Lästips:NYTT! Korsord Läsarberättelser Ensamhet Livet med barnbarn Att förlora någon man älskar Att bli bedragen

Succéförfattaren Nina Wähä om uppväxten: Min pappa var en bankrånare

16 okt, 2025
Nina Wähä idag och som barn
Foto: Cecilia Gustavsson, Privat
Hon kände egentligen aldrig sin pappa, men visste en mycket speciell sak: Att han rånat banker.
Nu har Nina Wähä, som slog igenom stort med romanen Testamente, skrivit en bok om honom – och om sig själv.
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto
Annons
5 tips till dig som drömmer om att skriva en bokBrand logo
5 tips till dig som drömmer om att skriva en bok

Redan titeln väcker nyfikenhet: Major Virvelvind. Så heter en agent i en gammal rysk spionfilm – en karaktär som Ninas pappa liknade under ett av bankrånen, enligt ett vittne.

Genom att skriva om pappan – död sedan många år – har Nina Wähä också lärt sig mer om sig själv.

– Det var läkande, och jag upptäckte att vi hade vissa saker gemensamt. Jag fick ju aldrig lära känna honom, men om han hade levt så kanske vi hade tyckt om varandra, eller förstått varandra på något sätt.

Nina Wähäs mamma är från Finland och pappan från Bulgarien. De separerade tidigt och Nina bodde aldrig med pappan. I stället växte hon upp med sin mamma och bonuspappa i Hässelby i västra Stockholm.

Pappan dömdes till fängelse

Pappan startade ett helt nytt liv med fru och två nya döttrar. Under många år berättade han inte ens för dem att Nina existerade.

Annons

– Jag hade inte någon tydlig bild av honom, han var bara min pappa i biologisk bemärkelse, berättar Nina när vi ses i ett vackert rum på det anrika förlaget – ett stort steg från uppväxten.

Att pappan rånade banker på 70-talet har hon vetat sedan mamman berättade det när Nina var i tonåren. Han gjorde det ihop med två vänner, som liksom honom flytt till väst från andra sidan järnridån. 1972 greps de och dömdes till fyra års fängelse för ett bankrån och ett postrån. Pappan var då 22 år.

Nina Wähä som liten.
Nina bodde aldrig med sin pappa som barn.Foto: Privat

Att han skulle bli ämne för en bok var en slump. Idén föddes under ett styrketräningspass. Nina satt med en kompis och drack kaffe, tog en snus och pratade under pauserna. Kompisen skickade länkar där det gick att få fram förundersökningar och annat material om rånen.

Annons

Nina hade tänkt ge grävandet 50 dagar.

– Men det blev över ett år, och jag började föra dagbok över efterforskningarna. Nu har jag försökt skriva mig till en pappa. Inte förrän jag började gräva i hans förflutna förstod jag att mitt inre beror till 50 procent på hans dna, det bara är så. Och på något sätt måste det spela in i hur man blir.

Hon hittade både negativa och positiva egenskaper. Hon ger ett par exempel.

– Jag tror inte att alla människor skulle klara av att begå kriminella handlingar, men han gjorde det. Jag är också en sådan person, tänker jag, säger Nina och skrattar till. Jag tror alltså inte att jag skulle göra något kriminellt, men jag har ingen medfödd inlärd känsla för moral utan snarare en inlärd, och det hade inte han heller.

Hon fortsätter med en annan likhet:

Han sa inte till sin nya familj att jag fanns

– När jag var ung hade jag ett stort bekräftelsebehov och ville bli sedd. Då trodde jag att det berodde på ett trauma eftersom jag inte blivit sedd av pappa. Men en kompis till honom berättade att han i 20-årsåldern flyttade från Kristianstad till Stockholm klädd i frack och med sakerna i ett lakan som ett luffarknyte – då förstod jag att han också gillade att sticka ut. Min ena dotter är likadan. Så allt behöver inte bearbetas, det kan vara fråga om personlighet helt enkelt.

Nina Wähä
Foto: Cecilia Gustavsson

Hon erkänner också i boken att hon har lätt att ljuga, något som i och för sig kan vara till nytta för en författare ...

Annons

– Det är inte alls tvångsmässigt, som en mytoman. Men jag har märkt att om jag vet att jag gjort fel eller ljugit är det inget som grämer mig efteråt. Jag kan ta en sak, stoppa den i en låda och skjuta undan den i själens skafferi. Det gäller allt ifrån otrohet när jag var yngre till mitt första minne av när jag ljög för mamma. Jag insåg att ingen kan veta om det jag säger är sant.

Nina nämnde otrohet, och hon skriver också i boken att hon förut alltid inledde en ny kärleksrelation innan hon avslutade den hon var i. Hon var otrogen, och nästan aldrig singel. Jag blir förvånad eftersom hon framstår som både egensinnig och stark.

