Författaren Pauline Riccius inspirerades av sin mormors historia – aktuell med bok om spökhuset i Sandträsk

Se också: 5 tips till dig som drömmer om att skriva en bok

Symtomen var diffusa. Tröttheten hade patienten i ett fast grepp, det kändes som att röra sig genom sirap. Aptiten försvann utan att han eller hon riktigt märkte det, men det märktes på kläderna som satt allt lösare. Febern gick upp och ner. Ibland kunde man känna dig frisk, fast man inte var det. Men värst av allt var den envisa hostan, särskilt på nätterna, ibland med en metallisk smak av blod som fyllde munnen.

Tuberkulos, eller TBC som det också kallas för, var verklighet för många svenskar under 1800-talet till mitten av 1900-talet. Vid förra sekelskiftet stod bakteriesjukdomen för 40 procent av alla dödsfall i Sverige, en svindlande siffra.

Pauline Riccius nya bok – inspirerades av släkthistorien

Författaren Pauline Riccius, 52, släppte nyligen romanen Tolv andetag till sjön (Bazar), som är inspirerad av hennes mormor Kerstins liv som doktorinna i Sandträsk sanatorium utanför Boden under början av 1940-talet. Romanen är den första delen av tre i hennes sanatoriesvit.

– Min mormor var 20 år när hon kom upp dit för att min morfar Gunnar, som var tio år äldre, hade fått ett läkarvikariat där. Det var svårt att få ett fast jobb som läkare. De fick sex veckor här, sex veckor där … Och så hamnade de uppe i Sandträsk, fyra mil norr om Boden, säger Pauline när vi möts i hennes vackra villa från 1923 i Saltsjöbaden, strax utanför Stockholm.

Under 1940-talet var Sandträsk sanatorium ett av Sveriges största och hade plats för strax under 400 tuberkulospatienter. Under åren det var i drift, 1931−1964, vårdades runt 26 000 patienter totalt, varav mer än hälften dog.

Paulines mormor Kerstin, som bodde i storstaden Göteborg, kom till en annan värld mitt i de norrbottniska skogarna där sanatoriet blev som ett mikrosamhälle, helt isolerat för omvärlden med egen fiskare, bondgård, trädgårdsmästare, frisör och en skola för de sjuka barnen.

– Min mormor beskrev det som att hon levde i en bubbla.

Det är hennes historia Pauline vill dela men också verkligheten många andra i sanatoriet levde i, särskilt från kvinnornas perspektiv.

Under research-arbetet för romanen märkte hon att många av böckerna hon läste var skrivna av män, om män. Den tyske författaren Thomas Manns fiktiva roman Bergtagen till exempel, eller Sven Stolpes I dödens väntrum, som bygger på hans tid på ett sanatorium i Schweiz. Pauline kände att det fanns hål att fylla.

– Det är många män som skrivit om sina upplevelser och då tänkte jag på alla kvinnor och barn och kände att jag ville berätta deras historia.

Mormors berättelse – skrev ner minnen från sanatoriet

Framför allt har hon inspirerats av sin mormors egen berättelse. Kerstin, som dog 2016, 93 år gammal, skrev ner sina minnen från tiden på Sandträsk sanatorium. De sex veckorna, som det från början skulle bli, blev till över ett år på grund av att Gunnars vikariat förlängdes.

Gunnar har tyvärr inte kunnat dela sin historia till de efterlevande eftersom han dog tidigt.

Trots det svåra ämnet är Tolv andetag till sjön inte mörk rakt igenom. Boken handlar också om relationer av olika slag. Doktorinnan Karin, som är inspirerad av Paulines mormor, får en nära vänskap med en patient, Ingrid.

Blev din mormor vän med en patient i verkligheten?

– Ja faktiskt! Hon har inte namngett henne i det nerskrivna materialet hon lämnade efter sig men nämner en speciell ung kvinna som hon blev vän med och som dog under perioden som de umgicks. Jag kan föreställa mig att de utvecklade en vänskap ungefär på samma sätt som Ingrid och Karin i boken.

Pauline har förstått att det var livsviktigt för patienterna på Sandträsk sanatorium att ha goda relationer under tiden de vårdades där.

