva började jag utbilda mig till socialpedagog och kom i kontakt med 12-stegsprogrammet. Där fick jag tillfälle att utforska mina egna tankar om tro, och jag ställdes inför många existentiella frågor, säger Anastazia och berättar att hon törstade efter mer och sökte kunskap på internet.

TikTok, poddar och You­tube bjöd på allt ifrån andliga samtal till Gudstjänster, och Anastazia sög i sig av allt hon hörde.

– Steget till kyrkan kan kännas långt men på internet är allt lättillgängligt. Jag fastnade bland annat för Sebastian Staksets podd 5 minuter med Gud och min tro växte sig allt starkare.

Podden, med Sebastian Stakset och Hanna Simonsson, är en lättillgänglig andaktspodd med bön och bibel som grund. Den görs av Tidningen Dagen.

Sebastian Stakset är en förebild för Anastazia. Han har själv vänt en svår och otrygg tillvaro till något bättre, tack vare sin tro. Sebastian har vid flera tillfällen öppet berättat om sin kamp mellan mörker och ljus, där tron räddat ­honom.

Anastazia säger att hon känner likadant. Gud finns där när livet är som svårast, och vetskapen att han har en plan – att allt kommer att bli bra – är en trygghet.

– Jag tänker ofta på den andliga texten Fotspår i sanden där andemeningen är att Gud går vid vår sida och när livet är som svårast bär han oss. Det är en jättefin text.

Tron är en följeslagare genom hennes liv

Anastazia började läsa bibeln, hon laddade ner appen Holy bible med ledda böner. Tron växte sig allt starkare och i dag är den en ständig följeslagare i hennes liv. Hon lyssnar ofta och gärna på Gudstjänster via Spotify.

– När jag är ute och springer har jag ofta en andlig podd i öronen och när jag ska sova lyssnar jag gärna på en Gudstjänst. Tack vare det har jag lärt mig att landa och varva ner på kvällarna och nu sover jag gott. Min tro har gett mig ett nytt liv i harmoni.

Även om Anastazia oftast tar till sig Guds ord via internet så besöker hon också en hel del Gudstjänster i den fysiska kyrkan.

– Jag tycker om att gå på sinnesromässor och har tatuerat in sinnesrobönen på min arm. Framöver vill jag konfirmera mig. Nu känns det helt rätt att göra det. Det är tre år sedan tron förändrade mitt liv och gav mig en trygghet i en otrygg värld. Gud finns ständigt hos mig och jag vänder mig till honom både när jag behöver stöd och när jag vill be för andra. Livet blir aldrig hopplöst när man tror på Gud. Det är stort!

Fler yngre medlemmar i Svenska kyrkan

Anastazia är inte ensam om att söka tryggheten i kyrkan. Under 2024 ökade antalet nya medlemmar i Svenska kyrkan mer än vad det gjort de senaste tjugo åren och enligt Ungdomsbarometerns senaste rapport (2025) ses en historisk ökning av antalet unga som går i kyrkan. Bland ungdomar i åldern 15-24 år är det nästan dubbelt så många som identifierar sig som religiösa jämfört med tidigare år.

I kyrkan i Luleå är samtalsgrupper för unga som vill förändras och utveckla sin andlighet populära. För­ändrings­resan sker med hjälp av boken 12 steg till inre hälsa. Boken, av prästen Olle Carlsson, tar inspiration från Anonyma Alkoholisters 12-stegsprogram.

Men det är inte enbart samtalsgruppernas förtjänst att allt fler unga vuxna söker sig till kyrkan. Gunnar Sjöberg har jobbat som präst i många år, både i Sverige och utomlands, och han menar att människan i alla tider sökt efter tryggheten och gemenskapen i kyrkan. Inte minst när livet krisar.

– Dödsfall, skilsmässor, krig i världen – i kristider finns kyrkan där med trygghet och tröst. Det är en styrka att allt ryms i kyrkan. Hit kommer vi i glädje och tacksamhet och i sorg och oro. Man säger att Sverige är världens mest sekulariserade land, men i djupet av människans inre ryms alltid en andlig längtan. När jag nyligen begravde en ung person fylldes kyrkan av unga vuxna. Kyrkan är en plats att uttrycka sorg och oro.

Gunnar säger att han tror att unga människors nyfikenhet på det andliga delvis har att göra med att det finns en kunskapslucka hos dem och föräldragenerationen.

– Man vill veta vad vi gör i kyrkan, och det finns ett behov av stadga och värderingar som bär över tid. I kyrkan finns utrymme för att uttrycka både längtan och oro och att söka svar på livets stora frågor.

Två sorters oro

Gunnar Sjöberg gläds åt att se allt fler unga vuxna som återkommer till gudstjänsterna och kanske stannar kvar på kyrkkaffet.

Han berättar att han nyligen döpte en 18-åring och att det är vanligt att 14-åriga konfirmander till en början får döpas, då det inte är lika självklart för föräldrar att döpa sina bebisar som det var förr.

– Vi ska vara tacksamma att de unga hittar till kyrkan, och inte vifta bort det som en trend. Men vi behöver heller inte göra till oss med nya grepp, utan visa att det är så här vi firar gudstjänst. Jag ser att även fnissande konfirmander lyssnar på mässan med stort allvar, och tänder gärna ett ljus efteråt. I ljusets låga ryms människans längtan och oro.

Just oron kan kännas extra svår i en tid då nyhetsflödet präglas av svarta rubriker.

– Vi har klimatkrig, krigshärdar i världen, nyckfulla världspolitiker och ekonomisk oro. Vi har dessutom nyligen gått igenom en kris med pandemi. Den oro som dessa händelser väcker kan vara svår att hantera eftersom vi inte kan lösa problemen på individnivå, säger Marie Bremberg, psykolog på Sophiahemmets rehabcenter.

Hon säger att oro i sig är helt normalt och något vi behöver känna för att fungera som vi ska i livet. Oron syftar till problemlösning.

Psykologer talar om två sorters oro. Den som handlar om oro i vardagen, ”hur ska jag klara livspusslet när skola och jobb startar efter sommaren?”, går att hitta lösningar till.

– Oron över det som händer i världen går inte att lösa på egen hand. Vissa personer fastnar i oron och kan till och med känna att de gör något för att hjälpa klimatkrisen eller svältande barn i världen genom att hela tiden tänka på dem.

Marie Bremberg råder den oroliga att ställa sig frågan: ”Vad kan jag faktiskt påverka just nu – och vad behöver jag släppa taget om?”

– Att engagera sig i något större än sig själv kan ge både hopp och handlingskraft. Men det är också viktigt att tillåta sig pauser från världens problem, att vårda sin egen återhämtning och att göra plats för glädje, relationer och vardagliga stunder av lugn.

Det kan kännas hjälpsamt att söka ett sammanhang, en mening och trygghet bland likasinnade – till exempel i föreningar, ideella organisationer eller i kyrkan.