– Jag har alltid haft svårt för ensamheten. Då kanske de där lådorna i ens inre hotar att öppnas, men om man är omgiven av andra kanske man slipper lyssna på sin inre röst.

Numera är hennes liv betydligt mer stabilt på kärleksfronten. Hon blev tillsammans med sin man 2008. Då hade de varit vänner en längre tid, eftersom de spelade de i indiebandet Lacrosse ihop. När de var ute och turnerade i Europa hände något.

Annons

– Vi umgicks dygnet runt veckor i sträck, och vår relation utvecklades till något annat. Jag drabbades av den stora kärleken helt enkelt.

Bokomslaget till Major Virvelvind.
Bokomslaget till Major Virvelvind.

Lika spännande som när hon nystar upp sanningen bakom rånen, lika ledsamt känns det när hon i boken berättar om pappans skugglika tillvaro i hennes liv. Och om den sorg som slår till när hon inser att han inte finns längre, och att han hela tiden varit en vanlig pappa i en annan familj. ”Bortvald” är ett ord hon använder, och beskriver det som ett trauma som präglat hennes liv. Men bortvald känner hon sig inte längre.

– För den lilla Nina var det svårt. Men jag lever i nuet, och där jag är i dag känner jag mig inte bortvald. Jag är egentligen inte den som ältar.

Annons

Hon funderar lite och fortsätter:

– Men jag kan önska att jag förstått att jag inte var en skamfylld hemlighet bara för att jag kanske var det för honom, som inte berättade om mig för sina nya barn. Jag hade inte behövt gå med på den bilden. Men det föll mig aldrig in att ringa honom och säga sådant som ”Jag har en teaterföreställning, vill du komma?”.

Nina Wähä

Ålder: 46 år.

Gör: Författare, översättare, skrivarkurslärare på folkhögskola, redaktör.

Familj: Maken Robert, lärare, två döttrar, 10 och 13 år.

Bor: Bagarmossen, i södra Stockholm.

Aktuell: Med boken Major Virvelvind (Norstedts).

Nina var 24 år när pappan dog av en hjärtsjukdom. Efter det pratade hon en hel del med hans änka, och hon och den syster som hon är nästan jämngammal med lärde känna varandra. Så hon fick en ny syster, på sätt och vis. Pappans frånvaro bidrog också till att hon blev författare, tror Nina.

– Mitt tidiga skrivande var nästan uteslutande en kommunikation med honom som tänkt mottagare.

Även om hon började skriva tidigt var det ingen självklarhet att hon skulle bli författare. Under många år jobbade hon i andra yrken, bland annat med catering och som butikschef, medan hon trivdes allt sämre och blev mer och mer stressad. Det slutade med att hon blev utbränd och fick sparken.

Annons

– Jag bytte jobb flera gånger och tyckte att det var arbetsplatserna och cheferna det var fel på. Så fick jag två barn, mormor drabbades av alzheimer och skrivbehovet tog över. Jag blev akut stressad av alltihop. Då började jag tänka ”det kanske är jag som försöker göra fel saker? Jag ska kanske bara jobba med text?”

Nina Wähä
Nina Wähä har tidigare bytt jobb flera gånger.Foto: TT

Sagt och gjort. Nina fick jobb som skrivlärare på en folkhögskola och satsade på författarskapet. 2019 kom genombrottet med buller och bång. Testamente hyllades av både läsare och kritiker och nominerades till Augustpriset.

Den är en myllrande familjeroman på över 400 sidor, hennes förra roman Babetta en tät berättelse med två huvudpersoner, medan Major Virvelvind alltså är mer dokumentär och med författaren själv i högsta grad närvarande. Nina var aldrig frestad att försöka upprepa succén genom att skriva något liknande som Testamente.

Annons

– Nej, den klassiska bilden av att ”ha en röst som författare” och vara den trogen är inget för mig. Det skulle vara klaustrofobiskt och jag skulle bli uttråkad. Det som driver mig att skriva är att lära mig något nytt.

Nina dedikerade boken till mamman

Hennes mamma – som förekommer i boken – har läst den och tycker om den.

– Boken handlar ganska mycket om henne och vad hon behövt gå igenom. Hon tyckte nog att det var skönt att någon sa det, hon är inte den som klagar utan jobbar bara på.

Senaste från Allas

Vi pratar om att det är typiskt att frånvarande pappor uppmärksammas och kan framstå som så speciella, medan mammorna finns där i vardagen och stretar på någonstans i bakgrunden.

– Det där har jag tänkt på. Jag har dedikerat boken till mamma som ett medvetet sätt att försöka skapa balans. Hon är en ovanlig kvinna för sin generation på en massa sätt. Hon har aldrig gift sig, hon är självständig, ingen ska ta hand om henne, ingen ska vara skyldig henne något.

Annons

Vad tror du att din pappa skulle tyckt om boken om han kunnat läsa den?

– Att det inte är så kul att beskrivas som en dålig pappa och bankrånare. Men han skulle nog fattat det.■

Annons