– Det förekom dessutom kärleksrelationer, även mellan personal och patient fastän de hade regler som sa att man inte fick flörta med den kvinnliga personalen, säger Pauline och fortsätter:

– Det hände att personal själva blev sjuka också. De var så modiga, de riskerade sina liv för att hjälpa de här människorna som drabbats av tuberkulos.

Samtidigt som Paulines mormor levde i sin lilla bubbla rasade ett världskrig bara 13 mil bort i Finland, något Kerstin inte verkade tänka särskilt mycket på, inte enligt hennes nerskrivna minnen i alla fall.

Bokens doktorinna Karin oroar sig desto mer, särskilt när hon får nys om att sårade tyska soldater vårdas i hemlighet på Bodens garnisonssjukhus, där hon också föder sin son.

– Det fanns faktiskt en hemlig avdelning på riktigt, säger Pauline som läst en uppsats om ämnet.

– Om det fanns riktigt illa huvud- eller ansiktsskadade med på tåget, som inte skulle klara resan från norra Finland till Oslo, så stannade de till i Boden. Tyskland betalade för deras vård och Röda Korset var involverade, för de såg det som humanitär hjälp för unga skadade män.

Även på Sandträsk sanatoriums E-paviljong vårdades utlänningar, de flesta flyktingar från kriget. Hur många av dem som var desertörer vet vi inte.

Verksamheten stängde ner för 25 år sedan – nu känt spökhus

När sanatorieverksamheten stängde användes det enorma komplexet med sina 13 000 kvadratmeter till andra verksamheter tills det bommades igen för gott för snart 25 år sedan. Sedan dess står huset och förfaller.

I dag ägs byggnaden av den norske företagaren Gurkirpal Singh som har haft olika planer för sanatoriets framtid, som ännu inte infriats. Allan Wonkavaara har varit sanatoriets vaktmästare de senaste 15 åren, men lade nyligen ficklampan på hyllan.

Sanatoriet har länge varit känt för att det sägs att det spökar där. Bland annat har spök­jägarteamet LaxTon tillsammans med Youtube-kreatörerna Joakim och Jonna Lundell besökt sanatoriet. Uppmärksamheten har tyvärr lett till att det öde huset blivit vandaliserat av personer, som tagit sig in utan lov.

Pauline har själv besökt sanatoriet för att gå i sina morföräldrars fotspår. Hon säger att mycket är sönderslaget, samtidigt som det i vissa delar av huset ser ut som att någon stängt dörren någon gång på 1940-talet för att snart komma tillbaka.

– Den gamla röntgenapparaten som min morfar säkert kan ha jobbat med, står kvar och en Forlanini-apparat, som de hette, där de körde in en nål i lungan och sprutade in kvävgas för att behandla, finns också bevarad. Även liggstolar som de använde på balkongerna under ”tystan”. Det ordet fick jag från min mormor, att det kallades så. Varje eftermiddag låg patienterna på balkongerna och andades frisk luft.

Förutom apparaten, som utvecklades av den italienske läkaren Carlo Forlanini, där meningen var att lungan skulle kollapsa för att få vila, förekom det flera andra tidiga behandlingsmetoder som i dag kan uppfattas som experimentella. En av dem var att revbenas, som det kallades för, då de nedersta revbenen sågades av för att ge lungorna mer plats.

– Jag har hört att så många som hälften av patienterna kan ha dött av komplikationer i samband med operationen, för de var ju så nedsatta redan. Man gjorde det för att man ville hjälpa dem, men man famlade väl lite också, hur man skulle göra, vad man skulle göra.

De som överlevde revbensamputationen blev ofta sneda i kroppen och fick svårt med balansen.

Trots att många var lämnade till sitt öde och aldrig fick besök av nära och kära fanns det ljusglimtar på sanatoriet också. I den stora festsalen kom artister och underhöll, bland annat dåtidens storstjärna Gösta ”Snoddas” Nordgren och det fanns en biograf där projektorn står kvar än i dag, viktiga pusselbitar för Pauline i sitt arbete med bokserien.

– Jag har också velat skildra hur människor i en sådan utsatt situation ändå kan hitta hopp, glädje och gemenskap, avslutar Pauline.