Fantombilden på Palmes mördare var en kopia av min pojkvän
Krimfallen som skakade Sverige
Alla generationer har sina datum, datumen då man vet exakt vad man gjorde vid sagd tidpunkt. Och datumet, när och var man nåddes av informationen av den ödesdigra händelsen.
Mitt livs första oförglömliga datum är mordet på Olof Palme. Jag var på mitt tjugonde år. Bodde i en andrahandslya på Kungsholmen i Stockholm. På kvällen/natten var jag och min dåvarande pojkvän på en spansk krog i mitt kvarter. En livfull restaurang där spontan dans kunde uppstå. Den kvällen förflöt i festens tecken. Inte ont anande åt vi räkor i vitlök, Paella och drack rött vin.
Vem hade blivit mördad
Detta utspelar sig på den tiden då jag sov väldigt länge på morgonen, en bra bit in på förmiddagen. Just denna morgon, av någon oförklarlig anledning slog vi på tv:n. Det var långt ifrån mina rutiner på den tiden. Det var också långt innan morgon-tv blev så etablerat som det är nu.
Go’morron Sverige var det som fanns på SVT. Direkt när tv:n gick på förstod vi att något verkligt dramatiskt hade hänt. Någon var död, men vem,
Våra tankar for till kungahuset och vi satt med spända öron och ett stort obehag infann sig för varje minut som gick i sändningen. När det blev helt tydligt för oss att Olof Palme blivit mördad på öppen gata i Stockholm, staden där vi bodde och levde varje dag – det var där och då livet förändrades för alltid.
Alla besökte mordplatsen
Dagarna efter den tragiska nyheten vallfärdade vi stockholmare till mordplatsen. Högen med rosor växte för varje dag. Man gick smitplatsen och stod utanför Grand, som man nu började säga Biografen Grand om. Det presenterades tilltänkta mördare som kallades för sin ålder.
Så efter någon vecka fanns där plötsligt en bild – en fantombild. Den 6 mars presenterades detta ansikte för hela Sverige i tv. Vi, jag och min pojkvän missade presskonferensen, och hörde nyheten om fantombilden flera timmar innan vi såg den.
Så kom det sig så att när min pojkvän en vanlig vardagskväll stod och väntade på bussen från jobbet började känna något i luften kring honom. Folk i busskön började tissla och tassla. Mer eller mindre diskret peka på honom och titta snett. Där stod han som han alltid gjort efter jobbet och fattade faktiskt ingenting.
Kusligt lik fantombilden
På vägen hem susade bussen förbi kiosker och affärer, men det var inte förrän han lite senare gick på en gata och möttes av en löpsedel prydd med bilden av honom själv som polletten trillade ner. Fantombilden var utkavlad över hela landet och troligen världen – den var verkligen iögonfallande lik honom. Rätt kusligt. Och denna bild prydde våra löp, tidningarnas förstasidor och nyhetssändningar i veckor.
Vi fick inte torgskräck, men nästan. Vid flera tillfällen fick han le och säga till vilt främmande personer:
– Jag vet, det är likt men det är inte jag.